”Jag litar inte på språket”, har Herta Müller bekänt. ”Jag vet bäst från mig själv att orden alltid måste ta något som inte tillhör dem för att bli exakta. Varför är språkbilder så tjuvaktiga?” Ur denna undran, lika viss som häpen, uppstår hennes verk. Det är texter som lärt sig hur skatan tänker, räven fungerar, mården gör. Men också hur man bär en cementsäck eller varför en skyffel kan bli en hjärtesak.
I denna värld finns ingen reträtt till en fredad plats, en gemensam historieskrivning eller ett språk som håller vad det lovar. Tillvaron är ett fortlöpande förräderi som bara undantagsvis erbjuder något sådant som sårad glädje.
För litteraturen gäller det att tålmodigt och förslaget återerövra verkligheten – sats för sats, stycke för stycke, bok för bok. Bara då kan den hävda sig ”som en egen verklighet inom verkligheten”. Bara då blir ljuset den kastar ”ogenomskinligt klart”, som det heter i en collagedikt:
jag ser det andas
som kaninhår
jag kan gå ut
vända om dess päls
redan i dörröppningen
finna det främmande
Född 1953 växte Müller upp i Banat i västra Rumänien, en tysktalande enklav som under 200 år befolkats av invandrare från främst Schwaben. Under krigsåren ställde man sig på Hitlers sida, delvis för att värna sin särart mot marskalk Antonescus försök till rumänisering. I likhet med många andra tog fadern värvning i Waffen-SS. Efter kriget blev den tyska minoritetens förvillelser en behändig ursäkt för den socialistiska satellitstaten att slippa göra upp med landets fascistiska förflutna.
De flesta personerna i arbetsför ålder deporterades till läger i Sovjetunionen, däribland Müllers mor. De som återvände i början av 50-talet ville inte tala om det förflutna, uthärdade knappt nuet och misstrodde framtiden. När man inte odlade en elakartad inåtvändhet gick man bakom ryggen på varandra. Som om det skulle behövas, ökade säkerhetspolisen trycket utifrån.
Efter studier i Timisoara, där Müller grundade Aktionsgruppen Banat tillsammans med vänner som ville värna den relativa yttrandefriheten, arbetade hon som översättare på en maskinfabrik och senare som tysklärare. Efter att ha vägrat att samarbeta med Securitate förlorade hon sin anställning. De godtyckliga trakasserierna tilltog, mordhoten blev flera – tills hon fick utvandra till Västtyskland ett par år före murens fall.
Sedan dess lever hon i den återförenade huvudstaden, utrustad med ytterligare en typisk 1900-talserfarenhet: exil. ”Berlin är ingen aprikosbygd”, heter det i en essä, ”därtill är det alltför kallt. I Berlin har jag aldrig saknat aprikosträd. Men en dag, utan att söka, fann jag likväl ett. Trädet är för mig ett stycke bortsprungen by.”
Böckerna som Müller skickar ut i världen med jämna mellanrum är sådana förlupna överraskningar – försedda med grov bark och hjärtformade blad, präglade av en nervös skönhet som arbetar hårt på att ge orden upprättelse.
Den första byn var dock inte mycket till förrymt paradis. I debuten ”Flackland” från 1982 (på svenska 1984) skildrades tvärtom ett helvete. Orten är en tysktalande håla på rumänska vischan, livet märkt av missmod och haverier. Synvinkeln är det skadade barnets, som förundrat registrerar vuxenlivets svek och tabun. Dess rädsla och fantasier ställs mot en tillvaro där inte ens bandet mellan förälder och barn går att lita på. Arv är en förbannelse, uppfostran en fråga om tuktan.
Modern har inte lärt sig av historien, utan ger slagen som hon själv utsatts för vidare till dottern likt onda presenter. Fadern, som för det mesta är berusad, sjunger soldatsånger framför den flimrande teven. ”Vi står inte ut med de andra och inte heller med oss själva, och de andra vid vår sida står inte heller ut med oss.”
