Alla bra författare kan tjäna pengar, ”bara de underkastar sig marknadskrafterna – det vill säga skriver de sorters romaner som de vet säljer”. Detta skriver Carina Rydberg i DN 17/8. Och hon blir lycklig över det. Jag blir bara less. Inte less över författarparet Ahndoril. Att skriva ihop och hitta på en ny identitet låter roligt.

I radions P 1 berättade författarna hur snabbt allt gick. Från inlämning av manus i mars 2009 till nu och en bok såld till en massa länder. Medan romaner och dikt vanligen får vänta ett två tre år. Detta är marknadskrafterna.

Paret Ahndorils egna romaner blir i förhållande till deckaren marginaliserade, precis som andra författares romaner i relation till det utbredda missbruket av deckare. Förlaget luktade till sig pengar och plötsligt satte bokmaskineriet i gång för högtryck.

Jag blir ledsen och förbannad för romanens och diktens skull. Jag blir förbannad på storförlagen som glömt sitt kulturella ansvar och mer och mer koncentrerar sig på att stå på ett ben: vinst och försäljning.

Och kulturredaktionerna följer efter. Även denna tidning. Med risk att min text inte kommer in, så måste jag säga det. De senaste åren har DN i början av bokartiklar (inte recensioner) påpekat i hur många exemplar boken har sålt. Som om det vore ett argument för hur intressant boken är.

I höst publiceras pengar. Krönikörernas tid. Jag ser ängsliga förlag, kulturellt lealösa, och det blir jag less på och inte det minsta lycklig.