För tio år sedan skildrade Barbara Ehrenreich den amerikanska ojämlikhetens avigsida i boken ”Barskrapad”. Som wallraffande servitris, städerska, långvårdsbiträde och varuhussäljare upptäckte hon hur omöjligt det var att ordna både tak över huvudet och mat på bordet genom bara ett heltidsarbete. Working poor – arbetande fattig – blev ett begrepp i samhällsdebatten.
Hennes nya bok ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” presenterar en förklaring till varför de arbetande fattiga i USA inte gör något åt saken.
När Europa monterar ner sina välfärdsbyggen för att täcka bankvärldens kreditförluster leder det till demonstrationer i Irland och Frankrike, kravaller i Grekland, studentuppror i Storbritannien och strejker i Portugal och Spanien.
Halva EU sjuder. Men i världens mest beväpnade land, där fattigdomen både är mer utbredd och extrem, är det förhållandevis lugnt. Inga folkmassor ger sig ut på gatorna för att försvara sina löner, kräva sin rätt till sjukvård eller tryggade pensionsvillkor.
Beror det på att amerikaner skolats att vara positiva även när de är barskrapade?
– Ja, det är delvis förenklande, men rymmer ett mått av sanning. Jag frågar mig allt oftare nu för tiden varför folk finner sig i så påvra levnadsvillkor och där tror jag att doktrinen om positivt tänkande är en del av svaret.
– Vi har en populistrevolt i form av Teapartyrörelsen just nu, men det är en rörelse som stöder åtstramningar. Där ingår inte de fattiga, utan mer välbeställda människor, säger Barbara Ehrenreich i soffan hemma hos sin svenska förläggare Dan Israel på Leopard förlag.
I fredags framträdde hon i ”Skavlan” och i lördags på Socialistiskt forum på ABF Stockholm. ”Gilla läget”, som fått flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.
– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs. Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom. Mitt favoritexempel är när man ska lägga handen på hjärtat och säga: ”Jag älskar rika människor. Jag välsignar rika människor och en dag ska jag också bli en rik människa”, säger hon och skrattar.
Men är det inte bra att försöka vara positiv och lycklig även i motvind?
– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.
Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning.
Men från att ha varit mest utvecklad inom new age-rörelsen har positivitetskulturen i dag blivit en integrerad del av den konsumtionsbaserade senkapitalismen, som bygger på att folk drömmer om mer men nöjer sig med vad de får.
– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.
– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjetunionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.
I dag är en av åtta amerikaner beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de förändrade levnadsvillkoren i USA efter finanskrisen 2008?
– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.
– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.