– Boken är en brutal mix av fakta och fiktion, säger Anna Jörgensdotter i trafiken på Hyttgatan, som är Sandvikens huvudstråk och där flera av romanens scener utspelar sig.
– Det blir en dubbelexponering när jag går här efter all research jag gjort. Jag kan se de gamla neonskyltarna som är försvunna och Konsumrestaurangen som låg där borta.
En cyklist plingar till, bäst att maka på sig.
”Bergets döttrar” är en fyrahundrafemtiofemsidig kollektivroman om ett antal människor och deras öden i Sandviken och trakten runt omkring koncentrerat till tre dramatiska epoker: slutet av 1930-talet precis före kriget. Mitten av 40-talet när det håller på att ta slut. Och 1958, när Sverige blivit modernt på allvar, fotbolls-VM kommer till Sandviken och teven bryter in.
Persongalleriet är så myllrande stort att Anna Jörgensdotter i kören av kritikerlovord fått höra att hon skriver som ”en gammal ryss”.
– Jag ville färdas mellan olika tankar i olika kroppar, olika världar och olika röster, jag har alltid älskat att skriva på det sättet, så föll det sig naturligt att det blev en kollektivroman.
– Jag hade en tanke om att gestalta en väv … Att människors liv flätas ihop och att vi alla mer eller mindre är länkade till varandra. Det har varit en viktig tanke för mig under en lång tid. Som en sorts tröst när man känner sig ensam.
Hon stannar till framför ”skyskrapan”. Ett bastant ljusbrunt och solgult sjuvåningshus av funkismodell.
– Här bor karaktären Emilia i min roman, på sjätte våningen. En dag får hon ett anfall och öppnar fönstret och vill ropa ut något till alla människorna här utanför. Men hon vet inte vad hon ska ropa.
Anna Jörgensdotter debuterade med ”Pappa Pralin” 2002: en roman om att handskas med ätstörningar, mobbning och självdestruktivitet som ung.
Nu är perspektivet vidgat samtidigt som utgångspunkten på ett sätt är densamma. Som när någon tittar ner på marken från ett flygplansfönster och plötsligt upptäcker en sorts mönster som delar upp och stänger in.
– När jag var yngre så var jag väldigt fokuserad på det allra närmast mig i omgivningen och jag lade väldigt mycket ansvar och skuld bara på mig själv när jag inte mådde bra.
– Jag kände ett behov av att se varifrån jag kom, och hur ett samhälles strukturer och mekanismer påverkar individer, och hur det har påverkat mig.
– Nu går vi häråt!
Hon viker in på en gångväg som löper längs en kanal som glittrar i solen och leder ner mot det stora järnverket och kantas av äldre bruksbebyggelse.
– Det här är också en viktig plats i min roman … Det är här vid vattnet som Irma Frölander, som är hängiven kommunist och inte får ha sina åsikter och sin frihetslängtan, blir våldtagen.
På en av husväggarna sitter en stor bekant symbol som verket använder: en ring med en pil som pekar uppåt till höger.
– Det är symbolen för järn. Och man. Och man skulle kunna säga som så här: att det här är männens stad.
– Jag tror att det blir liksom en dubbel svårighet när man bor i en sådan här industristad och är kvinna, att känna att ens röst och ens berättelse är värdefull och viktig.
– Men också männen i boken är kringskurna av konventioner, av ideal och förväntningar på hur en individ ska vara i tiden de lever i. Och de som avviker blir straffade på olika sätt.
Det gigantiska brukskomplexet breder plötsligt ut sig nere vid sjön.
– Här står min romanfigur Lillemor en natt när hon försökt rymma från alltsammans och tittar ut över järnverket.
Det ringer i hennes mobil. ”Hallå, hej, ja, vi är på väg!” säger hon och vänder in mot centrum igen.
– I skolan? Jag anpassade mig så mycket att jag gick sönder men hamnade ändå utanför. Jag glömde bort vad det var jag själv ville.
Utanför huset på Hyttgatan där Anna Jörgensdotter har sin arbetslägenhet (ovanför frissan) väntar poeten Carolina Thorell som häromveckan gav ut sin fjärde diktsamling, ”Matriser för ett landskap”.
