"Stieg ville bli en bestsellerförfattare. Detta önskemål bottnade inte endast i att han ville tjäna pengar, han ville tjäna pengar för att kunna förverkliga sina drömmar: fortsätta att ge ut Expo, kanske grunda ett institut som kontinuerligt bevakade intoleranta grupperingar. Med hjälp av en god ekonomi ville han förändra världen. Pengarna han tjänade på sina böcker skulle han kunna använda till att hjälpa andra människor. Personligen var han inte intresserad av att leva i lyx. Han skulle nog inte byta ut sin svarta axelremsväska mot en attachéväska!
Det passade också hans stridsglädje att ge sig i kast med ett stort material. Han sa alltid att han fann det avstressande att skriva prosa. Mitt i natten satt han på sitt kontor och skrev när alla andra låg och sov. Det var där i natten deckarförfattaren Stieg Larsson skapades.
I tretton år skrev Stieg fackböcker, vilka samtliga var initierade och spelade en oerhörd roll, inte minst för den politiska debatten. Dessutom, och det är det nog inte många som vet, var Stieg förälskad i science fiction sedan tonåren. Stjärnkikaren han fick som tolvåring spelade säkert in här också. Det går faktiskt att spåra hans kärlek till genren om man beger sig till utvalda bibliotek i Sverige.
I tjugoårsåldern var han tillsammans med Rune Forsgren redaktör för sf-tidningen Fijagh, en stenciltidning som utkom med fem nummer mellan 1974 och 1976. Kort därefter gav han sig i kast med Fanac – Science fiction nyhetstidningen, för vilken han var redaktör tillsammans med sin sambo Eva under åren 1978 och 1979. Ovanpå detta var han under en tid på 80-talet ordförande i Skandinavisk förening för science fiction (SFSF).
Om Stieg hade levt idag skulle han ha varit en världskändis. Inte för sina fackböcker utan för sina deckare. Han skulle dagarna i ända ha fått svara på frågor som ”När skrev du böckerna?”, ”Hur mycket av ditt eget liv, din karaktär och ditt engagemang finns i böckerna?”, ”Vilka är förebilderna för Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist?”
Jag kan inte svara på dessa frågor som Stieg själv skulle ha kunnat om han levat. Naturligtvis är det så. Men min bristande förmåga till trots kan jag kanske ändå kasta lite ljus över vissa frågor. Jag tror säkert att min vän skulle ha varit nöjd med mitt ärliga uppsåt.
Den första frågan som alla ställde sig när det blev klart att han skrivit tre deckare i ett svep, tänkta att komma ut med ett års mellanrum, var ”när i helvete hann han skriva dem?” Alla som kände till Stieg visste ju hur mycket han redan jobbade. De som inte visste vem han var blev ändå imponerade eftersom man kan föreställa sig hur mycket arbete som krävs för att färdigställa en bok – för att inte tala om tre tegelstenstjocka romaner.
Större delen trilogin skrev han mellan 2000 och 2003. Själv sa Stieg att det gick fort att skriva: ”Jag skriver för att koppla av”, sa han varje gång han pratade om sitt romanskrivande.
Sommaren 2003 började han berätta mer om sitt arbete med deckarna, men han sa inte ett ord om att han då faktiskt nyss hade skickat manusen till ett förlag. Det fick jag först reda på strax före jul 2003, då han i förbigående berättade att han skickat deckarmanus till Piratförlaget. Huvudorsaken till att han skickat till just det förlaget var att det delvis ägdes av Liza Marklund, som efter att ha blivit framgångsrik deckarförfattare hade företrätt Stiegs linje i kvinnoförtrycksdebatten under 2002. Det tog väldigt lång tid för förlaget att svara och när de till sist hörde av sig var det med en kort refusering. Stiegs tilltro till Liza Marklund försämrades ännu mer när han inbjöd henne att författa ett kapitel om kvinnoförtryck i antologin ”Debatten om hedersmord”. Hon svarade inte ens på hans förfrågan.
I det läget vände sig Stieg till vännen Robert Aschberg, som förutom att vara en välkänd journalist också var ansvarig utgivare för Expo. Han sträckläste och tog med sig de två första manusen till Norstedts, som kort därefter skrev kontrakt på tre böcker.
Under tiden som allt detta pågick var Stieg uppe lika ofta som vanligt på kontoret. Vi skrev flera artiklar tillsammans. Om böckerna nämnde han just inte så mycket mer. Ska jag vara helt ärlig så gjorde hans tystnad att jag tvivlade lite på vilken kvalitet de kunde tänkas hålla. Jag underskattade honom.
