Pippi Långstrump finns att läsa på mer än 60 språk. I många översättningar ser man en Pippi som till utseendet skiljer sig från den för oss välkända, tecknad av Ingrid Vang Nyman (1916–1959). Läsaren möts i stället av en gänglig engelsk tonåring, en holländska med korkskruvslockar och volanger eller en rysk förförisk Lolita-Pippi. Först på senare år har vår ”svenska” Pippi Långstrump fått spridning över världen. Hur kommer det sig?
Ingrid Vang Lauridsen föddes i staden Vejen på södra Jylland. Till utseendet påminde hon om Pippi, lång och gänglig, med rött hår och massor av fräknar. På Kunstakademiet i Köpenhamn träffade hon Arne Nyman, svensk målare och poet. De gifte sig 1940 och fick sonen Peder. 1942 flyttade familjen till Stockholm, men äktenskapet upplöstes redan 1944. Trots svårigheter att finna sig tillrätta blev Ingrid kvar i tolv år. 1954 flyttade hon åter till Köpenhamn och i december 1959 valde hon att ta sitt liv.
Ingrid Vang Nyman hade en sammansatt personlighet. Hon har beskrivits med ord som humoristisk, varm och generös men också misstänksam, överkänslig och lättsårad. Under långa perioder arbetade hon närmast maniskt, när hon tecknade glömde hon ofta att både äta och sova.
Efter att ha överlevt på olika tillfälliga arbeten och enstaka illustrationsuppdrag innebar hösten 1945 en vändpunkt. ”Pippi Långstrump”, illustrerad av den tidigare okända tecknaren, publicerades i november och gjorde stor succé. Framgången med Pippi följdes av fler och Ingrid Vang Nyman etablerade sig snabbt som Astrid Lindgrens illustratör framför andra.
Astrid Lindgren uppskattade Vang Nyman som illustratör. Hon kallar i brev bilderboken ”Känner du Pippi Långstrump” ”alldeles fantastiskt bra”, illustrationerna till Kajsa Kavat ”alldeles bedårande”, och konstnärinnan själv för en av den svenska barnbokens ”säregnaste och mest begåvade tecknare”. Ändå tycks samarbetet, som pågick i mer än femton år, tidigt ha kärvat.
Barnboksförfattarnas ekonomiska ställning var på 40-talet svag, illustratörernas betydligt svagare. Ingrid Vang Nyman krävde egna avtal och betydligt högre honorar än förläggarna var vana vid. Det skapade friktion även med Astrid Lindgren, som efter att ha blivit anställd på Rabén & Sjögren 1946 kom att inta dubbla roller – som författare och förläggare. Hennes chef Hans Rabén var känd för att hålla hårt i plånboken och som hans högra hand hamnade Astrid Lindgren ofta på mellanhand.
Förutom arbetet på förlaget skötte hon också själv sina utländska rättigheter, en hantering som växte snabbt. Redan 1946 översattes Pippi Långstrump till danska, finska och norska.
På danska och finska kom Pippi ut med originalillustrationerna, men bilderboken ”Känner du Pippi Långstrump” avstod man från, på ekonomiska grunder. I ett brev 1947 till det finska förlaget skriver Astrid Lindgen: ”Jag förstår att … bilderboken blir för dyr; jag har också sagt till fru Nyman, att våra anspråk var för höga … [senare] kan man kanske alltid lirka med fru Nyman ifråga om priset.”
Beträffande böckerna om Bullerbyn var det likadant. När del två blev aktuell krävde konstnären genom sin advokat dubbla arvodet av det finska förlaget och dessutom 500 kr ”som skadestånd för ’förvanskning’ av fru Nymans originalteckningar på omslagen till Pippi-böckerna”.
Att Ingrid Vang Nymans originalillustrationer senare inte heller kom att användas i den tyska Pippi-översättningen måste så här i efterhand ses som avgörande för den fortsatta internationella utvecklingen. Hade hennes Pippi-tolkning använts i Tyskland, hade exempelvis de tecknade filmerna ”Pippi Långstrump” och ”Pippi Långstrump, resan til Nordpolen” cirka femtio år senare sett helt annorlunda ut.
