Amanda Svensson har vid 24 års ålder redan två kritikerrosade romaner bakom sig och den senaste, ”Välkommen till den här världen:”, är Augustnominerad.
– Att bara vara nominerad är inte läskigt men tänk om jag skulle vinna. Rent förnuftsmässigt säger jag ju inte nej men känslomässigt vore det jobbigt. Ett så stort pris och tanken på att man då skulle ha peakat, säger hon och skrattar lite. Det skulle kännas ... brådmoget.
”Välkommen till den här världen:” är en halsbrytande historia om tre unga människors (Greta, Simon och Claus) liv i Köpenhamn och Malmö. Sökande och självförbrännande lider de under ett ok av egna och andra människors förväntningar, men med en dröm om kärleken. Det vill säga bilden av kärleken, hur den ska vara och vad den ska innehålla. Dess föreställningar och ritualer.
– Det är en kärleksroman. När jag började skriva boken var jag intresserad av kärleken som fenomen. Den lyckliga, stora och eviga kärleken. Den utan förbehåll. Jag var rätt ensam då. Men sedan, i takt med att jag skrev, så kändes det inte så jättespännande.
Varför inte då?
– Det oproblematiska är väl sällan spännande?
Måste en kärleksroman vara oproblematisk?
Tystnad.
Kärlekshistorien i din bok är det ju inte?
– Nää, jag ville göra något som var ... sant men sann kärlek kan man inte bråka så mycket med. Och frågan är om Greta och Simon faktiskt ens är kära. Deras kärlek ligger hela tiden på gränsen till att vara ja, utbyte för egen vinning, säger Amanda Svensson när vi slagit oss ner på kaféet med en kopp kaffe.
Det var när hennes första bok ”Hey Dolly” blivit antagen av ett förlag 2007 som hon började skriva på ”Välkommen till den här världen:”. Lite trött på tjejscenariot i ”Hey Dolly” bestämde hon sig för att titta närmare på den manliga världen.
– Eller snarare grabbighet, och jag blev närmast vetenskapligt intresserad av den. Jag upptäckte till exempel att det var många män i min egen ålder som lyssnade till Ulf Lundell! Jag hade en lista på såna olika konstiga karaktärer. Det var också många som hade en dröm om ett eget bollhav. Vad säger det om den unge mannen av i dag?
När nya boken låg klar kunde Amanda konstatera att den innehöll endast två kvinnliga karaktärer mot tio manliga. Det förvånade henne trots allt en smula.
– Ja, det var lite konstigt, säger hon utan förklara det närmare.
Du vänder också delvis på könsrollerna. Simon är en mycket mjuk och romantisk figur, en 1800-talsdrömmare.
– Jag tänker mig honom som en Wertherfigur, alltså ännu längre tillbaka. Samtidigt ville jag inte göra honom till en anti-man men en man i en annan ton. Eller nyans. Med tiden blev de här romantiska dragen hos honom alltmer extrema. Jag tror inte man skulle kunna stöta på Simon i verkligheten.
Idén till berättelsen om de tre unga människorna fick Amanda Svensson när hon arbetade en sommar på Tivoli och pendlade mellan Malmö och den danska huvudstaden.
– Jag fick en väldigt stark upplevelse av Köpenhamn som jag insåg var en lögn. Jag hade en känsla av att jag rörde mig mycket men i själva verket var jag på mitt jobb och åkte sedan hem. Mina föreställningar var fiktiva och det fanns en lockelse i att göra det till fiktion på riktigt.
– Det var som en ursprungstablå, med en liten stad och en stor stad och en bro som människor rörde sig över i strömmar. Det var poetiskt tilltalande.
De tre huvudpersonerna i romanen är alla vilsna i någon mening. Den festsugna Greta är självdestruktiv, Claus livsfarligt utagerande och Simon drömskt undanglidande.
– Jag finns i alla mina karaktärer men kanske mest i Greta. Hon är den mest komplexa och dynamiska. Den som är mest lik en människa, säger Amanda Svensson och fortsätter:
– Skrivandet är inte enbart något slags professionell verksamhet för mig. Jag skäms inte över att säga att det också har terapeutiska sidor. På så vis handlar berättelsen mycket om mig själv men det är inte det huvudsakliga målet förstås.
Under många år skrev Amanda Svensson dagbok. Hon kallar dem ”ett fantastiskt källmaterial” och hon har använt dem i sitt romanskrivande.
– Ja, jättemycket. Jag har en stor rädsla för att glömma saker. Det är ett personlighetsdrag. Mitt dagboksskrivande var en manisk verksamhet, det värdefulla jag var med om skulle bevaras. Det är ett stort incitament över huvud taget, att skriva. Det är ett slags museiverksamhet.
Amanda talar fort och det tempot går igen i romanen. Där samsas poesi, slagfärdiga citat och brutal nutidsprosa till ett modernt språkfyrverkeri.
– Jag tror att det är det enda som jag alltid varit säker på, säger hon som svar på min fråga om hon någon gång tvivlat på sin egen röst, sitt språk. Det finns olika saker som jag inte är så bra på, som jag måste jobba med, handling och händelser. Att berätta en historia är svårt. Vad ska berättas och varför?
– Nu jobbar jag på att våga att inte vara rolig. Att försöka närma mig ett språkligt allvar, ett uttryckligt allvar. Och i min jakt på det poetiska allvaret läser jag för närvarande mycket av Jeanette Winterson.
Annars går hennes tid denna höst åt till att skriva en C-uppsats i litteraturvetenskap och åka runt i skolor och på bibliotek och prata om den senaste boken. Hon har inte börjat skriva på någon ny berättelse ännu, men det finns en där, i hennes huvud. En som ska handla om pirater och vara, till skillnad från de två tidigare romanerna, geografiskt och tidsmässigt fri.
Till våren hoppas hon kunna sätta sig ned på ”kontoret”, som hon hyr tillsammans med några andra, och börja skriva. Någon längtan att sitta i splendid isolation när hon skriver har hon inte.
Men din lust att skriva, och gå på skrivarkurs, hur började det egentligen?
– Jag har nog alltid velat skriva men gjorde det inte därför att det var lite fånigt.
Fånigt?
– Liksom självupptaget, egocentriskt. I gymnasiet hade jag lite olika ambitioner. Jag var intresserad av politik, ville bli jurist, jobba på UD, bli diplomat.
– Jag sökte till juristutbildningen men sa till mig själv att jag tar ett år och går på skrivarkurs och hoppar på juristutbildningen sedan. Juristutbildningen kan vänta lite, tänkte jag. Det lär blir en lång väntan. Hur bisarrt hade det inte blivit! Men jag ville göra nytta.
Gör man nytta som författare?
– Det måste jag nästan tycka att man gör annars blir det svårt. Litteraturen är enormt nyttig! tycks hon plötsligt komma på.
– Det är ett nyttomedel som kan användas till många saker. Det är nästan som ett konstigt magiskt redskap som kan säljas i tv-shop! Den kan vara underhållande, bildande, terapeutisk. Den kan nyttjas till jättemycket, som en schweizisk armékniv.
Malmödimman har lättat nu och kaffet är urdrucket. I helgen åker Amanda Svensson till Stockholm. Då tillkännages Augustpristagarna.