”Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer.” Det skriver Anna Wahlgren i en kort mejl som skickats till olika tidningsredaktioner med anledning av att hennes dotter i dagarna ger ut ”Felicia försvann”, en bok som i korta anteckningar beskriver Anna Wahlgren som en ofta gränslös, och grym mor.
Felicia Feldts bok är ytterligare en i vågen av böcker där författarbarn skriver om sin uppväxt. Barn som ofta skrivits in och använts i föräldrarnas böcker. De här motberättelserna är ett relativt nytt fenomen. ”Moderna konstnärer får räkna med att det inte är säkert att deras historier får stå oemotsagda”, skrev jag i en artikel för ett år sedan.
Varför kommer de här böckerna just nu? En förklaring är att den gamla synen på författaren som hög och gudomlig är svår att upprätthålla. Den som är omskriven i en roman behöver inte längre känna sådan vördnad inför konsten att han eller hon bara sväljer det.
Lägg därtill demokratiseringen av ordet. I dag kan alla publicera sig. Får du inte en bok utgiven på ett etablerat förlag kan du ge ut den själv. Orkar du inte göra det kan du skriva i din blogg eller göra en videodagbok och lägga ut det på Youtube.
Den här omedelbara berättandet präglar de här författarbarnens böcker. De är sällan litterärt gestaltade eller bearbetade och kommer inte att överleva litterärt på samma sätt som exempelvis Jan Myrdals barndomssvit från 80-talet – även om föräldrauppgörelsen är densamma. Men, och det får vi inte glömma, som vittnesmål fyller de en funktion och tvingar oss att tänka på vad som offras i konstens namn.
Tycker du verkligen att barnen har rätt att skriva de här böckerna? frågade en läsare mig. På det finns bara ett svar: Självklart. Även om föräldrarna fortfarande är i livet? Absolut. Man kan tvärtom argumentera för att en förälder som lever har möjlighet att försvara sig.
Anna Wahlgren skrev ”Barnaboken”. Nu har hennes dotter skrivit barnets bok. Varför skulle man neka henne det?