Det var tänkt som ett barnlitterärt pris, inte som en stödverksamhet.
Astrid Lindgren Memorial Award, i behändig förkortning Alma, gick 2007 till en läsfrämjande institution. Bra så, men hundra år efter Selmas Lagerlöfs Nobelpris hade det varit motiverat att ge priset till en landsman, Astrids ännu skapande jämlike och ett ”läsfrämjande” i sig som fyller 90 just i år. Lennart Hellsing heter han. Jag hade gärna sett det delat med en illustratör, en i statuterna nämnd kategori som denne barnboksikon själv månat om och som hittills missgynnats i sammanhanget. Detsamma gäller även författare för de små barnen, liksom poeter. Det hade kunnat bli många vackra fjärilar i en håv.
Argumentet att Hellsing inte är ”känd ute i världen” är rent nonsens. Hur många kände före 2005 till den förtrollande Ryôji Arai? Själv hade jag, trots namnlikheten, inte läst en rad av förra årets pristagare, och många andra i detta barnboksmedvetna land verkade lika oinformerade.
För att undvika missförstånd: stöd till Tamer Institute for Community Education är i högsta grad behjärtansvärt, men jag hade långt hellre sett att priset gått dit 2007 då juryn ställde dem åt sidan för en konkurrent. Att de så snabbt aktualiseras igen gör det just i år svårt att värja sig för intrycket av politiska överväganden. Även om den allmänna korrektheten i skrivande stund tycks hindra kommentatorer att öppet göra den bedömningen.
Jag har från första början beklagat prisstatuterna om muntliga berättare (helt orealistiskt att urskilja på världsomspännande basis) och läsfrämjande organisationer. Sistnämnda stöder vi bäst genom Sida som ju redan genom Diakonia bidrar till Tamers verksamhet. Mer öronmärkta pengar därifrån till skolor, läsfrämjande och barnböcker och inga alls som de facto går till vapen och korrupta makthavares lyxkonsumtion vore en välgärning helt i Astrids anda.
Min gnagande oro för den svenska barnlitteraturens ställning och status växer nu. Anspråken på att denna materia skall bedömas som konst och med samma seriositet som vuxenböckerna förlorar relevans i takt med allt fler instrumentella och tidskorrekta krav. Läsfrämjande på olika plan är förvisso nödvändigt, humana ideal i barnböckerna likaså, men detta vinglande på två stolar är i längden mycket problematiskt.
Almajuryn balanserar också mellan sittmöblerna när den frankt deklarerar att någon svensk pristagare ska man nog inte vänta sig. Samtidigt som dessa av mig högt skattade yrkespersoner i andra sammanhang framhåller svensk barnlitteratur som internationellt närmast outstanding.
För att trovärdigt kunna hävda de konstnärliga anspråken på barnlitteraturens vägnar måste vi avstå från att samtidigt ställa alla möjliga nyttighetskrav på den. Att stater begår övergrepp mot varandra, våra multietniska barn/ungdomar ofta saknar egen lämplig lektyr, kortsiktiga kommunalnämnder snålar på biblioteksanslagen och flickor inte vågar ”ta för sig” är missförhållanden att ändra på, men så skiljaktiga strävanden måste i mina ögon hållas bättre isär om vi ska vinna båda slagen. Och var skall barnlitteraturens konstnärliga status hävdas om inte i hanteringen av världens största barnbokspris?