Det är en öppning som omedelbart skickar i väg läsaren i olika riktningar. Avstampet i det homeriska hjälteeposet ”Iliaden” (som börjar: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos PelidenAchillevs”, i Ingvar Björkesons översättning) öppnar en sluss tillbaka till antiken. Men ”Iliaden” är också ett verk som bygger på muntliga traderingar och fortsätter att förgrena sig bakåt. Här sänker alltså dikten en lång metrev ända ner till den västerländska litteraturens begynnelse.

Två ord, ”neon” och ”nigger”, hissar lika snabbt upp den igen.

Sånggudinnan som dikten åkallar (invokation kallas det på litteraturvetarspråk) bönfalles att besjunga Akilles vrede. Den världsliga dikten blir då upplyft. Den förädlas och blir sjungen, inte ur författarens utan ur gudinnans mun.

Men Anyuru gör också något mer. Han skriver in det lilla ordet ”min” framför ”nigger Akilles”. Det är ett sätt för författarrösten att kliva in i dikten, knuffa undan Björkeson och Homeros och vända sig rakt till läsaren.

Man kan således fråga sig vem det är som pratar högst? Ur vilken mun pratar dikten?

(Svar: dikter pratar inte, men kan framställa sig som tal. Ur en mun, eller flera, vilket är ett av poesins äldsta och mest varierade knep.)

I Catullus ”Dikter om kärlek och hat”, som kom i urval och nyöversättning av Gunnar Harding och Tore Janson 2007, ser man många exempel på hur dikten vänder sig mot någon yttre storhet. Men hos Catullus är det lika ofta bögar, horor, vänner och fiender som gudar och gudinnor som åkallas. Den första dikten hör till en av litteraturhistoriens mest klassiska metadikter:

Vem skall tillägnas boken jag har

skrivit,

splitter ny och med skrovlig

pimpsten putsad?

Dig, Cornelius – eftersom du

tyckte

att det var någonting med mina

verser

vid den tiden då du i tre volymer,

först bland romare, sökte skildra

hela

världshistorien – gudar, vilken

lärdom!

Tag min bok som den är, med alla

brister!

Låt den, Jungfru som är min

skyddsgudinna,

leva vidare än i flera sekler.

Med en något tillkämpad retorisk ödmjukhet lyckas Catullus åkalla både författaridoler, skyddsgudinnor, allmänläsare och framtida uttolkare. Vilket måste sägas vara framgångsrikt, då dikten fortfarande är verksam drygt två tusen år senare.

Att vända sig till högre ort för att söka förstärkning är inte helt riskfritt. Fallet blir högt om dikten inte lever upp till anspråken, poesihistorien är full av sådana magplask. Ni har säkert läst flera av dem, högtravande och lite krampaktiga, som framkallar en särskild sorts genans och olust. Å andra sidan är det bara de dikter som vågar kasta sig längst ut som liksom Catullus lever ”vidare än i flera sekler”.