– Jaa, jag tycker min berättelse är väldigt privat. Väldigt typisk för Östtyskland och Dresden. Min intention var förvisso att läsare från Mars, och tillägger han snabbt, Venus, som inte har en aning om hur livet var i Östtyskland, ska känna en doft av det.
Jamen då så?!
– Det är inte en historisk roman och inte en krönika … jag lekte med det där. Mina karaktärer vet jag inte vilka de är, de kommer till mig, hälsar på mig och om de gillar mig då kommer de tillbaka.
”Tornet” är en släktroman där vi får följa den borgerliga familjen Hoffmann under DDR:s sista år före murens fall; 1982–1989. Tellkamp tecknar ett flagnat samhälles nedgång och fall, styrt av angiveri, censur och kontroll och där köerna alltid är långa, elavbrotten återkommande och varubristen konstant. Familjens livlina är kulturen, musiken och litteraturen, Bach och Goethe. Det är en detaljrik värld, ett mikrokosmos, ett kalejdoskop av Dresden som han tecknar. Och berättelsens huvudperson, den unge Christian Hoffmann, har många likheter med Uwe Tellkamp.
Är det en självbiografisk bok du skrivit?
– Alla böcker är egentligen självbiografiska. Men jag svarar: Nej, men. Eller: Ja, men.
Han ler lite, nöjd med sin formulering.
Vill du utveckla det där?
– Jag är till exempel fyra år yngre än vad Christian är i boken. Några år kan innebära stor skillnad. Jag har också rest mycket vilket Christian inte gör i berättelsen, och jag är mer socialt intresserad, säger han men medger att en hel del annat stämmer överens.
Som att hans pappa – liksom Christians – är läkare och mamman sjuksköterska. Att han – och Christian – växte upp i en medelklassfamilj i Dresden. Att kulturen spelade en viktig livgivande roll i deras liv och att han, precis som Christian, ville bli läkare och därför tvingades göra en extra värnplikt i folkets armé, Och båda hamnade de så småningom i fängelse för att de protesterat mot ordningen, systemet.
Romanen är 961 sidor, den tar tid att läsa och tiden spelar också en central roll i berättelsen. Folk köar ständigt, får vänta på allehanda tillstånd. Det är som om tiden står still.
– Ja, tiden är hjärtat i berättelsen men den är inte temat. Jag hade lite problem när jag skrev boken. Berättelsen börjar 1982 då Brezjnev dör och tempot är länge lugnt, som att kliva omkring i klister. Alla dagar är likadana, man har ingen känsla av rörelse framåt, Sedan börjar små protester komma upp till ytan. Du vet, som när något har byggts på ganska stillsamt under lång tid och därefter plötsligt brister.
Vilket menar du då är bokens tema?
– Hur man vill leva. Och var.
Är det möjligt att leva i en stat utan krig, i en välfärdsstat? säger han plötsligt och svarar själv:
– Det är för idealistiskt!
Tycker du det?
Han backar. Nja. Njä. Det var nog förhastat att säga så.
Hur viktigt eller nödvändigt var det för dig att skriva den här historien om Östtyskland?
Han rundar frågan och jag hinner tänka att det kanske är inlärt sedan uppväxten då den överstatliga kontrollen ständigt sökte glipor och då det gällde att inte säga för mycket som kunde föranleda följdfrågor.
– Jag är inte ung men ung som författare. Nybörjare. Jag gillar böcker och att känna att det jag läser är nödvändig och viktig litteratur. Kafkas ”Processen” är en nödvändig bok, liksom Thomas Manns ”Huset Buddenbrook” och Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”.
Jag försöker igen: Hur nödvändigt var det för dig att skriva den här historien?
– Jag undviker den frågan. Jag ser mig ibland i spegeln och frågar: Tycker du din bok är nödvändig? Men jag svarar inte utan går alltid min väg.
Han suckar lite. Tar sin kaffekopp i handen för att dricka men ställer ner den på fatet igen.
