Det är en kö av reportrar och fotografer utanför Stigbergsgatan på Södermalm i Stockholm när jag kommer dit tjugo över ett på torsdagen, i går. En bister vakt står nere i trapphuset och frågar om jag jobbar där. Nja, säger jag och kilar förbi.
Det är ett halvår sedan jag var här sist. Då skulle jag intervjua Tomas Tranströmer inför hans 80-årsdag den 17 april. Det var en av de första vårdagarna och Strömmen var isigt blå mot den starka vårsolen. Nu vräker regnet ner och himlen är gråtung. Men alla vi som samlas i hallen hemma hos Tomas och Monica Tranströmer ler bara mot varandra och säger: ”Underbart! fantastiskt! jag trodde aldrig att det skulle ske!”
Nej, inte jag heller. När Nobelpriset fyllde 100 år 2001 tänkte jag att det skulle vara stiligt att just det året ge det till en svensk världspoet. Men det blev V S Naipaul och jag trodde att Tomas Tranströmers chanser var förbi.
Nu sitter den nyblivne Nobelpristagaren i lägenhetens hörnrum i en stol intill det lilla runda bordet med aktuella böcker och tidskrifter, bokhyllorna fulla av diktsamlingar och pianot som han spelar på varje dag. På väggen: porträttet av hans mamma Helmy, som var lärarinna och tog hand om honom ensam när pappan tidigt gav sig av.
– Visste ni om det här i förväg? frågar jag.
– Inte alls, säger Monica. Vi sa att vi skulle sätta på radion för att höra vem det blev i år och precis då, några minuter i ett, ringde Peter Englund.
De ser båda glada men förvånansvärt samlade ut.
Strax före klockan ett spreds ett sms från de väntande journalisterna i Börshuset om att Tranströmer skulle ha varit hos frisören nyligen, något som i den stissiga teckentydning som alltid föregår tillkännagivandet möjligen kunde ses som en hint om att Tranströmer hade fått samtal från Akademien. Men det ler Monica åt.
– Frisörsbesöket var för att vi ska på teater i veckan.
På senhösten 1990 fick Tomas Tranströmer en stroke och har sedan dess haft svårt att tala, han kan bara säga ett par ord. Monica avläser honom exakt. När han försöker säga något fångar hon elegant upp och slutför meningen; när hon själv pratar stämmer hon av med honom med en snabb blick.
I taxin hann jag få med mig min tummade jubileumsutgåva av ”Samlade dikter” som Bonniers gav ut i våras inför födelsedagen. I den förvarar jag en ljuvlig och aldrig publicerad dagboksanteckning av Olof Lagercrantz där han den 21 maj 1954 beskriver hur en 23-årig Tomas Tranströmer gör ett besök på hans tjänsterum på DN:s kulturredaktion. Tranströmer har just gjort en remarkabel debut med ”17 dikter” och nyfikenheten på honom är stor. Vem är han?
Just i dag känns det extra märkligt att läsa Lagercrantzs rader. Jag läser upp dem för Tomas och Monica:
Tomas Tranströmer stegade in på mitt rum på DN för ett par dagar sedan. Lång, gänglig, finnig med något vekt i hållningen. Rökte pipa. Var, sade han, ej intresserad av att skriva artiklar. Ansåg att han kunde tacka min recension för den nya upplagan av ”17 dikter”. Satt en stund, sade ingenting originellt, men var trivsam. Skulle bli folkhögskolelärare, påstod han. Hade gått i Södra Latin, kamrat med Lasse Bergström och Sven Lindkvist. Den senares journalistiska brio beundrade han. Jag fick en känsla av att han borde kunna bli något. Jag föreslog avskedsvis att vi skulle gå ut och supa en dag. ”En coca-cola kanske”, svarade han.
Tomas skrattar stort. Och Monica utbrister: ”Ha! Det var verkligen skenheligt!”
Coca-cola eller inte. Men just den där lågmäldheten är det många som förknippar med Tomas Tranströmer. Själv var jag redaktör för Bonniers litterära Magasin, BLM, på 80-talet. Redaktionen låg i förlagshuset på Sveavägen och författarna brukade smita in till oss och skvallra, baktala varandra och klaga på de dåliga förskotten. Tomas Tranströmer gjorde aldrig sådant. Han slog sig ner i en stol, tackade ja till en kopp kaffe och berättade något som Derek Walcott eller Joseph Brodsky sagt på någon poesifestival ute i världen veckan innan.
För oss unga redaktörer var det en fläkt från den stora poesivärlden, men han själv verkade ganska obekymrad om det.
Dottern Paula kommer nu in i lägenheten på Stigbergsgatan, kramar om sin glada pappa och säger: ”Herregud, mitt blodtryck rusade bara rakt upp.” Hon tar en jättelik blombukett från Monicas famn och går ut för att sätta den i vatten.
Hon finns med på det familjefoto från en radhustrappa i Västerås från 70-talet som finns med i Staffans Bergstens biografi ”Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt”. Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”
När jag nu ser honom sitta där i fotoblixtarna tänker jag att det är egendomligt att denna poet av vissa anses vara ”okontroversiell” eller ”ofarlig”. Jag själv tillhörde länge dem som, ungefär som Lagercrantz skrev, tyckte att han var ”trivsam”. Det är något som för mig ändrats totalt de senaste åren när jag om och om igen går tillbaka till hans diktsamlingar.
För egentligen är det precis tvärtom. När det svenska kulturklimatet på 70-talet politiserades och förhållandet till Sovjetunionen var laddat skrev Tranströmer i ”Östersjöar” modigt om dem som tystades och fängslades i Baltikum. När de flesta svenska poeterna vände metafysik och andlighet ryggen fortsatte han sin undersökning av drömmar, andlighet och till och med parapsykologi. Och när den svenska poesin var skeptisk till bilder och metaforer fortsatte han obekymrat med sina långa och fantastiska bildförvandlingar.
– Vad gör ni i dag? frågar jag, hur ska ni fira?
– Jag vet inte, just nu är allting upp och ner. Vi måste först avverka kön av medier innan Tomas – och jag – blir för trötta., säger Monica och tittar ut mot hallen.
Blickarna från dem som står och väntar bakom Akademiens ditsända vakt är riktade mot Tranströmer. Men borta i köket finns det så kallade skafferiet, ett köksskåp fullt av material, böcker och översättningar. Där trängs anteckningar och utkast i vita plastlådor. Nu är det ett nobelpristagararkiv.
När jag lämnar går ner för trapporna minns jag de två sex–sjuåriga flickor som jag mötte i trappan i våras:
– Bor du här? frågade de på småflickors vis.
– Nä, svarade jag.
– Vad har du gjort här då?
– Jag har intervjuat en författare som heter Tromas Tranströmer och som bor i ert hus.
– Å det är han som alltid spelar så fint på pianot.