Vang Nymans misstänksamhet och ovilja att kompromissa tycks ha vuxit med tiden. Så långt som till en fullständig brytning mellan författare och illustratör gick det inte, men det var nära. Motsättningarna kulminerar 1952. Samlingen ”Kajsa Kavat och andra barn” var aktuell för utgivning i Tyskland. Trots tidigare föresatser hade Astrid Lindgren agerat mellanhand och hon meddelar det tyska förlaget Oetinger i ett telegram den 5 januari att Vang Nyman accepterar ett arvode om 300 DM för en upplaga om 4 000 ex. Det bekräftas brevledes två dagar senare med tillägget ”Men bara för en begränsad upplaga av 4000 ex. Sen vill hon ha lite mer i proportion till upplagan”. Betalningen från Tyskland dröjer av olika anledningar och i oktober känns Ingrid Vang Nyman inte längre vid uppgörelsen. Astrid Lindgren fruktar bråk och en livlig skriftväxling med den tyska förläggaren följer. Den 7 oktober skriver hon också ett upprört brev till Vang Nyman, där hon i detalj redogör för turerna. Nu står hennes heder på spel: ”... fortfarande är jag så småländskt godtrogen, att jag tror att ett ord är ett ord, fast jag vid det här laget borde veta, att när det gäller dig, ska helst halva advokatsamfundet stå bredvid och vara vittnen …”. Att bli indragen i konflikten med Oetinger och få sitt ord ifrågasatt tog Astrid Lindgren hårt, gränsen för hennes tålamod var nådd. Hon skriver: ”Eftersom jag ändå är i gång, så tänker jag fortsätta och säga dig ett och annat, som någon god vän borde ha sagt dig för länge sen. Du är i närvarande stund Sveriges bästa barnbokstecknare. Men Sveriges bästa barnbokstecknare producerar sig numera inte alls. Bara i mina böcker. Och även om du – med all rätt – betingar dig ett högre arvode för dessa teckningar än någon annan tecknare någonsin fått … så kan det ändå inte räcka att leva och existera på … [D]u skulle kunna ha mycket mer arbete, om du inte på vartenda förlag i Stockholm vore känd för dina osedvanligt höga anspråk och för att oskäligt försöka utnyttja ett övertag, när du har något.” I brevet säger Astrid Lindgren också – inte helt sanningsenligt – att hon alltid försöker få de utländska förlagen att köpa Vang Nymans illustrationer, dels för att hon tycker ”onaturligt mycket” om teckningarna och dels för att hon förstår att konstnären behöver pengar. Men nu är det slut: ”Du sa också i dag [i telefon], att vi inte skulle ha något vidare med varandra att göra. Alright – om du vill ha det så! Och du sa, att du skulle ge mig en chans att ’rädda ansiktet’. Det var snällt av dig, men jag anser mig inte i behov av någon ansiktslyftning ...” Brevet är undertecknat ”Din innerligt förbaskade Astrid” . Trots de hårda orden erbjuds Vang Nyman i ett PS indirekt att illustrera Pearl Bucks ”Drakfisken”, något hon också gjorde året därpå! Det korta handskrivna svaret, daterat två dagar senare lyder:”... Om du har flere synpunkter, tanker, tro och vetande som du mener at jeg kan have nytte og nöje af, vil jeg være meget glad for at blive delagtiggjord i samme. Hilsen Ingrid.”
Så småningom återupptogs samarbetet trots allt. 1957 beslöt man att lansera Pippi som tecknad serie i förlagets barntidning Klumpe Dumpe. Astrid Lindgren själv skrev manus och Ingrid Vang Nyman var den givna illustratören. Under nära tre år levererade hon från Köpenhamn varje månad både teckningar och färgsepareringar till serien. Det sista avsnittet publicerades i oktober 1959, bara två månader före hennes död.
Tyvärr innehåller arkiven inte Ingrid Vang Nymans version av kontakterna med förläggarna och med Astrid Lindgren. De skriftliga spåren efter henne är få.
På grund av långa sjukdomsperioder som barn var hennes skolgång bristfällig. Och att uttrycka sig på svenska, och därtill i skrift, var säkert inte alltid lätt. Kan det vara ett av skälen till att hon så ofta tog hjälp av advokat när hon kände sig förfördelad? Andra möjliga förklaringar är en kombination av stark konstnärlig självkänsla och en upplevelse av utanförskap som tog sig uttryck i en ibland närmast sjuklig misstänksamhet och psykisk obalans. Under sina sista år gick hon regelbundet hos en psykolog.
Vilka skälen till hennes misstro mot omgivningen än var har tiden hunnit ifatt Ingrid Vang Nymans konstnärskap. I Sverige är det omöjligt att tänka sig andra Pippi-illustrationer och sakta men säkert erövrar de världen; i Frankrike, Litauen, Kina, Vietnam, Kosovo, Indien och många andra länder får fler och fler barn äntligen möta ”den riktiga” Pippi. Hon som också användes som ikon och symbol för Sverige vid världsutställningen i Shanghai 2010.