Müllers böcker kan läsas som en reaktion på denna insikt. Här berättas inga anekdoter, här utsätts läsaren aldrig för några trygghetsskapande åtgärder. Tonen är tvärtom det sårade alfabetiska djurets. Sarkasmen blir det enda medlet att ventilera repressionen. Sedan manuset till ”Flackland” smugglades ut till väst och publicerades i ocensurerat skick ett par år senare har hon fortsatt denna undersökning av sociala deformationer.
Romanen ”Människan är en stor fasan på jorden” från 1986 (på svenska 1987) är en familjekrönika över de förnedrande svårigheterna att skaffa sig pass inför en utresa. ”Resande på ett ben” från 1989 (1991) fångar minnets skörhet i den politiskt motiverade landsflykten.
Men samhörighetens bräcklighet granskas även i andra romaner – däribland ”Hjärtdjur” från 1994 (1996), hittills den förmörkade solen i Müllers litterära universum, där en grupp vänner porträtteras slitna mellan motstånd och anpassning, hyckleri och utvägslöshet.
Om essäsamlingar som ”Ein Warme Kartoffel ist ein warmes Bett” 1992 och ”Kungen bugar och dödar” från 2003 (2005) reflekterar över livet och litteraturen i diktaturernas tidevarv, beskriver prosaböcker som ”Redan då var räven jägare” från 1992 (1994) och ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” från 1997 (2007) överlevnadsstrategier i en värld där våld och bedrägeri tävlar om auktoriteten.
Gemensamt för alla är den osäkerhet som förträngningar och förvanskningar ger upphov till och som färgar av sig på varje förtroende och förbindelse – ett importerat Securitate som gör att bokstavligt talat ingen går säker. Språket har den karga lyster – halvt ond saga, helt grym samtid – som bara framträder när det blivit allvar i litteraturen.
Under senare år har Müller grävt i historien. Det har rört sig om ett projekt som påbörjades med vännen och poeten Oskar Pastior, som gick bort 2006. Boken som utkom för några månader sedan heter ”Atemschaukel” (Andningsgunga) och skildrar rumänientyskarnas deportation efter kriget. Även Pastior satt i läger, men till skillnad från Müllers mor lät han sig inte stukas, utan skapade en inre frihet genom att betrakta varje arbetsskikt som ett konstverk. ”1 spadtag = 1 gram bröd”, löd den sträva beräkningen.
I tablåer med tycke av såväl dokumentär som vaggvisa skildras drillen, den kroniska hungern och cementen som äter sig in i näsa och tandkött, kölden, lögnerna och den förstuckna kärleken mellan fångar. Här är poesin satt i verklighetserövringens tjänst.
I likhet med Pastior, som skrev dikter som vore han violinvirtuos eller åtminstone alkemist, söker Müller avvinna språket en nymornad åskådlighet som gör orden ogenomskinligt klara – på en gång lockande och främmande. Så kan rumänskans term för ”gom” översättas med det ordagranna ”munhimmel”. Sedan debuten har hon tagit många glosor på orden och skänkt dem en ny hemvist. Utan historisk oskuld, men också utan förtryck.
Tydligast sker det i hennes underfundiga collagedikter. Visuellt påminner de om anonyma utpressarbrev, men även om punkens slogans och de magnetiska nonsensverserna på kylskåpsdörrar. Trots den begripliga misstron mot ett komprometterat språk rör det sig om räddningsaktioner. Müller tar bokstavligt talat saxen ur händerna på censorerna. Orden klipps ut ur tidningar och formas – inte utan kärleksfullt våld – till nya landvinningar. Fördrivet språk, adopterad poesi: så blir aprikosträdet till litterär praktik. Under Herta Müllers munhimmel fortsätter det att blomma – rastlöst, knotigt, tungrotat.