Det finns en fara i att den personan som man måste ha för att försvara sin integritet, som skapas av både en själv och alla dem som beskriver en, tar över.
Jag tänker ofta på gymnasieåren som en tid då jag var nära mig själv som författare. Det där drömmandet vid pianot i skymningen när mamma och pappa var borta på sina sammanträden. Långtråkigheten. Den voluminösa läsningen. Det var fruktbara tillstånd. Jag har alltid haft ett starkt behov av att vara ensam, kunde skolka bara för att vara för mig själv och gå i skogen. Man behöver har det lite tråkigt för att idéerna ska komma. Som barn fantiserar man ju för att det ska hända någonting kul.
2. ”Nu hade jag fått klart för mig att monstret är dubbelhövdat.”
Ja, det handlar ju om den där konflikten mellan författarjagen. Jag började egentligen på berättelsen som nu blivit ”Grand final i skojarbranschen” redan i slutet av 80-talet, under akademitiden. Jag trivdes på många sätt bra där, jag hade stort utbyte av vänskaperna och diskussionerna. Men som ledamot blir man helt klart behandlad annorlunda av omgivningen. Man blir tvåhövdad.
Jag lade ned manuset för att jag inte fick till något driv. När jag tog upp det igen för ett par år sedan började det plötsligt leva. Jag tror att det har att göra med att ämnet blivit så aktuellt. I dag förväntas man hela tiden vara tillgänglig för läsarna. Ibland tänker jag: herregud, jag har ju skrivit boken, måste jag prata om den också! Jag har inte tid att skumpa runt i landet mellan olika bibliotek. Och nu behöver jag tid, tid, tid.
3. ”Hon hade egentligen ingen fantasi, för hon försökte hålla sitt inre städat.”
Det meningen handlar för mig om 70-talet, som litterärt var en svår period för mig. Då var det väldigt många människor som städade upp sitt inre och gick efter politiska mallar. Det var inte konstnärligt fruktbart. Jag tror att man som författare behöver det inom oss som är obehagligt och inte så rumsrent. Babba är mer ostädad. Det gör att hon också kan se sågverkens nerskitning och förgiftning av miljön uppe i Kramfors. Och vad det gjort med människorna, hur maktlösa de blivit. De har ”döbotten i sig”, säger hon.
Människor som blir maktlösa politiskt får döbotten i sig. Det växer inga idéer i dem, ingen kraft.
4. ”Vad är det egentligen för fel på underhållning?”
Jag är ju från början underhållningsförfattare. Jag arbetade i film-, tv- och radiovärlden. Lite på skoj skrev jag sedan en deckare under en sommar när jag var sjuk.
Jag har alltid tyckt att deckarskrivandet var roligt och lärde mig mycket av det. Jag vill inte att folk ska ha tråkigt när de läser mig. Även när jag skriver om allvarliga saker, som jag ju sannerligen har gjort, så ska man undra hur det går. Det drivet måste finnas. Sedan kan jag själv tycka väldigt mycket om romaner som inte har det minsta underhållningsvärde, bara språket är fantastiskt.
Om jag tycker att folk underskattat mig för den bakgrunden? Tvärtom. Jag tycker att man tagit mig alldeles för allvarligt. Jag tycker att jag ofta är en ganska löjlig person. Och så kan de skriva om mig som ett monument! Jag blir så full i skratt. Däremot har jag skrivit om väldigt allvarliga saker. Men jag kan ju inte ta mig själv på allvar på det viset. I DN stod det i en artikel om ”arvet efter Kerstin Ekman”. Liket tittar, sa jag när jag visade det för min man Börje. Vi skrattade för vi tyckte inte det var riktigt dags att tala om arv än.
5. ”Jag har alltid varit glad för vad jag har sett, hur töcknigt och vacklande det än har visat sig för mig. Synerna har träffat mig som elchocker.”
