- Även om jag själv inte har ett stressigt jobb, blir man påverkad av den grundläggande stresskänslan i Stockholm, som finns men är svår att ta på. Alla vill ha något mer hela tiden, något som inte finns. Jag ville verkligen flytta från Stockholm, men egentligen har jag nog också längtat till landet i hela mitt liv.
Det är så fint, så fint med snön som nyss lagt sig över markerna, de mörkröda husen med anor flera hundra år bakåt, gott om plats, kattungar som leker. Det enda som känns tveksamt här är skogen, särskilt om man som jag inte är vän med de barrbaserade landskapen.
- Jag har också alltid varit rädd för skogen, att man ska bli överfallen av något okänt. Min spökrädsla har varit stor, men den är på väg att försvinna här uppe. I stan var jag hur mörkrädd som helst.
Egentligen är det ju höjden av narcissism att känna sig iakttagen i skogen. Hellre nojar man över häxor och förrymda mördare, än accepterar att ingen ser en.
- Exakt, det allra mest skrämmande med skogen är ju att den skiter i en. Trädens neutralitet krossar egot. Det är bra träning att gå runt där och ta in all sin oviktighet.
Sista stroferna i Aase Bergs dikt "Skygd" låter så här:
min rädsla
är nästan
ett sinne
av kött
och elektriskt hår
Det går väl inte att bestämma exakt vad raderna handlar om. Men de är i alla fall plockade från samlingen "Loss" som kom i våras, den som handlar om skräcken som föds samtidigt som ett barn: tänk om jag inte kan skydda henne, tänk om hon dör ifrån mig? Den som kan ta sig uttryck som en inre, diskret hysteri när katastroftankar framstår som fullt rimliga. Kanske bara triggade av att barnets far plötsligt har stängt av mobilen, och den enda möjliga förklaringen blir att de åkt in på barnakuten.
Ja, den rädslan är ett sinne, som läser av världen enligt en panikagenda.
Samlingen handlar också om föräldrars våldsamhet och barns utsatthet. "Loss" är som en "mama - the black story". I dikterna flyter autentiska och fiktiva barn och mammor upp till ytan, som Nicole Kidmans gestalt i filmen "The Others" - hon som efter döden förnekar att hennes barn är döda och att hon själv tog livet av dem.
Aase Berg kallar själv sina tre senaste diktsamlingar för "mammatrilogi": "Forsla fett" (2002), "Uppland" (2005), och så då sista delen "Loss". Mellan de tre samlingarna går en linje, från mysteriet till glädjen till rädslan i moderskapet.
- Det är ju sådant alla säger, men när jag fick barn blev jag helt enkelt medveten om liv och död på ett nytt sätt. Världen är skit och själv är man ond. Jag fick empatiska drag först när jag blev mamma. Det kanske låter knäppt. Men jag tror att vi många gånger underskattar hur svårt empati är. Det är ett betydligt mindre utbrett drag än man kan tro, med tanke på hur populärt själva ordet är.
- I "Loss" ville jag gestalta den krassa empatin, till exempel genom att skriva om barn mitt i kriget. Att stå ut med den vidriga världen är en början, att inte skygga för den, för att sedan förstå att allt måste organiseras på ett annat sätt. Till ett samhälle som inte prioriterar sport och pengar och dödliga maskiner, typ.
Innan jag fick barn blev jag irriterad när folk pratade om att barn är utsatta, för mig lät det mest som något kvinnor ska säga för att förstärka sin egen kvinnlighet. Sedan är det som att man får en uppenbarelse och inte kan fatta att barn fortfarande, i vår tid, är så skyddslösa.
- Och den sortens insikter betyder bara något om de inte är självbekräftande och inte syftar just till att verka feminint goda. Ofta placerar man ansvaret och ondskan på avstånd, och erkänner absolut inte mödrars egen aggressivitet.
I "Loss" finns några kända fall av våld mot barn inskrivna. Som i dikten "Fragile X", om den mördade Bobby Äikiä.
Om man beskriver mammors svartaste känslor mot sina barn, genom en mamma som fälldes för grov misshandel av sitt barn och grovt vållande till annans död - förstärker man då inte uppdelningen i goda och dåliga mödrar?
- Det har jag inte tänkt på, men visst. Vad jag menar är att aggressionerna inte är väsensskilda. "Vardagsirritation", till exempel, tror jag är ett för svagt ord för att beskriva djupet i den vanliga vrede som en mamma kan känna inför sitt barn.
