För snart trettiofem år sedan, en halv livstid, läste jag Aleksandr Solzjenitsyns debutverk om lägerfånge nr S 858, Ivan Denisovitjs. När jag nu slår upp den igen inser jag varför den tonåring jag var ändå tyckte att det fanns ett ljus i denna brutala skildring av ett totalitärt samhälle. För det gör det, som om berättandet i sig bitvis segrar över den absurda historien.
Fången Ivan Denisovitjs väcks av ljudet från en hammare som slår mot räls, den dagliga reveljen klockan fem på morgonen, men han vill inte vakna i mörkret. Det är trettio grader kallt ute, tumstjock is på fönstren och bara att få med sig något att äta i matkön är en kamp på liv och död. Sedan får vi följa honom under en enda dag på den sibiriska stäppen, någonstans i Gulagarkipelagen, när hans brigad tågar i väg genom snön i dåliga kläder för att påbörja ett meningslöst bygge i kölden.
Lägerlivet består av detaljer, ödesdigra och överväldigande: en bit bröd gömd i rocken, en sked i stöveln, en fimp eller en bit av ett sågblad som kan ge fången en skomakarkniv men också leda till straffcell om det upptäcks vid kroppsvisiteringen.
”En dag i Ivan Denisovitjs liv” utkom 1962, under det Chrustjovska tövädret som inte varade mer än några få år, och på sätt och vis spänner berättelsen en lång bländande båge ända fram till Sovjetunionens fall 1989. Att tövädrets mest omtalade litterära verk utspelade sig under allt annat än ett töväder är en sällsam ironi, men kanske är det verkligen så att det där ljuset man känner av i berättelsen har att göra med de förhoppningar som under några sextiotalsår väcktes till liv efter Stalins död den 5 mars 1953 – för övrigt samma dag som Solzjenitsyn själv släpptes ur lägren efter åtta år!
Hans stora senare romaner, ”Cancerkliniken” och ”Den första kretsen”, är djupt dialogiska verk där saker och ting ses ur skiftande synvinklar – det resoneras ständigt – och att det är möjligt under diktaturen är bara det mirakulöst. Det finns liksom ingen bitterhet i dessa berättelser och förunderligt nog lämnar inte ens ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” särskilt mycket bitterhet efter sig. Det beror inte enbart på att författaren gör en besk poäng av de nedskruvade förväntningar på en dräglig tillvaro som Ivan – eller Sjuchov som han boken igenom kallas – införlivat i sitt eget väsen.
Efter de fruktansvärda vedermödorna slutar nämligen långnovellen med att Sjuchov på kvällen ligger mycket nöjd på halmmadrassen i baracken – han har ju fått två portioner gröt i stället för en, han har hittat en bit av ett sågblad, han har fått tag på tobak till en papyross och han har sluppit straffcell: ”Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.”
Svartare ironi än denna får man leta efter – och ändå finns det där sällsamma ljuset i boken, som om en förändring vore möjlig. Är det för att så oerhörda rymder öppnar sig i berättelsen? Där är det väldiga, nästan mytiska Ryssland med alla de etniciteter som rymdes inom det ryska och sedan det sovjetiska imperiet: en moldavier, en estländare, en västukrainare, en Moskvasnobb och deras livshistorier i de stalinistiska labyrinterna. Det är som om varma dialogiska vindar hela tiden vill blåsa upp i kölden och det outsägliga förtrycket.
Ivan är ingen bildad person, han är en fattig bonde som ser världen med naturvarma liknelser: ”tätt som solrosfrön” sitter fångarna kring matsalsborden. När han kliver in på vaktkontoret och hör en livlig diskussion om Sergej Eisensteins filmer förstår han ingenting men filmdispyten öppnar för läsaren plötsligt en ny horisont över lägerarkipelagen.
En före detta marinofficer, dömd för antisovjetisk verksamhet, förfasar sig över att den okunnige Sjuchov faktiskt tycks tro att månen varje natt smulas sönder och att bitarna av den blir stjärnor – vilket behövs eftersom stjärnor då och då faller och måste ersättas. Hos Solzjenitsyn finns spår av de romantiska föreställningar – tolstojanska! – som den ryska intelligentian ibland hade om det ryska folket, men författaren får alltid med alla sidor.
Det är ofattbart, men mitt i denna Gulagarkipelag behåller Solzjenitsyn sitt goda humör. Fångvaktarnas liv framstår bara som några få snäpp bättre än fångarnas och det är inte hatet som driver historien framåt – avgrunden mellan människor kan han formulera med orden ”Den varme förstår inte den frusne”.
Den före detta kaptenen i Röda armén hade dömts till lägren, efter att i några brev klagat på Stalins ledarskap, och hade ju skäl till bitterhet. I det avseendet kan han påminna om den märklige litteraturhistorikern Michail Bachtin – också han förvisad av Stalin – som nästan evangeliskt kunde skriva att inga litterära skildringar får djup utan kärleksfullheten, det är bara den som får blicken att dröja länge nog vid människorna. I ett häpnadsväckande parti i denna långa novell skildras hur det arbetslag där Sjuchov ingår plötsligt drabbas av en enorm ambition att helt enkelt utföra ett gott arbete: de har till uppgift att mura en lång mur och dras in i själva arbetsglädjen så att de knappt hinner till uppställningen.
Redan vid mitten av 70-talet myntade Elie Wiesel termen vittneslitteratur för det slags böcker där förra seklets totalitära system skildrades, från Auschwitz till Gulag. Det är ett träffande uttryck som skulle kunna omfatta även Solzjenitsyns debutverk; här finns inte minst den totala omvärderingen av alla värden som blir gällande i ett arbetsläger. Ta bara fångarnas nummer, målade på mössor och vaddjackor. Sjuchov hatar numren, men om de börjar blekna kan straffcellen vänta. När en av lägrets tre konstnärer målar numret på mössan med sin pensel – ”då var det precis som när en präst ger en smörjelse på pannan”.
Tyvärr tycks termen vittneslitteratur ibland ha fått en annan uppgift. När exempelvis Horace Engdahl skrivit om vittneslitteraturen har han månat om att termen skulle avskilja litteraturen från det som har med engagemang, debatt eller offentlighet att göra: denna litteratur reduceras till personliga vittnesbörd om lidandet under nazism eller kommunism, annars är den av sämre kvalitet. Men på så sätt desarmeras det som förblir det explosiva i den engagerade realismens långa historia: berättelsen som förändrar ett helt samhälles sätt att se på sig självt genom att förlita sig på en universella styrkan i en autentisk erfarenhet.
Solzjenitsyns lägerberättelse, ytterst byggd på egna upplevelser, kom just att spela den rollen och jag tror att det var möjligt mycket tack vare det där paradoxala ljuset som ändå spelar över historien om Ivan Denisovitj.
Det ursprungliga manuskriptet var skrivet på billigt papper, på båda sidor av varje ark, med långa rader som gick nästan ut i marginalen och med minimalt radavstånd. Så såg många av de underjordiska manuskripten ut, både för att papper sparades och för att de skulle vara lätta att gömma undan. I förordet till den pocketupplaga jag har nämner översättaren Hans Björkegren just detta och den informationen hänger med under hela min läsning. Jag håller upp en underjordisk skrift i ljuset.