Den 20 september 2009, strax efter det att Herta Müllers roman ”Andningsgunga” kommit ut på tyska och bara några månader innan det tillkännagavs att hon tilldelats Nobelpriset i litteratur, publicerade den tyska veckotidningen Die Zeit två artiklar om hennes bok. Den ena var ett försvarstal för boken, den andra en kritik mot.
För den sistnämnda artikeln stod Die Zeits egen kritiker Iris Radisch. Litteratur ”aus zweiter hand”, second hand-litteratur, kallar Iris Radisch Herta Müllers försök att utifrån en annan människas erfarenhet ge röst och ord åt en av det förra seklets mest fasansfulla erfarenheter.
Det biografiska stoffet i ”Andningsgunga” kommer i huvudsak från Müllers landsman, poeten Oskar Pastior, som tillbringade fyra år under slutet av 1940-talet i ett ukrainskt arbetsläger. I det kommunistiska Rumänien var dessa kollektiva förvisningar ett sätt att bestraffa landets etniska tyska invånare, även de som inte på något vis haft något med det nazistiska terrorstyret att göra. Müller och Pastior hade tillsammans besökt det läger i Ukraina där Pastior satt och ursprungligen var en gemensam bok planerad. Men efter det att Pastior oväntat avled 2006 valde Müller att skriva boken själv.
Här skriver alltså en författare som inte själv har någon direkt personlig erfarenhet av tvångsarbete och resultatet av denna ympning av Müllers språk på Pastiors erfarenhet utfaller inte, skriver Radisch i artikeln, till Müllers fördel. Som kontrast till Müllers ”stundtals närmast pinsamt parfymerade” prosa framhåller Radisch den ryske författaren Varlam Sjalamov vars strama och framför allt metaforfattiga stilkonst får Müllers lyriska förtätningar att framstå som ”smaklösa och formelartade” övningar i självbespegling.
Bortser man från den stundom svårbegripliga animositeten mot Herta Müller är Radischs kritik inte ny eller ens ovanlig. Många har hävdat att varje försök att beskriva 1900-talets lägerverklighet, av någon som inte på huden upplevt den, är dömt att förfelas. Inte nödvändigtvis därför att författaren skulle sakna språk för att klä erfarenheten i. Utan därför att allt språk i möte med en verklighet av detta slag måste framstå som något påklätt. En lägerfånges erfarenhet kan, skriver Varlam Sjalamov, i grunden bara fattas negativt. Som en frånvaro av erfarenhet. Som en frånvaro av allt som har med förstånd och fattningsförmåga att göra över huvud taget. Om det alltså inte finns någonting kvar av människan i lägret, blir slutsatsen, så finns det alltså heller ingenting att skriva litteratur om.
Oftare har dock samma slags kritik formulerats på moraliska grunder. Här handlar det mindre om att det inte går att skriva, mer om att man inte får eller bör. Det har främst gällt olika litterära försök att skildra de nazistiska Förintelselägren, som ju var av en annan art och hade ett annat syfte än de sovjetiska arbetslägren. ”Redan försöket att skriva en roman om Auschwitz är en blasfemi”, säger till exempel författaren Elie Wiesel, som själv överlevde Auschwitz. Vad han menar är att varje försök att litterärt gestalta den absoluta avgrundserfarenhet förintelselägren utgjorde bestjäl den erfarenheten på något grundläggande.
Något sådant kan Varlam Sjalamov inte gärna hävda eftersom han själv litterärt bearbetar sina upplevelser. Tvärtom är hans eget verk ett av de få fullskaliga försöken att göra just helgjuten litteratur av tillvaron i Gulag.
Frågan är bara hur han går till väga.
Varlam Sjalamov påbörjade novellcykeln ”Berättelser från Kolyma” 1954 efter det att han överlevt sjutton år som politisk lägerfånge och den tog honom nästan tjugo år att fullborda. En första utgåva av berättelser ur cykeln utkom på ett ryskt exilförlag i London 1978. Av olika anledningar kom det dock att dröja ganska länge innan en större icke ryskspråkig läsekrets fick upp ögonen för detta jätteverk. Så sent som 2003 gav det franska förlaget Verdier som första icke-ryska förlag ut alla sex volymerna (1 700 sidor) i ett band och sedan 2006 är det Berlinbaserade förlaget Matthes & Seitz i färd med att publicera en fullständig tysk Sjalamovutgåva, där utöver Kolymasviten i sex band också Sjalamovs två självbiografiska böcker från sent 1960- och tidigt 1970-tal kommer att ingå.
