År 1997 kom Staffan Bergstens bok om Katarina Frostensons, Ann Jäderlunds och Birgitta Lillpers poesi. Underrubriken lyder: ”Tre röster i samtida svensk kvinnolyrik”.
Att publicera en motsvarande samling om exempelvis Ulf Erikssons, Magnus William-Olssons och Ulf Karl Olov Nilssons poesi under titeln: ”Tre röster i samtida svensk manslyrik” skulle vara barockt.
”Manslyrik” finns inte men ”kvinnolyrik” finns. Eller fanns, 1997.
I dag tror jag inte att en sådan titel skulle passera obemärkt.
Samtidspoesin är stor och spretig och ser olika ut beroende på från vilket håll man tittar, vad man ändå kan säga är att könsfördelningen är oändligt mycket jämnare nu än för femton år sedan.
Fler kvinnor publiceras på förlagen, i tidskrifter och på kultursidorna.
Fler kvinnor skriver på olika sätt, anammar skilda traditioner och stilar och att försöka samla poeter som Hanna Hallgren, Åsa Ericsdotter, Sofia Stenström, Aase Berg, Ida Börjel, Pamela Jaskoviak, Helena Eriksson, Jenny Wrangborg, Åsa Maria Kraft, Solja Krapu, Marie Silkeberg, Eva Ribich, Jenny Tunedal, Eva-Stina Byggmästar, Linn Hansén, Hanna Nordenhök, Christina Kullmann, Maria Vedin, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Ida Linde, Lotta Olsson, Kajsa Sundin, Marie Norin, Helga Krook, Cecilia Hansson, Tuija Nieminen Kristoffersson och Catharina Gripenberg – under något så luddigt som ordet ”kvinnolyrik” låter sig helt enkelt inte göras.
Också den manliga utsagepositionen har varit satt under lupp det senaste decenniet. Man kan till exempel tänka på Niclas Nilssons diktsamling ”Patriarkat” eller Viktor Johanssons drömska kärlekslyrik i ”Kapslar”.
I ”De liberala lansarna” arbetar Fredrik Wiklund med föreställningar som ”Riddaren”, ”Jaktmuggen” och ”Kennedyklanen”. Johannes Heldén gör något helt annat i sina diktsamlingar om science fiction och Jonas Brun vrider och vänder på sina tilltal.
Poeten Leif Holmstrand har under författarnamnet ”Anna-Maria Ytterbom” givit ut tre diktsamlingar som skiljer sig en hel del från den författarröst vi känner från Holmstrands övriga poesi.
Förra året kom poesiantologin ”Omslag: queer poesi” där flera av bidragen är kollektivt skrivna. I texten ”Översvämning” skriver redaktörerna Athena Farrokzhad och Linn Hansén att ”den heteronormativa dikten läcker”.
Det är ett läckage som rinner mellan dikterna, mellan roller och identiteter. Genom språk och tilltal, bilder och schabloner. Äntligen! Vill man skrika. Eftersom människor precis som dikter är mer komplexa än reklambilderna i en Dressmankatalog. Likväl är den svenska poesin fortfarande med några få undantag en ganska ”pursvensk” (för att citera Expressenskribenten Ulf Nilsson) historia. Om ytterligare ett decennium kommer den bilden att se annorlunda ut.