– Jag väntade in recensionerna innan jag reste till Österrike. Om man ska vara nervös är det lika bra att vara i Stockholm. Nu har jag fått arbetsro igen, säger Steve Sem-Sandberg, som också är känd för DN:s läsare som en av tidningens litteraturkritiker.
Romanen, som handlar om det judiska getto nazisterna inrättade i den polska staden Łódź, tog Steve Sem-Sandberg över fem år att skriva.
– Jag visste att romanen skulle bli stor, i bemärkelsen att den skulle handla om många människor. Inte fokusera på en persons öde. De flesta berättelser som finns från getton och koncentrationsläger är överlevarnas. Det finns en risk, menar jag, att man som läsare av vittneslitteratur fokuserar på de trots allt lyckliga sluten. När jag såg siffrorna – 320 000 personer i lägret varav endast några tusen klarade sig – då kunde jag inte tänka mig något lyckligt slut.
Steve Sem-Sandberg vill inte att läsarna ska andas ut när de har läst den 662 sidor långa romanen. Lika lite som han själv under arbetets gång ville hålla de ohyggliga händelserna ifrån sig. Som utgångspunkt tog han den 3 000 sidor långa krönika som skrevs i gettot. En noggrant utformad dagbok där allt antecknades – med tanken om att eftervärlden skulle ta del av den.
– Jag hade hittat ”Krönikan” i en engelsk, förkortad, upplaga. Men när jag fick tillfälle att studera originalkrönikan, öppnade sig möjligheter att gå vidare i historien. Att se ”Krönikan” som ryggrad för texten och med författarens frihet berätta vad som kunde ha hänt, att få fylla i luckorna.
I ”Krönikan” finns Chaim Rumkowski ständigt närvarande. Allt han gör, allt han säger. Det är han, Juderådets äldste och den av nazisterna tillsatte ledaren, som tar initiativ till ”Krönikan”. Först är det arkivanställda som rapporterar om allt från väder och vind till Rumkowskis beslut, men efter hösten 1941, när judar från väst transporterats till Łódź, tar journalister och författare över arbetet och ”Krönikan” ändrar karaktär. Den skrivs nu på tyska, och det går att läsa ”mellan raderna”.
Steve Sem-Sandberg säger sig vara ostrukturerad och ha dåligt närminne. Men han har aldrig tvivlat på att han skulle ägna sig åt att skriva, som journalist och författare. Starten på författarkarriären räknar han från 1987 och ”De ansiktslösa”. Han är en författare som oftast fått goda recensioner, men aldrig blivit så hyllad som för ”De fattiga i Łódź”.
– Jag har flera gånger fått frågan varför jag skriver om Förintelsen. Och den frågan måste man ta på allvar. Jag har förvisso norska föräldrar, min farfar dog i en båt torpederad av tyska krigsfartyg; jag har släktingar som suttit i koncentrationsläger. Det ger mig automatiskt ingen rätt att skriva om Förintelsen, ändå har jag tagit mig den friheten.
När Steve Sem-Sandberg arbetat med boken i drygt ett och ett halvt år blev han svårt sjuk.
– Jag fick njursvikt och föll ihop. Det var mycket allvarligt och under min konvalescens kunde jag inte sitta vid datorn. Jag låg på rygg och försökte göra minnesanteckningar på små lappar, jag kunde inte tänka på något annat. Jag bestämde mig för att om jag överlevde skulle jag genomföra projeketet – jag skulle vara trogen materialet utan att ta hänsyn till några outtalade regler eller tabun, skriva min roman så bra jag någonsin kunde.
Gemensamt tema för alla Steve Sem-Sandbergs böcker är människors instängdhet. I den nu aktuella romanen är det verkliga murar med taggtråd. I boken ”Theres” (1996) om den tyska terroristen Ulrike Meinhof är det instängdhet på flera sätt. I äktenskapet, i den sociala rollen, och till slut fängelsecellen. Steve Sem-Sandberg följer verklighetens historia väl, men har med författarens licens lagt till flera detaljer som inte finns dokumenterade. Bland annat ett gem. Det använder Ulrike Meinhof för att strimla en handduk så hon kan hänga sig i cellen.
– Jag hittade på det. När jag vid ett tillfälle delade taxi med historikern Peter Englund så kommenterade han min bok. Han sa berömmande ord, men han accepterade inte gemet.
För Steve Sem-Sandberg fick samtalet konsekvenser. Han kunde inte bortse ifrån att en läsare reagerat på en detalj och därmed raserat fiktionen.
– Många år senare hade jag fått stipendium för att skriva färdigt min nya roman i Wien. Samtidigt skulle ”Theres” ges ut på nytt i pocket. Efter mycket funderande hit och dit, jag kunde inte släppa det där med gemet, beslutade jag mig för att ta bort det. Nu får Ulrike Meinhof slita itu handduken med händer och tänder i stället. Det är svårt men det går.
– Jag tycker en författare ska ta sig precis de friheter han behöver, men en bra berättelse hänger inte på ett gem, säger Steve Sem-Sandberg som inte vill avslöja vad han skriver på nu. Bara att det finns relevans i det faktum att han bor i Wien ett tag framöver.