I anslutning till verkutgåvan har Matthes & Seitz även sammanställt en liten volym bestående av artiklar, brev och utdrag ur Sjalamovs arbetsböcker, betitlad kort och gott ”Über prosa”. Ett av de få försök som mig veterligt gjorts att formulera vad man i brist på bättre ord skulle kunna kalla en lägerskildringens poetik.
I alla texterna i boken brottas Sjalamov med samma grundläggande problem: hur göra litteratur av något som till sin natur skyr all litterär avbildning?
Det främsta kravet – Sjalamov formulerar det som ett ”uppdrag” – är att skildra livet i de sibiriska lägren med absolut verklighetstrohet. ”Ingen avbildning av livet, utan livet självt.” Men för att det skall kunna ske måste allt avlägsnas som hör varje normal realistisk skildring till. En lägerfånge tänker inte. Det gör ont att tänka. En lägerfånge minns inte. Det tar för mycket kraft. En text som beskriver ett sådant liv måste vara bokstavligt utsiktslös. Det får inte finnas något perspektiv bakåt eller framåt i skildringen. Vad blir då kvar av en berättelse när det inte finns något att böja karaktärerna efter, inget som kan forma motiven bakom karaktärernas handlande, inte något som kan ge djup eller rymd ens åt det mardrömslika tillstånd det innebär att vistas i sådant själlöst helvete dag efter dag?
Lösningen ser Sjalamov inte i den enskilda berättelsen utan i ackumulationen av berättelser. Säkert till vissas förvåning utnämner han William Faulkner till 1900-talets mest betydande författare. Faulkners barocklika prosa står naturligtvis ljusår ifrån Sjalamovs renskalade, sträva. Men det är knappast Faulkners elaborerade satsbyggnad som tilltalar Sjalamov, utan mer hans förmåga att i bok efter bok skapa en helt och hållet egen värld som hålls samman genom en alldeles egen idiomatik (ett språk som bara talas i dessa böcker) och där varje enskild text fortsätter att bygga vidare på och förstärka den symbol- och motivkrets som återfinns i dem alla.
Läser man ”Berättelser från Kolyma” i sin helhet är det också detta Faulknerska drag som är mest påfallande. Lägervärlden med sin gigantiska administrativa överbyggnad och det karga landskapet runt om utgör inte bara en simpel backdrop utan utvecklas efter hand till en egen helvetesrymd med tydligt avgränsade kretsar och styrd av sina egna lagar. Här finns gruvorna dit ständigt nya arbetsbrigader förs och förbrukas som slagg; men också lägersjukhusen, en klinisk värld innanför världen, där de som har rätt kontakter kan ha turen att skaffa sig tillfällig eller beständig förläggning. Och sist och slutligen: den värld av yrkesförbrytare som utgör lägrets yttersta krets, dess verkliga makthavare, dess aristokrati. När Sjalamov beskriver denna förbrytarkrets blir hans språk närmast bibliskt. Förbrytarna är inte människor, säger Sjalamov och bara inuti detta enkla påstående ryms ett helt universum.
Flera gånger i arbetsanteckningarna återkommer Sjalamov till tanken att Kolymavärlden är för stor, når för långt och tränger för djupt, för att rymmas i litteratur. Men vad Sjalamov gör är inte att avstå från litterära grepp för att beskriva den. Han gör tvärtom: Kolyma blir hos Sjalamov fullkomligt genomlitterariserad. Genom att om och om igen frammana samma bilder av samma själlösa landskap lyckas Sjalamov få landskapet att vara närvarande för läsaren trots att ingen av de karaktärer han skildrar ägnar det så mycket som en tanke. På samma sätt kan episoder och karaktärer, till och med hela resonemang, som förekommer i en berättelse dyka upp i ny gestaltning i en annan, fast då i ett annat utförande och med en annan funktion.
