2006 kom ett specialnummer av tidskriften Lyrikvännen där Elise Karlsson och Martina Lowden var gästredaktörer. Alla som är det minsta intresserade av vad poesi är och kan vara borde skaffa detta subjektiva poesilexikon, som inte bara diskuterar begrepp och termer (som ”ortografi”, ”polysemi”, ”bloggdikt ” och ”collage/cutup”), utan också är fullproppat med samtida litterära exempel. ”Verskonstens ABC” heter numret, som förstås är en hyllning och vidareutveckling av Alf Henriksons dito.

Under ordet ”Elegi” skriver Elise Karlsson: ”Att säga något sådant det inte går att säga något om. Att inte bara säga något, utan att också säga det väl, att säga det rätta. Att ta över när alla andra har sagt: ’Det finns inga ord.’ Att veta att det är sant, men att ändå försöka. Att sörja med läsaren men också finna tröst, även när man sagt och vet att det är sant: ’Det finns ingen tröst.’ Elegier är svårare att skriva än både ottaverime och sonettkrans. Elegin är poesins svåraste form. En elegi är en sorgedikt.” Sedan återger Elise Karlsson dikten ”Sorg” av Bodil Malmsten som exempel.

I höstas kom Camilla Hammarströms fina nyöversättning av Rilkes ”Duinoelegier”, som gavs ut på tyska i original 1923. Boken består av tio elegier, eller klagosånger, och avslutas med de klassiska raderna:

Och vi, som tänker på lyckan som

stigande, förnam en rörelse,

närmande sig bestörtning,

när något lyckligt faller.

Den fallande lyckan, den stigande sorgen. Kanske är det den elegiska poesins grundmatris. Min egen favorit i sammanhanget är den franske poeten Jacques Roubauds diktsamling ”Quelque chose noir”, 1986, som kom i svensk översättning (”Någonting svart”, 2008) av Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson.

I efterordet skriver översättarna: ”om elegins funktion traditionellt är att sörja och hylla den avlidne och trösta de överlevande, är det uppenbart att Någonting svart är elegisk i ett register som är mer reflekterande, materiellt, modernt och urbant, och som reducerar elegins konventionella retorik till ett absolut minimum.”

Roubaud skriver om hur han sitter i köket och dricker det billigaste pulverkaffet med ljummet kranvatten och tittar på ”den fula och tomma fåtöljen på andra sidan bordet”. Han skriver:

När jag stiger upp (klockan halv fem, fem) tar jag min kopp från köksbordet. Jag har ställt den där dagen innan så att jag inte skall behöva flytta mig så mycket i köket, för att minimera de ljud mina rörelser ger upphov till.

Jag fortsätter göra det, dag efter dag, mindre av en vana än för att vägra bryta en vana. Att vara tyst har inte längre den minsta betydelse.

Dikten är en och en halv sida lång och avslutas:

Jag äter ingenting, jag dricker bara denna stora kopp med vatten som knappt är mer än ljummet och koffeinerat. Vätskan är en aning bitter, en aning karamelliserad, inte angenäm.

Jag sväljer den och fortsätter en stund att orörligt stirra ned på botten av koppen. På den svarta fläcken av pulver som inte har lösts upp.