Många som läst Stiegs böcker undrar hur mycket av honom själv som finns i karaktären Mikael Blomkvist. Några uppenbara likheter finns förstås. Precis som Stieg är Blomkvist journalist och arbetar på en samhällsgranskande tidskrift – även om jag inbillar mig att Stieg gärna hade velat vara en lika duktig grävande journalist som sin huvudkaraktär. Fast så värst många likheter utöver detta tycker jag inte att det går att finna. Jag tycker att Stieg påminner mer om Lisbeth Salander, inte minst i hur hon saknar förtroende för myndigheter och i hennes ovilja att prata om det som varit. Barndomen är för dem båda något man inte gärna delar med andra. Dessutom har Lisbeth lika dåliga matvanor som Stieg hade. Nu tycks ju inte heller Mikael Blomkvist vara särskilt intresserad av matlagning.
Jag har gått rätt hårt åt Stieg som journalist och reporter i den här boken. Men de svagheter han hade inom det området vägdes med lätthet upp av hans enorma förmåga att göra research. På ett sätt kan man nog säga att Lisbeth är Stieg som researcher, om än på raketbränsle.
Hon är duktigare och snabbare än vad han var – men det är trots allt lite lättare i fiktionen än i verkligheten.
Knappast förvånande såg Stieg till att göra Lisbeth till en storrökare. Och varifrån den lasten kom är inte svårt att se. Samma sak med det dåliga kaffet.
Miljöerna i Stockholm som böckerna utspelar sig i överens-stämmer också mer eller mindre på pricken. Att det i dag anordnas uppmärksammade Millenniumvandringar på Söder i Stockholm får gälla som kvitto på det.
Så nog finns det många saker som man kan känna sig övertygad om att Stieg hämtade från sin egen vardag.
Han skildrade på ett mästerligt sätt i sina romaner det som han själv var en expert på. Jag tror framför allt att hans förmåga att gestalta kvinnovåldet och dess drivkrafter gör hans böcker unika. Som läsare märker man att de berättas av någon som vet hur det ligger till.
Naturligtvis stod andra än han själv modell för bokens karaktärer. Många författare brukar beskriva hur deras karaktärer är som konglomerat av olika vänner och bekanta.
Det gäller nog också i Stiegs fall. Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att ett par av Expos medarbetare syns tydligt i böckerna. Och självfallet är det ganska logiskt att en stor del av persongalleriet och inspirationen är sprungna ur Expos miljö och historia. Några exempel: en av Expos tidigaste medarbetare var en känd och mycket duktig datahacker, en annan viktig person i Expos historia gav med stor sannolikhet inspiration till Lisbeth Salanders utseende, kläder och tatueringar.
Mikael Blomkvists många kvinnoaffärer för tankarna till en viss person som arbetade på Expo under den första tiden.
Att jag själv figurerar med namn i ”Luftslottet som sprängdes” berodde helt enkelt på att jag var en vän som råkade vara född i Kurdistan. Internationalisten Stieg hade ett varmt engagemang för världens fyrtio miljoner nationslösa kurder. Så fort han fick tillfälle skildrade han Saddam Husseins förtryck av den kurdiska befolkningen. Många kurder hade hög aktning för Stieg tack vare hans deltagande i deras långa kamp för mänskliga rättigheter i Iran, Irak, Turkiet och Syrien.
Att Grenada spelar en sådan viktig roll i ”Flickan som lekte med elden” hänger samman med Stiegs långa engagemang för den lilla östaten i Västindien. Så det är knappast en slump att Lisbeth Salander åker just dit på semester.
I verkliga livet besökte Stieg den marxistiske advokaten och premiärministern Maurice Bishop flera gånger.
Stieg var också en viktig person i Grenadakommittén och för dess tidskrift i Stockholm. Bara någon månad innan Stieg gick bort åt vi middag tillsammans hemma hos en av hans vänner därifrån. Till Stiegs glädje hade nästan alla som var med i kommittén samlats där.
”Bishop var Karibiens Che Guevara. Han var min vän”, berättade Stieg en gång över ett glas whisky. Stieg gillade inte att man kritiserade den Kubavänlige och i mina ögon ej perfekte Bishop som aldrig tillät några allmänna val och som utsett sin älskarinna Jacqueline Creft till minister. Stieg kunde kontra med att Bishop var så populär. Såväl jag som Stieg kände till ett bittert faktum vad beträffar Bishops öde: det var premiärministerns eget parti som störtade honom och satte honom i husarrest, några dagar innan USA invaderade Grenada 1983. Gigantiska demonstrationer med slagorden ”Frihet åt Bishop” anordnades spontant på gatorna. Trebarnspappan och revolutionären Bishop fick aldrig uppleva sin fyrtioårsdag.
När han mördades en kort tid efter invasionen lånade Stieg ut sin telefonkatalog över huvudstaden Saint George’s till utrikesdesken på TT så att de kunde få tag i personer som kunde uttala sig.
