Har ni sett hur barn i tvåårsåldern kan gå i gång på ramsor och ljuddikter som de rent lexikalt inte har någon chans i Världen att begripa?

Har ni hört en dagisgrupp tystna i förundran inför Lennart Hellsings knixiga tungvrickarverser? Hur barn över huvud taget prövar ljudbilden hos orden, öppnar dem mot varandra och kopplar ihop ljudlikhet (”bil-pil-fil”, ”boll-troll-koll”, ”som-sim-sam”) lika självklart som innehållslig betydelse.

Det är en sinnlig färdighet som efter hand trubbas av.

Vuxna människor associerar snarare ”bil” till ”garage” eller ”motorväg” än till begrepp med närliggare ljudbild.

Informationsmässigt har ljudsidan låg status och förknippas med just barnslighet, lekfullhet, nonsens och slump. Men i poesin är ljuden viktiga.

På omslaget till Ulf Karl Olov Nilssons diktsamling ”Stammar” från 2002, ser man en flicka som håller en stor lur mot örat. Samlingen inleds också med en mycket speciell avlyssning: författaren har lyssnat på en hebreisk uppläsning av Första Moseboken, utan att kunna någon hebreiska.

Från ”detta ljudmaterial transkriberade jag sedan ljuden – så som jag hörde dem – till det svenska alfabetet. Sedan vidtog översättningsarbetet, själva förvandlingen av ljuden och de ljudhärmande bokstavskombinationerna till en löpande och för en svensktalande ’begriplig’ text”, skriver UKON i en kommentar till dikterna som kom att heta: ”Guds diktamen – en homofonisk översättning av Bibelns första kapitel.”

Vad som står på dessa diktrader är förstås något annat än vad vi läser i Bibeln. Men dikterna hänger samman genom det ljudande kittet, upprepningarna och rytmen och är både fängslande och dunkelt suggestiva. Framför allt visar de hur ljudassociationer kan skapa mening och sammanhang i andra mönster än de konventionella.

Poesi känslig för ljud kan framkalla en stark beröring; läsningen blir mer fysisk, den känns och rör sig i kroppen. När språk befinner sig i det ljudande tillståndet är det också i öppen ambivalens. I rörelse mellan det ena och det andra. Ska bilen halka i väg och bli filmjölk? Ska boll byta skepnad till troll? Det är ett utsatt och sårbart läge. När som helst kan förbindelserna spricka. Kontrollförlusten är nära.

Risken finns också att man hamnar i en farlig rundgång. Som i Frödings ”Gråbergssång”: ”Stå / grå, / stå / grå, / stå / grå, / stå” och så vidare. I rytmen och versen finns ibland en mani och ett tvång.

Men att trilla mellan ordens ljudbilder kan också vara ljuvligt levande och lätt.

Mitt i språnget, utan skyddsnät!