Till skillnad från den muskelavslappnande soma som Michael Jackson tog i Neverland har Huxleys lycko-soma inga kroppsförstörande effekter. Doftorglar spelar och livet leker. Inga hjärtan går i kras.
Den som tittar på ”Matrix” ska förstå att det finns en värld som vi godtar, och en annan som vi inte borde godta, där människor förslavas och utnyttjas. Ungefär som när människor ser på en insamlingsgala på TV 4 om barnsoldater. Eller kanske som när Michael Jackson blickade ut från Neverland.
Den som läser Huxley ska fatta ungefär detsamma. För säkerhets skull skickar Huxley en vilde på besök till den nya världen, som med sin äkta och goda blick går omkring och upprörs över vad han ser.
Vilden är som Michael Jacksons Bubbles. Vilden är som ett paket med alla fina liberala värderingar som vi lär men inte lever.
När kontrollören säger att vi i den sköna nya världen vill ha bekvämlighet invänder Vilden att han vill ha poesi och faror. Synd och godhet.
Han vill ha Shakespeare i stället för ”Sex and the City”. Men allt som inte ökar konsumtionen förbjuds i den sköna nya världen. Kärleken till naturen till exempel, och allt som är ”gammalt”.
Serietidningsfaktorn är rätt hög när Huxley är som bäst: När vilden ”ätit civilisation” får han diarré. ”Det sociala predestinationsrummet”, där klassamhället tillverkas, har någon hittills kunnat peka ut det på jorden hur gärna de än har önskat? Nej, men Matt Groening skulle kunna bygga ett i ”The Simpsons” Springfield.
I dag råder ingen tvekan om vilken bok som är roligast att läsa, men ändå är det George Orwells totalitära skräckland i ”1984” som aldrig dör som referens.
Att den totalitära staten inte längre är ett möjligt hot verkar bara ha ökat dragningskraften.
Nu när regeringar annars mest omtalas för sin svaga ställning i förhållande till kapitalet, låter det snarast som önsketänkande när det talas myndigt om ”1984” och staten som den verkliga maktinstansen.
Finns det i ilskan mot Ipred-lagen rent av en längtan tillbaka till tiden då Storebror var lättare att identifiera?
Hotet från övervakningssamhället är ju så mycket mer komplicerat när Storebror lika gärna kan bo i det privata näringslivet. Och svårare att få till en IB-skandal om.
Efter ”1984” och fram till att klimathotet tog över som verkligt framtidshot har det förflutna haft högre skrämselfaktor än framtiden i kulturen, oavsett om det handlat om dinosaurier, koncentrationsläger eller Henrik Schyfferts minnen av Sverige före reklamteven.
Framtiden har tagits om hand av mysiga storfilmer.
Nu verkar det råda retrotrend för dystopierna. Häromåret läste Leif Pagrotsky in Karin Boyes ”Kallocain” på ljudbok, inspirerad av FRA-debatten. Jerker Virdborg ger i oktober ut en romanen ”Kall feber” som inspirerats av ”Kallocain”.
Juli Zeh har skrivit ”Corpus Delicti” om en trygghetstyrannisk diktatur år 2057 där sjukdomar och säkerhetsrisker inte får existera. Vi måste klara livet själva! Sluta tänka att en kollektiv själ existerar, säger hon.
Få talar om Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”, som precis som ”Kallocain” och ”1984” är en skräckfantasi om hur världen kan te sig om individen enbart är till för samhället. En fantasi som drivs av en djup förundran inför vinstmaximeringens totalitära egenskaper, en förundran som aldrig dött.
Antagligen är orsaken så simpel som att ”Du sköna nya värld” försöker driva med kapitalismen. Det brukar sällan lyckas. Kapitalismen har inte så mycket humor. Eller skrattar på fel ställen.
Man kan konstatera att när högern letar kulturella referenser väger pamflett-faktorn tyngre än den litterära kvaliteten. Varför skulle den annars ha tagit till just ”1984” i ett halvt decennium?