En annan fråga man kan ställa sig är varför Stieg väntade så länge med att skicka in sina manus. Varför skrev han färdigt tre böcker innan han visade dem för ett förlag?
Jag tror att svaret är enklare än man i förstone kan tro. I hans huvud fanns flera trådar som löpte parallellt, vissa av dem avslutades i en bok och andra fortsatte över flera böcker. I hans huvud rörde det sig aldrig om enskilda böcker utan snarare om delar av ett större material. För att hålla kontrollen över detta väldiga material behövde han sannolikt arbeta med flera manus samtidigt.
Han var också oerhört aktsam om sina karaktärer. Han kom att tycka så väldigt mycket om dem. Med en exceptionell disciplin skrev han utvecklingen i olika avsnitt i flera böcker på samma gång istället för att skriva färdigt en bok innan han började med nästa. När Stieg skrivit ett kapitel i den första boken i serien skrev han genast ett kapitel i den andra boken och så småningom i den tredje.
Så beskrev han det i alla fall själv och jag tvivlar inte på att det var så det gick till. När Stieg skrev sina böcker absorberades han fullständigt av det han höll på med. Han var känd för sitt minne och för att kunna jonglera med många bollar samtidigt. Romanerna blev ett sätt för honom att pressa sig till det yttersta i denna teknik, genom att hålla alla sina böcker inne i huvudet.
Hur många böcker skulle Stieg ha skrivit? Han gav lite olika svar när han fick frågan. Det överraskar mig knappast. Själv hörde jag honom i ett rökigt rum på Expokontoret säga med stadig röst: ”Jag har tio deckare i huvudet.”
Någon annan påstår att Stieg planerade fem böcker. Men jag vet vad jag hörde den gången. Stieg hade tio böcker i sitt huvud, samtliga av dessa mer eller mindre färdiga. Jag är övertygad om att det var precis så det förhöll sig.
Man kan fråga sig varifrån han hämtade alla sina intriger. Precis som flera av karaktärerna kom från hans direkta närhet var det sannolikt ungefär samma sak med intrigerna. Jag tror att få människor läst lika många avhandlingar och polisutredningar som Stieg.
Det handlar om tiotals år av material, staplade i drivor hemma och på kontoret. Faktum är att han läste nästan samtliga av dem noggrant.
Under den tid han läste dessa dokument mördades årligen trettiosex kvinnor i Sverige av män som stod dem nära. Om man ska söka ett fokus i Stiegs författarskap så skulle jag vilja påstå att det är kvinnans. Mer eller mindre allt han skrev skildrar kvinnor som av olika skäl blir utsatta, kvinnor som våldtas, kvinnor som misshandlas och mördas för att de utmanar patriarkatet. Det är detta besinningslösa våld som han ville vidta åtgärder mot och som han vägrade att acceptera.
Ett av de absolut tyngst vägande skälen till att Stieg skrev Millenniumtrilogin är något som inträffade en sen sommardag 1969. Platsen var en campingplats i Umeå.
Det som skedde denna dag har jag velat undvika att skriva om, men i det här sammanhanget är det ofrånkomligt. Det påverkade Stieg så pass mycket att händelsen löper som ett mörkt ledmotiv genom alla tre böckerna.
Denna sommardag såg den femtonårige Stieg tre vänner våldta en flicka i hans egen ålder. Hennes skrik var ohyggliga, ändå ingrep han inte. Lojaliteten gentemot vännerna var för stark. Han var för ung, för osäker. Ändå var det oundvikligt att han efteråt skulle inse att han hade kunnat ingripa och kanske hindra våldtäkten.
Svårt plågad av skuldkänslor hörde han några dagar senare av sig till flickan. Hon bodde inte långt ifrån honom och han visste vem hon var. När han bad om ursäkt för sin feghet och passivitet svarade hon förbittrad att hon inte godtog hans bortförklaringar. ”Jag kommer aldrig att förlåta dig”, sa hon med hårt sammanpressad röst.
Det här var ett av de värsta minnen som Stieg någonsin berättade för mig. Det syntes på honom att flickans röst ännu ekade i honom, även efter att han skrivit tre romaner som handlar om utsatta, kränkta och våldtagna kvinnor.
Förmodligen var det inte heller hans avsikt att bli förlåten. Men om man läser böckerna kan man säkert någonstans ana den avgörande drivkraft som låg bakom dem.
Följaktligen är kvinnorna i hans romaner egensinniga och går sina egna vägar. De slåss! De gör motstånd!
Precis så som han önskade att de skulle kunna göra i verkligheten.
Stieg tog alltid avstånd från dem som utnyttjade sin maktposition till att tvinga de svagare till lydnad. Det är ytterligare en bärande och underliggande tråd i hela hans författarskap. Kampen för frihet."