De träffas ofta för att tala om sitt skrivande och tillsammans med en tredje Sandviksförfattare, poeten Helene Rådberg, ska de i höst sätta i gång med ett stort projekt.
– Vi vill skriva Sandvikens kvinnohistoria och ge röst åt något som inte riktigt hörts, och vi själva är ju en del av det också. För mig är Sandviken en blyg förälskelse och en stor förskräckelse på samma gång. Det är ju detta enorma tryck som finns på människor på en plats som den här, trycket att passa in … Det är som när järnet hälls i formarna, säger Carolina Thorell.
– När jag skulle flytta härifrån stod jag på stationen och skrev en uppgörelsetext, säger Anna Jörgensdotter. Jag skrev om alla liken som låg på bottnen i kanalen och jag kände att det var första gången som jag vågade skriva uppriktigt om vad jag kände för staden och allting här.
På väggarna i arbetsrummet sitter gamla gulnade Folkets park-affischer och kartor över järnverket.
Men det här går ju liksom inte ihop... Ni talar om trycket från staden men ni har ju båda två ändå återvänt hit och valt att bo här...?
– Men det är ingen paradox! Jag får ju jättemycket energi av den här känslan av motstånd, jag får ett slags eld av den, att jag på något sätt vill spränga den där fållan, säger Anna Jörgensdotter.
– Och så är min man härifrån, vi flyttade hit när vi träffades, och vi bor på lite avstånd i en by häromkring. Jag tycker mycket om Sandviken, trots alla brister.
– Det handlar också om ett slags försoning, säger Carolina Thorell. Jag började återvända och besöka gamla adresser för att hämta hem mig själv.
Vi går ut igen och Anna Jörgensdotter skyndar fram längs Hyttgatan och kastar ett öga in i den stora bokhandeln.
– De skyltar inte med min bok här och det känns förstås lite … Jag har kompisar i Malmö som sagt att den syns ordentligt där.
Vi lämnar staden för att åka till platsen där romanen börjar.
På vägen genom det gamla storslagna bondelandskapet passerar vi det i dag sömniga samhället Järbo, med den sedan 60-talet nedlagda Yllefabriken där många sidor av romanen utspelar sig. Och huset där Anna Jörgensdotter placerat sitt Kafé Svanen där romanens intellektuella ”vänsterelement” håller till.
De liksom de andra i persongalleriet i ”Bergets döttrar” är ovanligt sammansatta och komplexa.
– Jag skriver väldigt ingående om mina karaktärer innan jag börjar. Gör ett slags profil av varje enskild individ. Var de kommer ifrån och vilka vägar jag vill att de ska gå i min berättelse. Jag vill känna dem väldigt väldigt väl, och då uppstår den här komplexiteten av sig själv.
– Jag ville att den här romanen skulle ligga nära livet så mycket som möjligt. Att det ska vara ganska oförutsägbart vad som händer.
– Här ska vi in!
Bergsdalen där den glesa Norrbyn ett par mil utanför Sandviken breder ut sig ser ut som ett vykort över svensk bondeidyll. Av misstag kör vi in på en gård och plötsligt kastar sig en stor boxer och en jättelik terrier över bilen.
– Min farmor kommer härifrån, säger Anna Jörgensdotter när dramat är över.
– Men jag fick veta det väldigt sent, att det var här hon växte upp. Det har blivit allt viktigare för mig att söka upp mina rötter.
Vi stannar mitt på vägen och hon ställer sig på grusvägen med det stora granklädda trehundrameterhöga Kungsberget i bakgrunden. Känt för sin liftanläggning som är skymd härifrån.
Här är overkligt stilla och tyst, bara syrsorna som spelar svagt. Fast har man läst den dramatiska upptakten i ”Bergets döttrar” där det råder 1930-tal och det är folk överallt hör man också ropen på hjälp och knastret från elden i huset där fröken Filipsson slukas av lågorna i sin sidenkimono. Och kanske publikens vrål från skidbacken där romankaraktären Sofia är den som åker bäst, men viftas bort som amatör av alla män.
En häst betar i en hage. Fotografen bränner av bild efter bild. Anna Jörgensdotter går vägen fram.
– Äh, nu får det räcka med bilder va, eller hur?