”Översättningsscener (ur översättningen)” heter hennes långa dikt som är översatt till svenska av Anders Lundberg och Jonas (J) Magnusson och publicerad i nr 2/3 av tidskriften OEI. Retallack rör sig mellan flera språk, typografiska ordningar och visuella utspel. Originaldikten återfinns i ”How To Do Things With Words”, 1998.

Vem talar egentligen ”Trakl” förutom den österrikiske poeten Georg Trakl (1887–1914)? Hur översätter man poesi från ett språk till ett annat? Vad är det man översätter – och har man rätt att göra det? (Vilket är en fråga som Erik Mesterton turnerar i en klassisk essä med titeln ”Om möjligheten och omöjligheten att översätta”.)

Retallacks dikt mixar ett personligt tilltal med teoretiska klipp och referentiella utvikningar och är ett mycket illustrativt exempel på alla de frågor som väcks när man översätter poesi.

För egen del minns jag en lång diskussion i en arabisk översättargrupp om ”gräset är apoteksgrönt”, som det står i en av mina dikter. Jag försökte förklara att sammanslagningen av den välkända, mörkgröna logotypen för ”Apoteket” (det här var förstås innan apoteksmonopolet avskaffades, i dag skulle jag använt en annan metafor!) och något så naturgivet som ”gräset” var det viktiga. Att de gärna fick välja någon egen reklamskylt som också var mörkgrön.

Det handlade om korsningen mellan artificiellt och lantligt, och att på ett snabbt sätt inrymma båda i en enkel formulering. Jag minns inte om vi kom fram till någon lösning.

Att språket är en social kod med ytterst fina förgreningar blir uppenbart när man rör sig från ett språk till ett annat. Men det är inte bara fråga om att flytta över och smälta ner. Minst lika produktivt kan det vara att få syn på krockarna, de osmälta resterna av språk som fortfar att vara främmande på svenska.

Så känner jag ofta när jag läser latinamerikansk poesi, men inte på samma sätt när det gäller afrikansk, arabisk eller asiatisk lyrik som ju språkligt sett ligger mycket längre bort. Kanske blir olikheterna synligare när avståndet ändå är förhållandevis litet?

Å andra sidan tycker jag ofta att norsk eller dansk poesi är mer intressant på just norska eller danska, men tappar något när de transformeras till svenska. Det lilla extra motstånd som det innebär att läsa exempelvis på norska, kan ibland göra att jag upplever dikten som mer spännande än vad den i själva verket är.

På senare år har det kommit många nyöversättningar av utländsk lyrik, vilket förstås är småförlagens förtjänst. Och kanske också en följd av det ”Litterära Översättarseminariet” som startades på Södertörns högskola 1998.

Är det några som borde få rosor och kransar och festliga champagnegalor är det de enträgna översättarna som blåser syre in i vårt lilla svenska språk. Som vaknar till och visar sig. Morrar och sjunger. Och tar ut svängarna så som det egentligen inte kan.