Ofta börjar mina böcker med en syn. Jag känner direkt när det är någonting speciellt med den. I början av Vargskinnstrilogin går gubben Elis med sin käpp och hatten lite på svaj med hunden på tunet. Det var den första bilden jag såg i den romanen. Jag såg sedan en kvinnlig präst och en kyrka som brann. Tanken var att romanen skulle utspela sig i nutid, men bilden av Elis drog mig bakåt i tiden. Vad hade den gamle mannen som gick där med sin käpp varit med om?
De där hypnagoga hallucinationerna kommer ofta mellan sömn och vaka. Det är ett under. Hur kan man se så tydligt saker som man aldrig sett? Nu för tiden får jag dem tyvärr inte lika ofta. Men jag kommer lite närmare det där när jag är på landet.
Jag behöver kontakten med träd och himlar. Det var underbart att bo uppe i Valsjöbyn. Alla lågtryck som rullade in, regnvädren, dimmorna. Jag tror att vi alla behöver sådana där obestämda stämningar.
6. ”Den litterära världen hade jag svårt att ta på allvar.”
Den litterära världen är ju allt det där runtomkring. Men litteraturen tar jag fan i mig på allvar. Läsningen är ju mitt liv. Jag måste få leva i ett verk länge, utan att det är modernt eller aktuellt. Det blir som ett landskap som jag går omkring i och blir förtrogen med. Hela hösten har jag knölat med en Thomas Mann-biografi som heter ”Das Leben als Kunstwerk” av Hermann Kurzke. Den litterära världen är den viktiga för mig: den självvalda. Därför har jag ibland skrivit utifrån andra författare – som Eyvind Johnson i ”Gör mig levande igen” och Hjalmar Söderberg i ”Mordets praktik”.
Nu ser jag väldigt mycket fram mot Erik Anderssons nyöversättning av James Joyces ”Ulysses”. Jag har inte läst den på riktigt sedan ungdomen och jag tror att det blir en stor upplevelse.
7. ”Gud handlar genom människor.”
Om den meningen handlar om skrivandet? Nej, jag har nog inte drivits av en känsla av att just jag är satt att uträtta något. Men jag har nog hela tiden utgått från en psalm som jag tycker mycket om:
”Jag är det trädet i din gård/som skulle sparat bliva./Att en gång, tacksamt mot din vård/jag skulle frukter giva.”
Jag har blivit sparad, jag har fått leva och haft det ganska bra, inte alltid lätt, men inte någon ekonomisk nöd. Och jag har fått en talang. Det ser jag nog lite bibliskt på. Pundet som inte ska grävas ner. Men ibland tänker jag att det är ett under att jag under ett helt verksamt liv fått syssla med det jag vill. Och ingen jävel har lagt sig i!
8. ”Jag har ju inte skrivit det de valde in mig för.”
Det där är inte någon djupsinnig betraktelse över författares – eller allas! – känsla av att vara en bluff, utan mer praktiskt.
När Lars Gyllensten ringde och sa att jag hade valts in i Svenska Akademien bad jag att få tänka på saken. Men det tillät han mig inte, han meddelade TT om invalet och sen kom blombuketterna direkt. Akademien hade inte råd med ett nej just då, den stod så lågt i opinionens ögon.
Jag kunde inte riktigt förstå invalet. Det hade inget att göra med dåligt självförtroende, jag tyckte att böckerna jag hade skrivit blivit ganska bra, men jag hade inte gett ut så mycket. På sjuttiotalet hade jag gett ut ”Mörker och blåbärsris”, ”Häxringarna”, ”Springkällan” och så höll jag på med ”Änglahuset”. Men sedan insåg jag att de förstås valt mig för att jag var politiskt okontroversiell. Inte som Sara Lidman som skulle göra revolution. Jag var en bildad dam, jag är fil mag, en akademiker. De skulle ha nytta av mig, de behövde ganska hyfsade människor.
Jag har i och för sig inget emot att vara en hyfsad människa som inte gör revolution. När jag såg det ur Akademiens synvinkel utgick jag från att det var så här det gick till.
