Säljmässigt är poesin en ganska osexig historia. Den spelas inte på P3:s musiklistor. Gör sällan skandalrubriker som konstverk kan göra. Drar aldrig lika fulla hus som biosalongerna eller teaterscenerna. Ändå verkar den i hjärtat av språket.

”Det specifika immunförsvaret är långsammare, men å andra sidan mer avancerat”, läser jag på en nätsida om immunbrist.

Jag tror att ganska många människor lider av ett slags språklig immunbrist. Vi kan inte värja oss. Språket är socialt. Hela tiden strömmar det emot oss, i form av förenklade uppfattningar, färdiga fraser, reklam, uttryck, trender och schabloner. Det är både kollektivt identitetsstärkande – på finspråk pratar man om ”sociolekter” när man talar om språkliga grupptillhörigheter – och intellektuellt mördande. En långsamt framväxande hjärndöd. Någon annan har dubbat texten. Jag gör läpprörelserna, tankarna är färdigformulerade sedan länge.

Det är då man behöver poesin.

Bra poesi kan göra mig rusig, förvirrad, uppspelt eller helt lugn – men den gör mig alltid mera ensam. Tyvärr. Alla som säger något annat ljuger.

Ibland (även om det är förvånansvärt sällan) kan poesiläsning leda till nya bekantskaper och kollektivism. Det älskar jag. Men det är inte det som är grejen. Poesin gör mig till subjekt. Eller ett bristfälligt subjekt. Eller en fruktansvärt ihålig konstruktion som jag ändå är tvungen att sätta mitt namn på. Det är ren skräck och lycka när den är som bäst. Ingen annan konstform förmår borra sig in i mitt språkpsyke på det sättet.

Vad som händer när diktens språk tar sig in i kroppen är att du känner att det finns skillnad. Många skillnader. Det är ett isärplockande som inte tar slut. Bilden av poesin som ett specifikt immunförsvar är därför inte så dum. Medan det ospecifika immunförsvaret är medfött, utvecklas det specifika immunförsvaret när vi möter nya smittämnen eller blir vaccinerade.

Det handlar alltså både om införlivande och bortstötning. Eller vad den amerikanske poeten och teoretikern Charles Bernstein i en berömd essä kallar absorption (förmågan att absorbera) och artefaktion (förmågan att stöta bort). William S Burroughs har också skrivit om ”språket som virus”.

Som ni märker är det lätt att metaforiken blommar ut när man vill prata om poesi, som består av språk, i en annan text, som också består av språk.

Men vad man kan säga är att nästan all poesi hämtar sin kraft ur detaljen, avvikelsen och det specifika. Kolla själv, så får du se.