– Numera sitter jag och skriver i ett gammalt nedlagt fängelse, i cell nummer 44 på tredje våningen, förtydligar han. Det användes av Stasi. Där finns bara en stol, ett bord i trä och en brits. Väggarna är oljgrågröna. Ibland när jag sitter där tycker jag att jag hör gråten och knackningarna i väggarna från de som satt där för 25–30 år sedan. Jag har valt att sitta där, de som satt här då kunde inte välja. Det är kanske dumt. Märkligt är det, säger han.
Detaljrikedomen i Uwe Tellkamps digra berättelse kan ses som ett sätt att nagla fast verkligheten.
Finns det en rädsla hos dig att de här åren ska falla i glömska?
– Det har blivit en besatthet hos mig. Nu är ju allt förändrat. Vi har visserligen tv-shower som handlar om den där tiden. De försöker till och med återskapa gammal östtysk choklad! Men allt är annorlunda i dag, bilarna, kläderna, ja till och med rakbladen. Vi hade inga bra bilar, de vi hade reparerade vi. Vi lagade allt, det krävdes en särskild begåvning för det. I dag slänger vi saker om de går sönder och köper nytt.
Han låter nästan lite nostalgisk men är det inte alls. Längtar absolut inte tillbaka.
Fanns det någonting bra med den här tiden?
– De finns de som säger att vi kom varandra nära när vi stod där och köade timme efter timme för att få kol. Men jag minns de där köerna, hur kallt det var, hur lång tid det tog, hur ryktena gick: Nu finns det bröd hos bagaren! Nu har det kanske kommit in varor!
Han skakar på huvudet åt den närheten. Men något bra ... jo men kanske ändå tiden. Långsamheten.
– Det fanns inte mycket böcker men de vi läste, läste vi grundligt och mellan raderna, undertexterna. Författare hade en särställning hos oss. De gav oss en plattform för diskussioner.
Var kulturen för er ett andningshål eller en flykt från verkligheten?
– Både och. Den gav oss ett överlevnadskit och en möjlighet att fly. Vi träffades ofta för att prata om det vi läst, vad som stod i tidningarna och vad vi hört från väst. Vi visste mer om väst än de visste om oss i öst.
Hur gick de samtalen?
– Vi hade olika typer av möten. Ett som handlade om rykten, vad vi hört från väst. Ett annat där vi läste tidningarna – de officiella statliga – och strök under med rödpenna och diskuterade vad de egentligen menade. De skrev aldrig ut om ekonomin gick dåligt utan hade en massa omskrivningar.
Ni avkodade artiklarna?
– Vi översatte dem, som hieroglyfer, till verkligheten, till livet.
Han berättar en historia om en liten notis vari det stod att en tandborstfabrik av misstag hade förstörts av en rysk raket som avskjutits av en berusad rysk soldat.
– Då rusade vi nästa dag i väg och köpte tandborstar eftersom vi insåg att det mycket snart skulle råda brist på dem.
En annan gång hade en av tidningarna utan någon förklaring konturerna av ett klädmönster tryckt på sidan. Efter samråd enades man om att i detta låg ett dolt budskap: kläderna skulle bli dyrare och så ilade man i väg till klädaffären för att förekomma prishöjningen.
I dag bor Uwe Tellkamp åter i sin barndomsstad Dresden. Läkaryrket är lagt på hyllan till förmån för författarskapet.
Varför flyttade du tillbaka?
– Av profana skäl. Jag har två döttrar, två livliga underbara små monster som jag vill ska växa upp bra. Mina föräldrar bor också kvar där så man kan säga att jag gjorde mina närmaste en tjänst genom att flytta tillbaka, säger han och ler.
”Tornet” slutar med ett kolon, när muren faller den 9 november 1989. Det är ett öppet slut men romanfigurerna, vad hände dem sedan? En fortsättning är på gång avslöjar han, men det är ännu för sårbart att prata om.
Handlar det också om att förstå, om hur DDR-tiden som är över ändå präglat människorna?
– Förståelse är ett tvåeggat svärd. Jag är 42 år och hoppas kunna göra mig fri från det här temat en dag. Men å andra sidan så kan jag inte fly från min barndom och uppväxt, från minnena.