Aggressiviteten mot barnen måste få finnas, fula känslor är inte problem i sig, det är ju när tankarna blir handling som det blir farligt.
- Själva oviljan att benämna den här vreden är ett problem, eftersom bilden av den goda modern skapar ännu mer ilska mot barnen. Normalitetsfasader över huvud taget tar ju knäcken på folk. Att vidröra att de där känslorna finns, erkänna dem som vanliga, gör det nog lättare att låta bli att agera ut dem: "Jaha, nu känns det så här. Där var hatet. Okej."
I "Forsla fett" beskriver dikterna graviditet som ett tillstånd av överraskande lugn hos en tidigare motsträvig kvinna, där fett och tid gör ett barn, "Haren".
- Jag ville skriva om en erfarenhet som konstigt nog inte är så beskriven, komma åt själva mysteriet utan att mystifiera. Kanske har en undersökning av en graviditet inifrån inte passat i de huvudfåror som finns inom den kvinnliga lyriken och som normerar hur kvinnors erfarenheter uttrycks. Det ena linjen drar åt det väldigt realistiska och humoristiska hållet, som Sonja Åkesson, som jag i och för sig uppskattar. Den andra är en mystifierad kvinnlighet, och med den följer förpliktelser som man knappast vill ta ansvar för som människa utanför dikten.
Också i den andra samlingen, "Uppland", kan man säga att det finns något överraskat i de ljusa, språk- och barnglada dikterna: Oj, det var visst riktigt roligt att leva med "spejsade småbarn i en idiotisk idyll".
Funderade du på om det var dåligt för din poetkredd att skriva om barn, att det är konkret, vardagligt och gör anspråk på meningsfullhet?
- Nej, hur karriärplanerar man som poet?
Jo, genom att ständigt säga att man misstror språkets möjligheter att säga något, och så vidare. Du leker ju verkligen med ord, känner på dem och kastar dem hit och dit, men samtidigt laddar du dem med väldigt mycket innehåll och mening.
- Jag är inte ute efter begriplighet, egentligen tycker jag inte att poesi ligger så nära det litterära, utan närmare musik och bild. Jag tror inte att någon kan följa med i alla betydelser jag laddar ett ord med, knappt ens jag själv. Men laddningen betyder något för sin egen skull. Däremot tycker jag att bra poesi har en stark existentiell ådra, bara lek med ord och form är inte så intressant.
- Det är märkligt att skriva dikter. Det är ju, hur romantiskt det än låter, ett drömlikt tillstånd. Men när jag har skrivit ska dikten gå i psykoanalys och avmystifieras inför mig själv, jag vill ta ansvar för det jag har skapat och verkligen förstå vad det handlar om. Så gott det går, jag är inte obegriplig av princip, men poesi handlar ju på något sätt om att komma i kontakt med omedvetna bilder och tankar.
Världen är full av folk som vill skriva skönlitterärt, men som ändå aldrig får ihop ett helt verk. Har du som författare någon egenskap som andra inte har, är du mer besatt?
- Det enkla svaret är hårt arbete, det kommer man inte ifrån. Om man harvar på tillräckligt länge och accepterar att det tar tid, då kan det bli något. Men jag är ju också torsk på kreativitet. Jag är perverst besatt av skrivögonblicket och fantiserandet, och jag blir lycklig av att hitta nya ordkombinationer. Dessutom vågar jag lita på att jag kan uttrycka saker som inte alla kommer åt.
Själv vill jag gärna ha beröm omgående så fort jag gör något, och det stressar mig att det inte tycks ingå när man skriver skönlitterärt.
- Det där är ju svårt, att arbeta utan sidoblickar på världen utanför skrivprocessen. Men det är nödvändigt. Jag vet att jag skulle fortsätta skriva poesi även om ingen ville läsa och jag blev sågad, som jag faktiskt blev för mina två första samlingar.
- Det jobbiga med att vara poet är att man alltid har två uppdrag, dels att skriva och snacka fram sig själv, dels att ständigt vara beredd på att försvara all poesi och försöka sälja in den.
Rätt många känner sig osäkra på att läsa lyrik. Hur blir en ovan vän med dikter?
- Ta det lugnt, och kräv inte omedelbar förståelse. Våga stå ut med det obegripliga, kanske klarnar ett mönster på sikt. Jag har alltid varit nyfiken på det som andra tycker är värdelöst, och det tror jag är en ingång i poesin också: bejaka det värdelösa, det som inte tycks leda någon särskild stans.