Lund. Åsikterna står som utropstecken i trycksvärtan: Heberlein till attack. Sensationsmakeri. Pr-knep. Angrepp på en förläggare. En hämnd? En uppgörelse. Ansvarslöst. Sjuk litteratur.
Också utgivningen av denna författares, kritikers och etikdoktors sjätte bok, ”Ett gott liv”, ackompanjeras av ett medialt crescendo.
Huvudpersonen är ”lite ledsen” av somligt som redan skrivits, fast boken ännu inte recenserats. Hon upprepar envist att hennes avsikt varit att ifrågasätta hur mediemaskinen ”exploaterar enskilda livsöden”, inte att sätta kniven i sin förre förläggare Svante Weyler på Weyler förlag. Inte göra ämnet till en personfråga.
– Det var samma sak när Anna Odell ville ställa frågor om psykvården och konstens gränser och medierna bara ville tala om henne. Jag vill inte tala om min relation till Weyler utan om vad vi gör med människor. Hur använder vi vår makt? säger hon i sin vardagsrumssoffa. Kaffe i tv-kanna står på bordet. Välfyllda bokhyllor klär väggarna. På andra sidan fönstret tornar Universitetshuset upp sig med de oblyga kapitäler som arkitekten Helgo Zettervall försåg det med.
Du är ju också en del av denna bullrande mediemaskin. Ditt nuvarande förlag, Bonniers, förväntar sig att också du, precis som journalisterna, ska leverera något säljbart.
– Jag är helt enig med dig där. I den meningen är ju jag en del av detta själv – både som författare och som skribent: Vad är det man väljer – vilka debatter hakar man på? Varför tycker jag att just det där är spännande? Självklart vill jag att så många som möjligt läser mina böcker, för jag tycker att jag har något viktigt att säga, men hade jag varit intresserad av att leverera det som jag tror att folk vill ha så hade jag inte skrivit dessa böcker. Det jag skriver om är mitt liv, mina erfarenheter.
Hon har förstått att många svenskar har liknande erfarenheter. Mejlfloden och de över 100 000 sålda exemplaren av hennes självbiografiskt suicidala ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” från 2009 talar för att de till och med rymmer något allmängiltigt.
– Jag är stolt över den boken i dag. Det är en bra text som betytt mycket för många, det vet jag. Men jag ångrar att den gavs ut när jag var så sjuk. Det hade varit mycket bättre för mig och min familj om jag hade väntat tills jag var frisk, väntat i ett år. Jag var psykotisk och i den situationen följde jag min förläggare som en hundvalp, men jag tror inte att han fullt ut förstod hur sjuk jag var, säger hon.
Att skildra denna och sina andra erfarenheter betraktar hon snarare som ett akademiskt uppdrag än ett skönlitterärt. Litteraturlistan till nya ”Ett gott liv” – som är en uppföljare/fortsättning till ”Jag vill inte dö”-boken – är följdriktigt fem sidor lång.
– Det jag gör är att undersöka fenomen och använder mina erfarenheter för det, men också andras – framför allt filosofiska teorier.
Känner du dig aldrig kluven eller rädd inför att så ohämmat exponera ditt och dina närståendes liv i bokform?
– Jag tror att det hämmar en om man börjar tänka på hur saker man skriver om ska uppfattas och tolkas. Man måste tänka bort det. Och jag berättar naturligtvis inte allt.
”Ett gott liv” fungerar med dess kapitelindelning som ett slags kartotek över de vitt skilda ämnen som Ann Heberlein vill undersöka:
Följderna av hennes flykt vintern 2009 till Köpenhamn. Tillfrisknandet under 2010. Frihet. Klassresan från barndomens Svedala. Kärlek. Helgon. Arbete. Monogami. Sjukdom. Autenticitet. Sanning. Autonomi. Det meningsfulla i tillvaron. Normalitet. Dessutom beskriver hon sin konsumistiska utbrändhet – den hetsiga jakten på inkomster, bra boende, bra skolor till barnen och stilfulla attribut att fylla hemmet med.
– Livsstilsutbrändheten i dag hör samman med att det inte längre bara handlar om att lyckas på arbetet – prestigen ligger i så mycket annat: ett vackert hem, sexuell attraktivitet, muffinsbakande, surdegar som puttrar – eller tre barn, som förstås är en klassfråga. Man visar att man har råd med det, understryker hon.
Mitt intryck är att kvinnor i din generation släpar på fler sådana omöjliga förväntningar än männen.
– Jag tror det är så. Och män tillåts dessutom åldras på ett annat sätt än kvinnor. I ”Jag vill inte dö”-boken kände många igen sig i sjukdomsbilden, men de allra flesta, ofta kvinnor i min ålder eller lite yngre, såg sig själva i skildringen av just den här stressen och hetsen. Hela vårt samhälle behöver en diagnos för denna gruppsykos – vi intalar oss att vi ska ha allt. Jag frågar mig varför? Vad är egentligen viktigt att lägga tid på? Det är ju ingen annan än de andra barnens mammor som bryr sig om jag har bakat egna bullar till skolutflykten.
Mest av allt är ”Ett gott liv” ändå en tankebok om olika former av makt. Om den egna rätten att få definiera sig.
– Berättelsen om förläggaren är ju en av historierna om detta, men i lika hög grad de avsnitt som handlar om min faster som utifrån en ”social indikation” tvingades abortera en sex månaders pojkbaby, blev tvångssteriliserad och drabbades av en oerhörd paternalism. Och delarna i boken om min sjukdom beskriver också makt och maktlöshet.
”Vi tillhör alltså en släkt av mindre dugliga individer, min faster och jag. Vår släkt betraktades av den svenska Medicinalstyrelsen 1962 som ett folkmaterial av mindre god beskaffenhet, med klen psykisk hälsa och bristfällig moral”, skriver Heberlein i kapitlet om klass.
Runt en tiondel av ”Ett gott liv” skildrar hennes långsamt krackelerande samarbete med förläggare Weyler. Hon säger att hon förstod att dessa partier ändå riskerade att ta fokus från bokens övriga 270 sidor.
– Men jag utgår från att det kommer att blåsa över. Jag tror folk kan se vad som ligger under ytan, under det som rusar mot ögat. Och den kritik som gör ont kommer från människor i min närhet som jag har respekt för. Den andra får man hålla ifrån sig.
Det fanns en tid då hon var rädd för att bli ständigt förknippad med psykisk ohälsa, en författare som alltid mår dåligt.
– Men de som känner mig vet att jag är mer komplex än bara ”bipolär” – eller ”nyliberal” som Aftonbladet påstår. Jag känner att mycket i mitt liv har fallit på plats, jag har det väldigt bra i dag.
Som läsare lägger man också ifrån sig ”Ett gott liv” med ett lättare hjärta än efter den svårt klaustrofobiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Slutackordet på sista sidan är rent av hoppfullt. En uppfordrande replik till den förrförra boken:
”Jag vet att jag vill leva. Jag vill verkligen inte dö. Jag vill leva fullt ut. Jag vill leva sant och äkta och gott, på det sätt jag kan och vill leva, tillsammans med dem jag älskar.”
Hon hoppas att ”Ett gott liv” ska väcka frågor.
– Jag vill framför allt att man läser den och frågar sig själv: Vem bestämmer över mig i mitt liv? Det är det den handlar om.