Amos Oz älskar att berätta historier. Men han hatar historia, åtminstone sådan nationell historia som hans israeliska landsmän och deras palestinska vedersakare ständigt låter sig drunkna i.
Det förstnämnda märks inte minst i hans senaste bok, ”Rim på liv och död”, som i veckan utkom på svenska och över lag vann kritikers roade bifall.
Här låter Oz bokens huvudperson, en författare som uppträder på ett kulturhus i Tel Aviv, rädda sig från att tråkas ut under programmet genom att fantisera ihop egna berättelser om de närvarande. Mötesordföranden, textuppläserskan, en rad personer ur publiken, en servitris på ett kafé på vägen dit – alla får de liv och mening (och personlig historia) av den gästande författarens skapande drömmar. Efter genomläsningen är det faktiskt mer dessa individuella gestalter än själva boken man minns, och kanske spinner vidare på i den egna fantasin.
Det var ett smickrande omdöme om boken, tyckte Amos Oz när jag träffade honom på en Stockholmsfrukost i veckan. Och ända sedan barndomen har han själv fantiserat ihop historier om människor han stött på – i väntrum, på flygplatser, på tåg, på kaféer.
– När jag var liten tog mina föräldrar med mig på kafé där de pratade med sina vänner många timmar i sträck. Jag satt kvar tyst och snällt mot löfte om en glass när vi skulle gå.
Och för att fördriva tiden uppfann jag liv hos dessa personer. Jag noterade deras kroppsspråk, memorerade fragment av deras konversation, tittade på deras skor, för skor säger alltid något om människan. Och så där har jag hållit på hela livet.
”Rim på liv och död” inleds med uppräkning av de vanligaste frågor som författaren får vid litterära aftnar och presskonferenser: Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Hur är det att vara en berömd författare och vilken effekt har det på familjen? Och så vidare. Läsaren kan inte undgå att han är rätt trött på den sortens frågor.
Jag undrar om också Oz har tröttnat på frågor om honom själv, inte bara som skönlitterär författare utan också för att han under drygt fyrtio år har agiterat för en tvåstatslösning i Palestinakonflikten. Svaret är inte entydigt.
– Jag är både författare och politisk aktivist. Inte samtidigt, jag håller rollerna isär – man kan vara både gynekolog och älskare men inte samtidigt. Som politisk aktivist frågar folk mig om framtiden: När ska det bli fred? Sedan frågar man om nuet: Vad gör israeliska regeringen? Men mest frågar man om det förflutna: Hur uppstod konflikten mellan israeler och palestinier? Vems fel var det?
Oz suckar. Uppenbarligen har han tröttnat på just den sortens frågor. Jag påminner om att han tidigare framhållit att Mellanöstern alltid verkar domineras av dess omstridda historia, att människorna där ”minns alltför väl och minns alltför mycket”. Oz nickar och lägger ut texten.
– Varje gång jag lyssnar till israeliska och palestinska politiker och de börjar tala om historien så skulle jag vilja vara ljudtekniker och koppla bort mikrofonerna. Dessa personer är betalda för att bygga framtiden, inte tjafsa om det förflutna. Vi kan som människor faktiskt leva med två olika historiska berättelser, i var sin stat, en palestinsk och en israelisk, utan att behöva bekämpa varandra. När jag träffar sekulära palestinier talar vi aldrig om historien, vi talar om nuet. Det är den enda rimliga attityden.
Död åt historien, alltså?
– Ja, det är rätt.
Ändå halkar samtalet gång på gång tillbaka i tiden. Det är väl inte så konstigt, Amos Oz har ju själv bidragit till att forma israelers och andras syn på historien. Hans kanske mest kända och hyllade bok, ”En berättelse om kärlek och mörker” från 2003 (på svenska 2005) handlar om hans egen uppväxt under de våldsamma åren kring 1948 då det nya Israel utkämpade sitt första krig mot arabstaterna. Med sorg och hetta i rösten uppehåller han sig gärna vid ämnet även nu.
– Jag minns 1948 som en kolossal tragedi. Etnisk rensning genomfördes i stor skala på båda sidor. Bortåt en miljon araber i Israel och lika många judar i arabstaterna tvingades fly från sina hemländer. En dag måste båda sidor be om ursäkt för vad deras ledare gjorde 1948.
Den israeliske historiker som först kartlade Israels fördrivning av palestinier för sextio år sedan är Benny Morris, vars bok ”The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949” från 1988 gav upphov till en avgörande omvärdering av israelernas historiska självuppfattning. Det håller Oz med om.
På senare år har emellertid Morris hävdat att den israeliske statsfadern David Ben Gurion gjorde rätt i att köra ut palestinierna – annars hade man aldrig kunnat skapa en judisk stat. Än mer uppseendeväckande: Morris menar att Ben Gurion borde ha ”fullföljt jobbet” och jagat bort samtliga araber väster om Jordanfloden – med en sådan fullbordad etnisk rensning skulle Israel i dag vara ”en lugnare plats”.
Jag frågar Oz vad han anser om det resonemanget. Han skakar på huvudet, böjer ned ansiktet och säger med kvävd röst:
– Jag begriper inte hur Benny Morris tänker.
Amos Oz har själv varit aktiv soldat, liksom flertalet vuxna israeler. Bland annat tillhörde han ett pansarförband under sexdagarskriget 1967, och under oktoberkriget 1973 stred han på Golanhöjderna. Men trots att han kunnat förtrolla läsekretsen med sina person- och miljöskildringar i en mängd olika sammanhang har han aldrig skrivit utifrån sina upplevelser av krig. Varför?
– Jag har försökt, men jag har inte lyckats förmedla erfarenheten av krig till människor som aldrig upplevt ett slagfält.
Tidigare har Oz beskrivit att slagfältet främst av allt präglas av fruktansvärd stank som det är svårt att skildra, en stank av exploderande ammunition, av brinnande gummi och brinnande metall, framför allt av brinnande människokött. Nu ger han ännu en bild av slagfältet, fast lite annorlunda.
– Första dagen under sexdagarskriget satt jag med mina stridskamrater då egyptiska soldater plötsligt avfyrade granater mot oss. Och min första reaktion var: Ring polisen! Det var så jag kände. De sköt på andra människor. De kunde se resultatet. Så ring polisen! Det var en sund reaktion. Alla andra reaktioner i krig är osunda.