Som räddningsaktion föreslog jag att vi språkvurmare skulle adoptera ett eller flera ord eller uttryck, och lova att använda dem minst tio gånger i dagligt tal under året.
Ty om vi verkligen börjar använda de mer ovanliga orden i det svenska språket, kommer de kanske ånyo tillbaka i vardagsspråket.
Alla kan vi inte rädda, men några.
”Jag tror att vi är fler än vi anar”, skrev jag och uppmanade alla som ville att skriva kontrakt, ”Undertecknad lovar att använda ordet/uttrycket … i dagligt tal minst tio gånger under 2009”, och skicka kontraktet till mig, lotta.olsson@dn.se.
Själv adopterade jag raskt ”emellertid”, ett ord som alltför sällan används. (Åtminstone inte i dagligt tal – en läsare påpekade att det förekommer tämligen ofta i skrift).
Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig hur många som skulle hörsamma min vädjan. Jag har tyvärr ingen möjlighet att svara er alla, ty en formlig fors av e-post vällde och väller in.
Jag hinner inte ens med att lägga ut alla på nätet (men det kommer allt eftersom, hav ingen oro). Det är som om Svenska Akademiens ordlista skulle anlända styckevis och delt i stället för i samlad bokform.
Det allra mesta är glada återseenden, ord som glidit långt in i glömskan redan. Denna ordrikedom! Det känns lite som vore jag homsan i Tove Janssons ”Sent i november”, den lilla homsan som sitter på vinden och läser i ordboken stora ord som Profil och Kolossal.
För nog är det så, att en stor del av ordförrådet, åtminstone hos mig, är i passiv form. Hur ofta använder jag illuster, härbärgera, tvivelsutan, sällsport, efemär? Det är där jag tror att ordadoptionerna kan göra nytta: orden kommer ut på tungan i stället för att ligga och damma längst in i ordförrådets skrymslen.
Andra ord har jag uppriktigt sagt aldrig hört eller ens läst, vad jag kan minnas. Det gäller i synnerhet de dialektala: östgötska ”etterkvesa” (surpuppa) var en ny bekantskap. Tack, Maria Karlsson! Finlandssvenska ”mångte” är också en form att glädjas åt, tack, Lars Lundbäck!
Eller fina nyskapelser, som Bengt Danielssons ”förmodligtvis”, som han använder då och då – ”och det slinker igenom som en levande ål i handen”.
Hans arbetsplats ägnade sig under flera års tid åt något som de kallade ”veckans ord”, vilket bestämdes vid fikat på måndagmorgonen. Då enades man om ett ord, exempelvis ”respondera”, och ”sedan gällde det att använda det i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Exempelvis på restaurang när man smyger fram till mannen i garderoben och viskar: Var kan jag respondera någonstans? Jo, det är en trappa ner och till höger!”.
En liknande idé fanns på Majornas Gymnasium i Göteborg, där Per Olof Larsson tillsammans med två kamrater startade sällskapet Hegonius. ”Sällskapets främsta aktivitet var ett flitigt användande av ordet sublim, som vi då gav betydelsen finstämd, men närmast betyder högstämd och storartad.”
Jaja. Visst ska man vara noga med nyanserna, men användning bör uppmuntras, särskilt bland ungdomar. Förr eller senare får man fatt i rätt betydelse.
Så finns det en rad ordadoptioner som emanerar ur ett raseri från adoptionsföräldrarna. Alla dessa språkliga vulgariteter som befläckar vårt språk! Värst är det med ”vart”, denna styggelse som används i stället för ”var”, som vore vi alla norrlänningar. Där har så många rasat att det är omöjligt att nämna dem alla.
Själv blir jag ännu argare av dubbla supinumformer, som ”kunnat fått” eller ”velat gått”. Jag vill inte tala illa om någon, men jag behöver inte gå långt för att höra sånt. Dessbättre ännu inte i skrift, vad jag vet.
Nej, man ska inte tala illa om någon, ity man alltid kastar sten i sitt språkliga glashus. Ni hittar säkert flera grammatiska eller språkliga fel i denna text, att inte tala om andra texter jag och mina kollegor publicerat i Dagens Nyheter. Det är sorgligt, förstås, att inte ens vi som arbetar med ord kan hålla ordning på dem. Vi har ett tappert korrektur, men de hinner inte rätta allt.
Å andra sidan kan jag tänka mig (ja, jag försöker bara försvara mig) att det lätt slinker in ett och annat fel när man skriver så mycket som vi journalister gör. Ofta går det lite för fort.
Men åter till adoptionerna: en del blir man lite nervös av. Jag håller helt med Håkan Fondell om att det inte heter ”ta självmord” utan ”begå självmord”, men jag hoppas ändå att han inte ska få anledning att använda uttrycket tio gånger i år.
Flera läsare har stumnat inför den fantasifulla floden av ordadoptioner, och känner sig snarare tomma i huvudet (ungefär som när jag spelar Alfapet, då blir jag som ett förskräckt får som bara klarar enstaviga ord som BÄ). Jag förstår vad de menar: inför denna rika flora av ordekvilibrism, vad kan man själv tillföra?
Då får man bara luta sig tillbaka i stället, och lära sig. Vi lever i en tid när det finns allt färre goda lyssnare och läsare – det är en stor konst att njuta av andras kunskaper.
Inte heller är jag ensam om mitt initiativ. Lena Rösell tipsar om sidan www.savethewords.org, medan Jan Malmstedt från Språkförsvaret, www.sprakforsvaret.se, framhåller att denna rörelse redan ”ivrigt bekämpar onödigt förengelskande”.
Man skulle förstås kunna bli en petimäter och kräva att allt ska vara utomordentligt sällsynt för att få komma ifråga för adoption. Men vad vinner vi på det? Låtom oss i stället vara mer generösa än någonsin, och låta alla ord adopteras av hugade adoptivföräldrar – för även om ett ord lever starkt i en del av landet, kanske den håller på att försvinna i en annan del, eller i en annan generation. Alla bra ord förtjänar en adoptivförälder.
Eller flera! Ju fler adoptivföräldrar som använder samma ord, desto större möjligheter har det ordet att klara livhanken. Man behöver inte vara originell jämt; i det här sammanhanget är det snarare en fördel att vara många som har samma idéer.
De flesta ordadoptionerna är således kärleksfulla och omtänksamma: det finns helt enkelt en massa ord vi inte vill vara utan, för att vi älskar detta ljuvliga svenska språk, fullt av nyanser, synonymer och egensinniga sammansättningar.
Gärd som bor i Lund använder till exempel envist uttrycket ”olika lynne och kynne” om sina vuxna söner, för att det råkar vara ett vackert och djupt sätt att uttrycka sig.
”Låt oss bevara den svenska ordrikedomen, frodig som en sommaräng!”, säger Lena Särnholm i Västerljung. Kan man annat än instämma?
Urarva betyder förövrigt enligt NE "utan krav på att få ärva".