När jag var fjorton och lusläste Vecko-Revyns sexrådgivningsspalter på jakt efter information (kittlande och stundtals ofattbar) handlade den vanligaste frågan om vad som egentligen var ett normalt sexuellt beteende.
Oroliga tonårstjejer frågade om samlaget verkligen skulle göra så ont, om det var farligt att onanera varje dag och varför det ena bröstet var större än det andra. Svaret var givetvis att allt var normalt och så länge det kändes bra så var det också bra. Om inte, skulle man prata om det med sin partner och förklara hur det kändes, så skulle allt så småningom bli bra.
När jag nu ungefär tjugo år senare läser Kinseyrapporten slår det mig både hur lite och hur mycket som förändrats när det gäller vår inställning till vår sexualitet.
Den röda tråden som går genom hela Kinseys undersökning är det enorma glappet mellan vad vi tror att folk gör och vad de verkligen gör, ett glapp som känns minst lika aktuellt då som nu. Fortfarande handlar de allra flesta frågorna till sexspalterna om huruvida ens sexuella beteende är normalt eller inte. Vår rädsla för det som avviker från normen är lika stor i dag som 1948. Kanske större i dag eftersom inget till synes är onormalt – så vad är egentligen normalt? Man kan bli stressad för mindre.
Kinsey besvarar också han frågan med att allt och ingenting är normalt. Ska man bedöma normalitet utifrån praktika var stora delar av det amerikanska folket 1948 både otrogna, bisexuella och utövade långt fler komplicerade sextekniker och samlagsställningar än missionärsställningen. 74 procent av alla ogifta män hade haft samlag med prostituerade, 17 procent av bondpojkarna hade haft sex med djur (”På grund av sin passande storlek är i västern kalvar, åsnor och kor vanligast”, som han sakligt konstaterar i kapitlet med rubriken ”Kontakternas art”) och bara 62 procent av det totala antalet orgasmer hos en del av grupperna bland gifta män kom från det äktenskapliga samlaget. På torr, otillgänglig vetenskapsprosa radas siffror och stapeldiagram upp sida efter sida.
Men även om det hänt mycket när det gäller samhällets värderingar och attityder gentemot olika slags sexualiteter blir det ändå tydligt att här och nu är en schizofren tid på alla sätt och vis. Samtidigt som vi ser mer nakna kroppar än någonsin i medierna, porren bara är ett knapptryck bort, och vi pratar om sex mer än någonsin är sexualskräcken på många sätt minst lika stor och förödande som 1948 när Kinseyrapporten släpptes som en atombomb i USA.
Överflödet i sexutbudet i dag 2009, inflationen, inbillar jag mig på många sätt döljer en minst lika stor puritanism som yttrar sig i extrem utmattning, en trötthet på allt vad sex heter. På ytan kan vi prata om allt som har med sex att göra, i verkligheten når samtalet sällan till en verkligt ärlig nivå. I verkligheten har Viagra blivit en miljardindustri (och hur ska man tolka det annat än som ren och skär välfärdsuttråkning?) samtidigt som över en miljon svenska kvinnor aldrig får orgasm enligt statistiken. Inte för att de inte kan rent fysiologiskt, utan på grund av eget kroppshat, självsvält och okunskap.
Man kan knappast romantisera den förödande okunskap om sex som rådde 1948 men däremot kan man avundas den tid då det behövdes så lite som en glimt naken hud för att folk skulle gå i gång sexuellt. Där de flesta var befriade från porrens bulimiska bilder av sexualitet. Jag inbillar mig att där eventuellt fanns en sorts förmåga att njuta stort av det lilla. Kanske var det så. Eller så var sexlivet 1948 ett enda torrlagt, fumligt helvete, fyllt av skam och genans. En omläsning av Kinseyrapporten gör båda alternativen möjliga.
Det verkligt radikala i Kinseys undersökning, som står sig än i dag, är hans presentation av fakta om homosexualitet. Så många som 37 procent av de amerikanska männen och 19 procent av kvinnorna hade haft homosexuella erfarenheter. Ett faktum som tillsammans med de upplysningar kring sex med någon av samma kön som de intervjuade vittnade om fick Kinsey att dra slutsatsen att de flesta av oss är bisexuella. Ytterst få är bara antingen hetero eller homo, de flesta är lite av varje, vilket Kinsey med vetenskapsmannens förkärlek för diagram presenterade i en skala graderad från 0 till 6.
