På åttiotalet var det populärt att tala om diktens ”röst”. En stämma som steg ur dikten och var något annat än författarens, läsarens eller samhällets röst. Det är ett läsmodus som passar jättebra för en poet som Katarina Frostenson (som arbetar mycket med ordens klang) och mindre bra för en poet som Margareta Renberg (vars poesi har en starkare dragning åt det visuella). I grunden handlade det om att flytta fokus från författaren till texten.

Men också ”rösten”, i singularis, frammanar föreställningen om ett sammanhängande mänskligt subjekt. Vad gör man då med de dikter som arbetar flerstämmigt? Med olika sorters tilltal och utsagor. Är de misslyckade som konstnärliga uttryck? Hur kan man förstå den typen av dikt?

Ta Robert Ståhls poesi till exempel. Massa olika ”röster” och subjektspositioner är verksamma i hans dikter. Dessutom krockar de med utsagor från vitt skilda sammanhang – film, filosofi, medicin, fysik, konst, musik och så vidare – tillsammans bildar de verk som vibrerar av motsättningar. Jag tror att man hugger i sten om man försöker utläsa en enhetlig diktröst ur hans författarskap. Möjligen kan man landa i någon idé om en splittrad och jag-upplöst personlighet, men det är inte alls vad det är fråga om. Snarare tror jag att man bör se på hans diktböcker som verk, som stora kompositioner, där de partikulära textavsnitten aktiverar olika typer av läsning.

Att syssla med språk är lurigt. (Själva ordet ”poesi” kommer från grekiskans ”poiesis”, ur ”poiein” som betyder ”att göra”. Poesi handlar alltså om att göra saker med språk.)

När man talar om diktens polyfoni kan man tänka på olika sorters lyrik. Det finns ju till exempel, ända sedan antiken, en poetisk tradition av körlyrik. Där sången i högsta grad är närvarande och där dikten uttryckligen är skriven för olika stämmor. Den svenska poet som mest aktivt för vidare det sättet att skriva är förstås Magnus William-Olsson, som också har framfört sina dikter med hjälp av talkörer. Man kan även tänka på Åsa Maria Kraft eller Catharina Gripenberg som har skrivit liknande dikter som närmar sig dramatiken, med karaktärer som får ge röst åt olika repliker.

Så finns det den typen av polyfoni som inte är lika starkt kopplad till sången, men ändå tar fasta på möjligheterna att arbeta heterogent och flerstämmigt. Robert Ståhl är i det sammanhanget ett tydligt exempel, men det finns ju många fler. Särskilt sensibla är Helena Erikssons två diktsamlingar ”De, bara” och ”Logiska undersökningar” som ”är varandras pendanger”, som det står i den senare samlingen.

Polyfona dikter ställer höga krav på läsaren, som måste möta dikten med rörlighet och öppenhet. Det är ett sätt att läsa som inte tilltalar alla. För andra är det just det växelspelet som ger dikten liv och luft.