Så roligt har jag aldrig tidigare haft i mitt syndiga journalistliv, som jag har haft sedan jag aningslöst skrev min lilla notis (DN 21/6) om att vi borde adoptera utrotningshotade ord.
Så arbetsamt tror jag, vid närmare eftertanke, inte heller att jag har haft det tidigare. Jag och Marika Hemmel, webbredaktör på dn.se/bok, har ringt förtvivlade samtal till varandra: hur ska vi göra? Hur ska vi hinna med? Alltmedan orden har fortsatt att dimpa in.
Min e-postlåda har bågnat av adoptionskontrakt, cirka 450 har anlänt till dags dato. Dessutom har ett stort antal läsare kommenterat och lämnat sina kontrakt på dn.se/bok, och några har papperspostat.
Nej, man kan inte vara orolig för det svenska språkets framtid när det har sådana tillskyndare. Ni har skickat in mängder av vackra gamla ord som nästan tagits ur bruk (överantvarda, eja, sedermera), ord som står för en livsstil vi borde återuppliva (aftonvard, hugnad, förtröstan), ord som förvrängts i dagligt tal (det heter öppenhjärtig, där finns inget l), ord som är bättre ersättningar för de vanligaste svordomarna (pocker, Helsgåla), ord som är dialektala (skrömta och hialös) och ord som är rena påhitt.
I den sistnämnda kategorin vill jag särskilt framhålla Immi Lundins ”skickesvans” för det trådlösa modemet, och ”minnepinne” som blivit ett ganska vanligt förekommande ord för USB-minne.
Somliga ord behöver inte oroa sig för framtiden. Ehuru, huruvida, eljest och understundom är ord som kommer att användas åtskilliga gånger i år. Men tänk er för nu, adoptivföräldrar! Ni har lovat! Och det innebär inte bara att ni då och då ska säga till varandra att ”eljest, det är himla fint, det borde finnas kvar”.
Det innebär tvärtom att ni ska få in eljest (eller vad ni nu har adopterat) på ett så naturligt sätt som möjligt i era dagliga samtal, minst tio gånger i år.
Detta inte av någon annan anledning än att ni kommer att upptäcka att ni faktiskt kan använda ordet – och då kommer ni kanske också att använda det även fortsättningsvis. Det är så vi förhoppningsvis räddar alla dessa ord.
Men varför ska man rädda ord? Finns det inte detta Darwinår anledning att låta tiden ha sin gång, att låta det naturliga urvalet sortera bort de ord som saknar livskraft? Språket utvecklas ju.
I viss mån, förstås. En del ord behövs inte och somliga ord är det en ren sanitetsåtgärd att göra sig av med. Men vi behöver nyanser, vi behöver långt fler ord än de vanligaste bruksorden – för att uttrycka alla nyanserna i vårt inre, för de exakta beskrivningarna, för att på allvar förstå varandra.
Och inte minst för att orden är vår historia. Ju fler ålderdomliga ord och uttryck som får leva kvar, desto bättre minns vi vårt förflutna – inte för att leva i det, utan för att veta varifrån vi kommer.
På sjuttiotalet kom Marie Cardinals psykoanalytiska bok ”Orden som befriar” ut i Sverige, och blev en succé. Vore jag lagd åt att skriva böcker i dag skulle jag skriva ”Orden som berikar”, utifrån alla de ord som har kommit in till ”Adoptera ett ord”.
Samvetsöm, kattrakande, kättja, rå om, städsla, gnola och alla de andra som man bara blir glad av att de finns. Ty orden berikar våra liv, och den svenska ordskatten är outtömligt stor.
Oj, nu blev jag bestämt lite tårögd. Men jag går på semester i dag (smultronstrå!) och då är det lätt att förfalla till sentimentalitet. (Aldrig är arbetsplatsen så vacker som när man snart slipper den i några veckor.)
Nu till det rent praktiska: ni kan inte e-posta fler adoptionskontrakt till mig. I stället har vi inrättat en ny e-postadress: adopteraettord@dn.se.
Den kommer fler av mina kollegor åt, och de kommer att tömma den med regelbundna mellanrum och uppdatera listan.