Om man läser berättelserna i tät följd blir omtagningarna till slut malande monotona, men greppet är litterärt effektivt. Sjalamov har inte Solzjenitsyns episka tålamod, han saknar Tjechovs stilistiska fingertoppskänsla, det psykologiska raster han lägger över sina gestalter är stundom lika grovt som taggtråden kring lägren, och när orden inte tar honom dit han vill faller han ofta tillbaka på ett enkelt moraliserande. Hatet mot förbrytararistokratin inom Kolymavärlden överger honom till exempel aldrig. Men vad som heller inte överger honom är ambitionen att återge Kolymavärlden i sin totalitet, från minsta detalj – som hur man bär sig åt för att hålla glöden i ett vedträ vid liv i tio timmar i fyrtiogradig kyla – till pennalismen, skörbjuggen, förfrysningsskadorna, självstympningarna, det godtyckliga mördandet, det moraliska förfall som omedelbart korrumperar varje minsta ansats till medmänsklig omtanke och anständighet.
Sjalamov ser lägertemat, ”människans förintelse med statens hjälp”, som det största och viktigaste litterära temat i vår epok. Men detta tema försvinner inte ur historien bara för att de få som genomled förvisningarna och överlevde lämnat sina vittnesbörd. Så länge detta tema återstår kommer det också att fordra ständigt nya sätt att gestaltas.
Sjalamov må ha varit fanatisk i sina krav på bokstavlig trohet mot vad som finns att tillgå av fakta om lägren. Som när han med rödpennan i hand går igenom Alexander Solzjenitsyns då (1962) helt purfärska ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och slår ner på allt som tycks beskriva lägerverkligheten i ett alltför förmildrande ljus. Ändå är Kolymasviten långtifrån den formstränga övning i språklig purism som vissa velat framställa den. Det finns tvärtom knappast något litterärt grepp, hur konstlat det än kan förefalla, som Sjalamov avstår från för att uppnå en realistisk effekt. Här finns elaborerade försök med inskjutna berättelser i en större ramhandling, avancerade inre monologer, texter av dokumentär karaktär eller bara långa rabblande ramsor. Här finns också en utbyggd metaforik som sätts in i små blödande punkter här och var, som i den vackra passagen om tajgans sega barrträd, lärkträd och cembratallar, som ”likt människan dör liggande”: en bild som lika gärna kunde ha hämtats från Herta Müller.
Det är med andra ord inte viktigt med vilka medel verkligheten beskrivs utan att den beskrivs, och det oavbrutet; så att historien om alla de förvisade, och om den värld dit de kom, hålls öppen för beskrivning. Rimligen blir då inga sätt att nå fram dit felaktiga så länge författaren när han väl befinner sig där vet att skildra den verklighet han möter just i kraft av vad som gör den verklig: mekanismerna som får den att fungera liksom fasan i att veta sig aldrig komma levande därifrån.
Det finns enkla och svåra sätt att göra detta på. Ett till synes enkelt, som jag tror skulle ha funnit nåd även inför Sjalamovs stränga blick, är att om och om igen beskriva hur det är att hålla i en spade. Det är vad Herta Müller gör i ett av kapitlen i ”Andningsgunga”. För den som i timmar i sträck inte gör annat än att gräva kan naturligtvis grusets fruktansvärda tyngd mot trötta armar beskrivas på otaliga sätt och hur enformigt och mördande slitsamt arbetet än är kommer ingen beskrivning någonsin att göra slut på själva gruset. Däri ligger en av litteraturens stora paradoxer. Och visst kan man kalla detta fadd självbespegling om man vill. Metaforen – den föreställda bilden, det blott gestaltade skeendet – har inget värde utöver sig självt och kan därför svårligen moraliskt försvaras av den som vill att litteraturen ska göra mer än att ”bara” vara litteratur.
Däremot kan den göra spaden verklig.
Och därmed också arbetet i lägret.
Och därmed också lägret.
Artikeln är tillfogad en rättelse.