Med allt större förvåning har jag följt den febriga bevakningen av alfahanarna Zlatan Ibrahimovic och Karl Ove Knausgård. Text efter text, artikel efter artikel, liksom skrivna i ett rus, har fyllts av frustande hyllningar och erotiserade bilder. The Male Gaze har, för kanske första gången i svensk presshistoria, drabbat män. Inför Zlatans bringa och Knausgårds demoniska blick smälter männen. För det är ju männen som totalt tappat sans och vett, manliga skribenter som beskriver Zlatans vadmuskler och Knausgårds hårsvall (”otämjt och vildvuxet, som ett gotlandsruss”, enligt Björn af Kleen i Expressen) så ohämmat vällustigt att man rodnar.

Vad är det då med de här männen, Zlatan från Rosengård och Knausgård från fjordarnas land som utövar en sådan oemotståndlig lockelse på sportjournalister och kulturskribenter i alla åldrar men framför allt av ena könet? De personifierar drömmen om Mannen, såsom mannen drömmer om mannen. Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker. Män som är män och inte fjantar runt i Stockholms innerstad, kindpussas och twittrar. Män som, kort sagt, är fjärran de manliga skribenter som dräglar över tangentbordet och i hemlighet drömmer om att ge samtiden och samtidens kastrerande krav fingret.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag är orolig för den svenske mannen. I alla fall för honom som tillhör mediemedelklassen och i hemlighet känner sig förtryckt och kastrerad, omanlig och otillräcklig, onödig och impotent, han som använder Zlatan och Knausgård som projektionsyta och masturbationsfantasi för sina egna drömmar. Den massiva bevakningen av Zlatan och Knausgård handlar inte om Zlatan och Knausgård utan om de drömmar de representerar, förbjudna drömmar om styrka och manlighet. Kanske är det hög tid för den svenske mannen att revidera sin självbild? Vi gillar ju er som ni är, för det mesta.