Det är en otrygg, ständigt ombytlig och ibland otäck uppväxt Felicia Feldt skildrar i sin debutbok ”Felicia försvann”. I korta okronologiska episoder berättar hon om en mor som dricker för mycket, har nya män hela tiden, och flyttar sin stora barnaskara hit och dit över Sverige och världen, samtidigt som hon paraderar sin familj inför medierna som ett lyckligt exempel på god barnuppfostran. Mamman är nämligen Anna Wahlgren, författare till ”Barnaboken” och känd som expert på moderskapets alla aspekter.
”Felicia försvann” ges ut senare i januari, men är redan oerhört omskriven. Och Felicia Feldt är långt ifrån den enda författare som valt att konfrontera sina kända föräldrar. De senaste åren har en uppsjö av uppväxtskildringar nått boklådorna: Cecilia von Krusenstjerna har beskrivit sin far P G Gyllenhammar som maktgalen, i Sigge Eklunds romandebut försummas den unge pojken av sin far Klas Eklund, historikern Herman Lindqvists dotter har skrivit självbiografiskt om att få klara sig själv. Och i vår släpps förutom Felicia Feldts bok också Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen”. Ekström är dotter till författaren och akademiledamoten Per Wästberg, och hennes roman skildrar uppväxten i en borgerlig familj där ytan är allt och beskrivs som en ”uppgörelse med det man inte får tala om”.
Självbiografin som litterär genre blir populär med jämna mellanrum, och har också debatterats i svensk medier åtminstone sedan Strindbergs tid, säger Lisbeth Larsson som är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Men genren har förändrats. I dag är gränserna mellan fakta och fiktion inte lika skarpa som förr. Författare använder människors riktiga namn i påhittade berättelser, eller tvärtom pseudonymer i berättelser som utger sig för att vara sanna. Ingenstans i Felicia Feldts bok står det att den är självbiografisk, men den har tolkats så i alla artiklar och intervjuer, trots att den slutar med en begravningsscen och Anna Wahlgren bevisligen är i livet. Och när Karl Ove Knausgård beskriver sitt liv i ”Min kamp” kallas det visserligen för romaner, men läses som sanning tror Lisbeth Larsson.
– Läsaren i allmänhet älskar sanning. Vi som är litteraturteoretiker överskattar allmänhetens insikt i att litteratur är fiktion. Det finns ett enormt begär efter sanning och verkliga berättelser.
Författarbarnens vilja att själva skriva sin historia, att som Felicia Feldt slå tillbaka mot sin mamma, kanske handlar om att de själva känner sig förfördelade i den historia som blivit den officiella sanningen. När Felicia Feldt intervjuas i ”P 1 Morgon” berättar hon om en vilja att uppnå jämvikt. Modern har i många år skrivit och talat om henne och syskonen i offentligheten, i vad Felicia Feldt beskriver som en ”monolog”. ”I det tycker jag att en version till behöver höras för att det ska bli en balans”, säger hon till reportern. En liknande drivkraft beskriver författaren Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk, som berättade om sin uppväxt i en lång intervju i tidningen Vi Biografi för ett drygt år sedan: ”Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller i verkliga livet.” Den som själv har beskrivits verkar själv vilja beskriva, och ta tillbaka tolkningsrätten av sitt eget liv.
Biografiska skildringar är svåra ur det perspektivet, säger litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Att skriva om sig själv innebär automatiskt att man skriver om sin omgivning, en omgivning som kanske inte håller med.
– Man kan nästan aldrig berätta om sig själv utan att samtidigt berätta om någon annan. Biografin är den mest etiskt utmanande genren man kan tänka sig. Om Anna Wahlgrens barn blev biograferade, kan de naturligtvis ha ett behov av att skriva sin egen berättelse och därmed också biografera sin mamma, säger litteraturprofessor Lisbeth Larsson.
Varför är biografin så etiskt utmanande?
– De här suddiga gränserna är etiskt problematiska. Allting är halvsanning, allt är halvfiktion. I och med postmodernismen har skillnaderna lösts upp, och det tycker jag är estetiskt intressant men etiskt svårt, säger Lisbeth Larsson.
En annan författare som skildrat sin uppväxt är Jan Myrdal, som 1982 gick hårt åt föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal i den omdebatterade boken ”Barndom”. Jan Myrdal säger att det alltid är kvaliteten på en skildring som avgör dess värde, inte ett innehåll som rymmer eventuella sensationer.
– Det finns enormt många jag-skildringar, jag-böcker, men frågan är ju hur det är gjort. Det går inte att säga något generellt om dessa. Svårigheten är alltid skrivandet. Det enda man kan säga om min bok ”Barndom” är att det är en bra bok, jävligt bra.
Ser du några gränser för vad som kan skrivas om privata familjeförhållanden?
– Det finns inga sådana principer. Hänsyn är ganska ointressant. Men i min bok skrev jag inte alls om mina föräldrars kärleksliv och eventuella kärleksförhållanden, för det var inte intressant.
Din konklusion är helt enkelt att den litteratur som är bra är bra.
– Ja. Och det är väldigt hemskt att säga det för majoriteten av det som ges ut är ju skit, också det berömda som ges ut.