9. ”Var finns det berättande som inte är en handel? Var finns en mottagare som sluter mig och mitt till sig utan att förvanska det?”
Det är Lillemor som säger det, då är hon ganska desillusionerad och menar att det lätt blir en handel när man ger förtroenden i vardagliga samtal. Man väntar sig förståelse och förlåtelse i utbyte. Samma sak gäller ju litteraturen. Man bekänner och vill ha förlåtelse eller kärlek.
Jag funderade mycket runt berättande när jag skrev Vargskinnstrilogin. Där menar Risten att inget är till fullo upplevt förrän det är berättat, medan Elis säger att berättelserna bara är lögner, ett sätt att sminka upp sig och göra sig bättre än vad man är.
Jag är än i dag inte klar över om jag är Elis eller Risten. Risten tror ju på berättandet och det gör egentligen jag också. Just på 70-talet var ju berättelsen och romanen kritiserad. Då skulle det var politiskt litteratur och dokumentarism och Sara Lidman for till gruvan i Kiruna och Göran Palm stod på LM.
Men jag kände ju att jag var en genuin berättare. Jag ville berätta, jag ville hitta på, fantasin var viktig för mig. Jag hade ingen som helst dragning till dokumentarism.
”Pukehornet”, som jag gav ut 1967, handlade egentligen om berättande både som livslögn, vilket alla politiskt troende människor tyckte att det var, och som livsuppehållande funktion. Vi behöver berätta. Vi är meningsskapande varelser. Vi behöver skapa sammanhang. Men det kan också bli väldigt lögnaktigt. Och det är därför jag tycker att den nya autofiktionen är så parodisk.
Vi kan inte hålla i ordning på oss själva. Därför går det inte att skriva sant om sig själv. I romanen om Lillemor och Babba var det roligt att få leka med den opålitligheten.
De senaste åren har jag skrivit mer essäistiskt och det har varit väldigt skönt. Att inte vara i skojarbranschen! Jag slipper göra de här påhittshistorierna som jag haft så oerhört mycket gläjde av.
10. ”Den som blivit berättad sitter tystad kvar vid vägkanten där den färggranna och larmande processionen av berättelser dragit fram.”
Litteraturen använder sig av människor. Det har den alltid gjort. Speciellt den föregivet självbiografiska. Jag har ibland gått mycket nära verkligheten, det finns säkert många personer som känt igen sig. Så det måste vara obehagligt att känna en författare. Vi bygger så oerhört mycket på det vi tar inifrån vårt minne. Vi försöker som hyggliga människor att förhålla oss moraliskt till det här, men det går nog ändå inte. Frestelsen att skriva något bra är mycket större än det som håller oss tillbaka.
Om det blir fler romaner? Jag vet inte, man har inte så mycket framtid när man är 78. Men det finns så mycket oberättat.
Jag hoppas att andra kan fortsätta.
K erstin Ekmans höstbok ”Grand final i skojarbranschen” har två huvudpersoner: Lillemor Troj och Babba Andersson. De två kvinnorna är på ett komplicerat sätt förbunda till varandra. Det är nämligen Babba som i hemlighet skriver böckerna som Lillemor ger ut. Lillemor fungerar mest som deras ansikte utåt, som gör alla intervjuer och åker på bokmässor.
Slitningarna mellan de två damerna är ibland stora. Något som inte blir lättare när Lillemor Troj väljs in i Svenska Akademien. Ekman målar upp Babba som grov, intuitiv och synsk medan Lillemor är snygg, välklädd och korrekt. Men ju längre romanen pågår, desto mer börjar de likna varandra.
Det är en underbart vital, smart och underhållande bok av en av den svenska litteraturens riktigt stora författare. Man kan läsa den på flera olika plan. Som en dråplig berättelse om de två kvinnorna. Eller som två sidor av samma person. Men också som en bok full av konklusioner om berättande och skrivande från ett över 50-årigt författarskap. Jag valde ut tio meningar ur ”Grand final i skojarbranschen” och åkte hem till Kerstin Ekman och bad henne berätta om dem.