”1984” är faktiskt så trist att alla klockor stannar. Det är lika styltigt som att läsa en bruksanvisning till den senaste tekniska uppfinningen 1949, kanske en hushållsassistent.
Inramningen är desto roligare: Baksidestexten på min jubileumsutgåva från 1984 dundrar om att ”aldrig förr och aldrig senare har en roman så upprört, så skakat om mänskligheten som den gjorde.” Det hörs som en trumvirvel innan det förkunnas att Du sitter nu med facit. ”1984” anses ha blivit en smygande verklighet i västvärlden. Sovjetryssar i Moskva, tjecker i Prag, tyskar i Östberlin, ja de skulle alla häpnande kunna konstatera att framtidsvisionen in i varje detalj stämmer med dagens verklighet.
Kastade de sig över George Orwells ”1984” fem år senare? Det är helt enkelt mer spännande att se vad västmänniskorna år 1984 – och 2009 – tänkte och tänker om ”1984” än att läsa vad Orwell tänkte om den fiktiva platsen 1984 när det var 1949.
Om någon på samma vis vill påstå att ”Du sköna nya värld” stämmer med ”facit”, att romanen är en bild av hur liberalismen kan få orättvisor att se naturliga och oproblematiskt nödvändiga ut, måste det sägas litet skämtsamt, så att man inte – med Orwell – blir anklagad för ”krimtänk”.
Ingen genererar ju så mycket skäll som den som dömer ut samtiden, och kanske påstår att världen skulle kunna bli bättre i en annan framtid.
Både ”Matrix” och ”Du sköna nya värld” är fabler om kapitalismens förslavande krafter. Att vänstermannen Orwell ofrivilligt skrev högerns favoritpamflett var kanske för att han inte kunde föreställa sig marknadssamhällets totala seger.
Eller för att hans bok var lättare att göra en liberal schablonanalys på: Här inskränks människornas frihet av uttalade förbud.
Hos Huxley inskränks friheten genom att människorna inte ens har någon vilja som kan förbjudas. Den strukturella orättvisan är här naturlig.
Om Huxley och Orwell trots allt lyckades förebåda – eller snarare gestalta – något så var det nog vad som brukar kallas för oförmågan att bygga nya utopier och som alla, från höger till vänster, beklagar vänstern för att den är så hopplös med efter 1989.
Orwell gör det med sitt ”nyspråk” som är en metafor för hur tankeutrymmet krymper vad gäller hur världen skulle kunna organiseras. Kring vad som över huvud taget faller oss in att yttra i offentligheten.
Huxley visar det med att smälla upp en värld där det är medvetandet som är fängslat. Det anses idiotiskt att skriva, eftersom det inte finns något att säga längre. Alla är lyckliga eftersom de accepterar den klasstillhörighet som de är framavlade till. Alla varelser har fått sin individualitet avprogrammerad och är likaså programmerade att gilla det.
Det är bara Vilden som irrar runt och yrar Shakespearecitat som aldrig landar någon enda stans. Det finns ingen Storebror att slå på eftersom makten gått och gömt sig.
Kring millenieskiftet smälte så de två romanerna samman i den nya, sköna medievärlden. Dokusåpan ”Big brother” tog sitt namn från Orwells bok, eller från allmängodshögen den landat på, samtidigt som själva såpan ville iscensätta den tröstlösa hedonismen i ”Du sköna nya värld”.
Det var som om de första Big Brother-deltagarna var ett amatörteatersällskap som fått för sig att sätta upp en pjäs baserad på å ena sidan Huxleys tes: ta lite mer soma och var fysiskt lycklig. Och å andra sidan byggd på slentriantolkningen av ”1984”: Vi testar hur det är om man bevakas dygnet runt.
Vilden gråter i sin himmel över kulturens förflackning.
Ja, tänk om Stalin hade vetat att han, via en roman, hade givit namn åt denna dokusåpa.
När skriver någon en science fiction-roman om vad Stalin skulle känna om han var folkpensionär i Haag och satt och tittade på Big Brother-repriser år 2048?