1. Berätta kort om din bok.
2. Hur var det att skriva den?
3. Varför ska man läsa den?
4. Vad läser du själv i höst?
5. Hur ser dina framtidsplaner ut?

Lise Indahl:
1.Den handlar om Elvira som är ny i en småstad. Först känns det ödsligt och ensamt, tills hon märker att hon delar rum med en annan, en som kallar sig Den osynliga, en som kan gå genom låsta dörrar. De börjar prata med varandra genom Elviras dagbok och sen händer det en massa saker som jag inte tänker avslöja.
2. Jag är dramatiker från början, att skriva roman kändes mer gränslöst. Man skapar en hel värld åt sin läsare. Det är magiskt, faktiskt.
3. För att det är en spännande historia med många bottnar och förhoppningsvis överraskande.
4. Just nu Sonya Hartnett, Annie Proux's noveller och Bruno K Öijers "Svart som silver."
5. Jag skriver på en berättelse om en tjej i de sena tonåren som håller på att bli tokig på allting. Efter det får jag se. Men jag fortsätter att skriva i någon form.

Staffan Vahlquist:
1. En ung man med motivationsproblem ger sig i kast med en filosofisk rannsakning som snart blir honom övermäktig. Efter en tids depression och utanförskap får han ett jobb i en bokhandel och hans tillvaro ljusnar något, bland annat tack vare en av hans arbetskamrater. Men en dag reser arbetskamraten utomlands och blir under sin bortavaro starkt influerad av författaren Paulo Coelho. När huvudpersonen upptäcker detta blir han ursinnig och bestämmer sig för att hämnas.
2. Befriande.
3. Den är kort (?) och förhoppningsvis tankeväckande.
4. Litteratur om Kongo.
5. Jag ska läsa och skriva och försöka tjäna pengar.

Jon Jefferson Klingberg:
1. Min bok "Jag tror vi behöver prata faktiskt" är en roman om kärlek, uppbrott och de första konturerna av livet på andra sidan kärnfamiljsdrömmarna.
2. Som att lyssna på en Mahler-symfoni: Först berusande. Sedan stundtals rätt krävande. Men på det stora hela gick det som på räls.
3. För att Jonas Thente inte skulle känna igen en bra bok om den så hoppade upp och bet hans feta tv-spelarröv.
4. Bruksanvisningen till den nya delaypedalen från TC Electronics.
5. Betala räkningarna och skriva klart nästa bok. Kanske tända några ljus när det blir kväll.

Sara Granér:
1. Boken är en samling serier, bilder och texter som jag har gjort.
2. Det var roligt och också svårt.
3. Jag vet inte. För att den är spännande och lärorik, kanske. Och rolig. Flera som som läst den har sagt till mig: "Det här var roligt, Sara".
4. Jag tänkte läsa till exempel "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" (av Nikanor Teratologen alias Niclas Lundkvist, red:s anm), som jag precis har fått.
5. Jag vill fortsätta att arbeta med seriekollektivet Dotterbolaget och hoppas på internationella samarbetsprojekt, storskaliga utställningar med mera.

Charlotte Cerps:
1. Det är en berättelse om tre ungdomars liv i Lettland i skuggan av andra världskriget och deras vidare öden när Sovjet åter ockuperar landet 1944 och de skingras. Anna flyr till Sverige, Aleks blir tvångsmobiliserad i tyskarnas tjänst och Vilmas resa slutar i Sibirien.
2. Det tog sju år att skriva boken, trots att berättelsens alla delar redan fanns i de historier jag sugit i mig från mina föräldrar och andra letter. Det finns absolut inget jag är lika stolt över att ha åstadkommit som detta. Däremot tycker jag att det är oförlåtligt att jag inte har tillåtit mig själv att göra det förrän nu, vid 51 års ålder.
3. Först och främst för berättelsen ur ett sällan skildrat perspektiv av andra världskriget, där det varken råder brist på dramatik eller kärlek och inte fakta heller för den delen. Men också för den känsla, de toner, smaker och bilder som jag försöker framkalla i skildringarna av lettisk kultur, sedvänjor och historiska händelser som exempelvis baltutlämningen.
4. En tegelsten om de lettiska barn som deporterades till Sibirien den 14 juni 1941, "Sibirjas berni A-Z" av Dzintra Geka. För lite muntrare läsning blir det en tämligen okänd bok "Wheat Princess", av Jean Webster, 1910-talets Helen Fielding.
5. Allra helst vill jag fortsätta skriva böcker, för trots att jag har minst tre yrken så har jag inte hittat något som stimulerar mig mer än författandet.