Det började med att doktorn gick igenom ett frågeformulär. Jag var där för mina sömnsvårigheter, som dessvärre inte enbart beror på att jag tenderar att läsa spännande böcker om nätterna. Men för att utröna huruvida jag hade några andra psykiska problem ställde han ett antal frågor.

Sånt är alltid svårare att svara på än man tror.

”Hör du röster eller ser saker som ingen annan ser?” frågade doktorn, och jag svarade med sorg i hjärtat: ”Nej aldrig! Och som jag har väntat!”

Jag har ju läst fantasyböcker större delen av mitt liv, där ungarna kliver in i garderober och hamnar i Narnia, där en mässingsknopp när som helst kan ta med en på en resa långt bortom det vanliga och där vardagen när som helst kan förbytas mot det fantastiska. Djur talar, träd talar, och barnen räddar världen undan ondskefulla trollkarlar och häxor. Hagrid råkar knacka in dörren och en talande mullsork tar med en till gamla tiders England. Världar och tider glider om varandra, och det dyker bara upp fler.

Jag vet inte hur många gånger jag har hoppats, letat efter portaler till andra världar, lyssnat uppmärksamt efter röster i vinden och stirrat okända (och djupt ointresserade) katter i ögonen. Mest när jag var barn, förstås, men jag kan fortfarande drabbas av den där omöjliga längtan. Och aldrig, aldrig hittar jag det omöjliga, aldrig lyckas jag ta steget bort från verkligheten.

(Utom första gången jag kom till Skye i Skottland och på fullt allvar trodde att jag hade hamnat i Ursula Le Guins Övärld, men det lär hon själv ha trott när hon kom dit, så det var inte så konstigt.)

Men med tiden ser jag ju att världarna finns inom mig, att ett oändligt antal dörrar finns att öppna.

Så: nej, doktorn. Tyvärr. Jag hittar aldrig till det bortomvärldsliga. Men jag kommer att fortsätta att famla i varje klädskåp och hoppas att det faktiskt ska börja lysa från en lyktstolpe långt, långt bort.