Det är många tvångsarbetande barn som sliter och släpar i vinterns barnböcker. Som Andreas Palmaer noterade i sin recension av ”Den dansande djävulen” är Martin Widmark något nygammalt på spåren när han låter första delen av sin nya fantasytrilogi ”Tyko Bloms äventyr” handla om barnarbete.
”Den dansande djävulen” är en mörk och välskriven historia om en stad där föräldralösa pojkar piskas i en helvetisk silvergruva, alltmedan gruvstadens borgare (ja, de kallas så) lever i sus och dus. De glåmiga barnen arbetar och sover i gruvan och får bara se dagsljus på söndagar, då de leds till kyrkan som kedjefångar. En dag råkar huvudpersonen Tyko Blom få en skymt av de vuxnas nattliga festande med vin och dans i kristallkronors sken: ”Kontrasten mot deras eget liv nere i gruvan var enorm, och Tyko kände hur ilskan vällde upp inom honom. Det är vårt slit nere i fukten och kylan som gör det här möjligt, tänkte han.”
Är det Marx värdelära som här dundrar in i fantasylitteraturen? De minderåriga gruvarbetarna kallas grävlingar. För några år sedan skrev Gudrun Wessnert en ungdomsroman om förslavade barnarbetare som kallades knypplingar. ”Spetshäxan” var en Kulla-Gulla-liknande historia som utspelar sig i Gustav III:s Sverige, där en svältfödd och föräldralös flicka tvingas knyppla spets åt en gammal skräckinjagande dam.
Även i Jo Salmsons nya fantasyserie Häxfolket förekommer minderårig fångenskap och tvångsarbete. ”De stulna barnen”, som utkommer i dag, handlar om flickan Sol som en dag får reda på att hon är en slav, bortrövad som spädbarn under ett krig. Upptäckten blottlägger en social skranka som skär rakt igenom hemmet där hennes två bästa vänner hamnar på andra sidan, fria att utbilda sig till krigare respektive köpman medan Sols framtid tycks utstakad som en hushållsnära Askungen.
Trälande maskrosbarn är förstås ingen nyhet.
Charles Dickens ”Oliver Twist”, Martha Sandwall-Bergströms ”Kulla-Gulla”, Lisa Tetzners ”Sotarpojken” och Sven Wernströms ”Trälarna” är några klassiker om barnarbete. Men varför återkommer motivet just nu, när minnet av barnarbete i åtminstone den rika världen borde vara mer avlägset än någonsin?
Kanske finner man en ledtråd i vinterns verkliga brandfackla bland bilderböcker. Danska ”Lägret” (recenserad av Jonas Thente 7/2) jämför barndomen med ett koncentrationsläger. Men det Auschwitzliknande lägret, dit barnen anländer i bussar och tågvagnar, är också ett arbetsläger. Lägervakterna är vuxna, groteskt utstyrda clowner som övervakar arbetet. På ett av uppslagen sitter barnen och klistrar svansar på leksakshästar i en scen som för tankarna till tomtens verkstad i Kalle Ankas julafton. Eller är det en vanlig slöjdlektion? När barnen i slutändan slipper ut ur det Auschwitz-liknande lägret liknas det vid en ”examen”, vilket också gör att ”Lägret” går att läsa som en skildring av dagens alltmer konkurrensinriktade skola, där de som inte håller måttet gallras ut.
Men vad som framför allt förenar dessa berättelser är gestaltningen av en intressekonflikt mellan barn och vuxna. Det är barnen som piskas, slits ut och förslavas. Det är de vuxna som övervakar, bestraffar och profiterar. Arbetarklassen konstrueras här som en kroppsarbetande barnaskara, vilket aktualiserar den situation där dagens unga ständigt verkar dra det kortaste strået i fördelningen av samhällsresurserna.
”Generationsojämlikheten är den nya ojämlikheten”, sammanfattade sociologen Joachim Vogel när ”Dokument inifrån” förra veckan sände ett program om de ungas alltmer utsatta situation på arbetsmarknaden, där valet ofta står mellan arbetslöshet och servicesektorns slitsamma hundjobb.
Medan välfärden förbättras för medelålders och pensionärer pågår en omfördelning mellan generationerna.På de flesta håll i världen växer dagens unga upp i en värld där vuxna redan förbrukat deras naturresurser, förstört deras miljö och, genom att lämpa över ett obetalbart skuldberg på framtiden, spenderat deras pengar.
Så en dansande djävul, en spetshäxa och lägervakter med clownnäsor – är det helt enkelt rättvisa nidbilder av en generationscentrisk vuxenvärld?
Jag vågar nog sätta min pensionspremie på att den sista skildringen av trälande barn inte är skriven.