Då skapas ett släktskap mellan dikterna, de blir till en diktfamilj som hålls samman av den stora boktiteln. Att välja bort titeln kan vara ett sätt att stärka den inre kommunikationen mellan dikterna; öppna dem mot varandra. Göra gränserna mjukare. På gott och ont.

Diktens titel är både en avgränsning och en ingång. Där fäster man läsarens uppmärksamhet, sätter ett anslag, låter dikten rulla i gång. Skickliga poeter kan också utnyttja den till att göra något ytterligare. Titeln kan spänna ut en extra båge, vrida dikten i ett nytt läge, skapa en egen spänning eller kontrast.

Enklaste titelformen är den tautologiska titeln, som samlar och förstärker diktens huvudtema, ungefär som en tidningsrubrik. Edith Södergrans kraftfulla dikter har ofta sådana raka titlar: ”Stjärnorna”, ”Höstens dagar”, ”Min själ” och så vidare.

Andra möjligheter visar Stig Larsson, som gärna låter sina dikter heta saker som ”Åsnans långa skugga, flugor i den skuggan” eller ”Olika slags mörka, snart svarta finkar” utan att dikterna för den skull nämner vare sig åsnor, flugor eller finkar. Titeln, som ofta inte står rakt över dikten utan ropar långt ut i högermarginalen, är hos Larsson lika poetiskt aktiv som dikten själv.

Den genrebetingade titeln säger något om vilken undergenre dikten använder, såsom Paul Anderssons ”Elegi över en förlorad sommar”, Göran Printz-Påhlsons ”Villanella”, Magnus William-Olssons ”Ingersonetterna”, Ola Hanssons ”Idyller”, Erik Beckmans ”Kärleksgubbar! Herdedikter” eller Staffan Söderbloms ”Knittlar”. Genrebeteckningen är förstås också något att spela med och mot, som när Elsa Grave i dikten ”Satanellelegi” snarare skriver svärande vardagspoesi än klingande sorgesång.

Titellösa dikter må vara öppna och inbjudande, men är ett djävulskap när det gäller katalogisering. Därför låter man ofta första raden gälla som dikttitel när man systematiserar dikten i register och liknande.

I samlingsvolymen ”Dagens dikt” medverkar till exempel Christine Falkenlands ”Hur ska jag kunna medge”. Däremot kommer den som läser hennes böcker aldrig att hitta en sådan titel eftersom den inte finns. Själva dikten, som inleds: ”Hur ska jag kunna medge” står i diktsamlingen ”Huvudskalleplatsen”.

I Fredrik Nybergs poesi kan en dikttitel i en samling dyka upp som boktitel i en senare, och samma titel kan stå över flera olika dikter … En mer extrem rundgång återfinns hos den numera avlidne Norrbottenpoeten Verner Boström, vars hela och stora författarskap består av variationer på ett fåtal begrepp.