Andra partier är riktigt obehagliga. Som i kapitlet om erotik och orgasm före puberteten där Kinsey skriver att orgasm observerats (hur då?) hos pojkar från fem månader och iakttagits hos en liten flicka på fyra månader. ”En irritabel baby lugnar sig under den inledande sexuella retningen, avleds från en annan aktivitet, gör rytmiska bäckenrörelser, spänner sig då klimax nalkas, får muskelryckningar ofta med häftiga ben- och armrörelser, gråter ibland vid själva klimax.”
Jag kan inte tolka det här på annat sätt än som att fruktansvärda övergrepp begåtts i vetenskapens namn, och det gör det svårt att behålla något slags nyanserad läsning efter det här kapitlet. Lika obehagligt gammalmodig och reaktionär framstår han när han skriver om kvinnans sexuella beteende, den del av undersökningen som publicerades 1953. Han konstaterar att 10 procent av de gifta kvinnorna i undersökningen aldrig fått orgasm och 36 procent av de gifta kvinnorna hade aldrig fått orgasm före äktenskapet –motsvarande siffra för männen var 5 procent! Ett förhållande som han nöjer sig med att konstatera genom att förklara att orgasm inte är allt. ”En kvinna kan finna avsevärd njutning som inte leder ända till orgasm.” En kvinna som inte uppnår orgasm, menar Kinsey, kan trots allt vara glad över att ha bidragit till hennes sexualpartners njutning.
”Vi har redogörelser av personer som varit gifta i många år utan att kvinnan någon enda gång reagerat ända till orgasm och dock har äktenskapet varit stabilt därför att övrig anpassning inom hemmet varit av hög kvalitet.”
En mening som jag tvivlar på att han skulle skrivit om förhållandet varit det omvända, det vill säga om det var män som levde i äktenskap där de aldrig uppnådde orgasm.
En attityd och inställning till kvinnors sexualitet som tyvärr lever kvar än i dag. För att återgå till min tonårs läsning av Vecko-Revyn där budskapet från sexrådgivarna alltför ofta gick ut på att orgasm inte var allt. De oroliga tjejer som skrev in och frågade om varför de inte fick orgasm fick svaret att de skulle skynda långsamt, det kunde minsann vara lika mysigt att bara ligga och pussas och kramas. Ett råd som säkert gavs i all välvillighet, i syfte att minska stressen, men som samtidigt signalerade att min sexuella klimax inte var lika viktig eller självklar som mina pojkvänners.
En av mina vänner berättade en gång att hon alltid brukade suga av sin pojkvän de dagar hon hade mens eftersom hon inte hade lust att ha samlag då. Underförstått var alltså att hon ändå ville ge honom orgasm trots att hon själv inte fick någon – det omvända förhållandet fanns väl inte i vår världsbild, att han skulle kunna tänka sig att ge henne en skön avslickning eftersom hon hade mens. Typ. Jag reagerade inte så mycket på det då, tyckte bara att det verkade lite trist för hennes del. I dag när jag tänker på det blir jag galet irriterad eftersom det är en så tydlig bild av hur många resonerar. En sketen rest av min tonårs sexrådgivnings-kvalmighets-förbannade-tantkvinnor-som-bakom-välvilligheten-var-sexister-hela-högen.
Fan. Varför kunde inte en endaste bara hävda att det inte är normalt om du inte får orgasm. Älskade tjejen, orgasm är en självklar del av ditt kommande sexliv! Och självklart är sex utan orgasm inte lika kul och tillfredsställande som sex med orgasm.
Den käre gubben Kinsey låter förförande tvärsäker på sin statistik undersökningen igenom. Bara vid ett tillfälle verkar han något förbryllad. Nämligen när han tvingas konstatera att orgasmfrekvensen för kvinnor var betydligt högre vid homosexuella kontakter än vid det äktenskapliga samlaget. För att låna ett citat av en av Kinseys viktigaste efterföljare och framför allt: förnyare, Shere Hite som skrev ”The Hite Report on Female Sexuality”.
”Jämställdhet i samhället börjar i sängen. Så kvinnor: Se orgasm som en mänsklig rättighet och tala med era döttrar om hur ni gör för att få den.”