Lät det inte så bombastiskt skulle man kunna säga att Elif Batuman med sin bok ”Besatta” för tillbaka litteraturen till livet. Att hon trots sin superakademiska bakgrund inte ser författarna hon fastnat för som några balsamerade studieobjekt. Utan som utgångspunkter för drastiska läsäventyr, pilgrimsresor över världen, gapskratt, samt några stråk av sorg.
Första reportaget i boken utspelar sig i Kalifornien, där ett gäng fanatiska akademiker flockas kring en litteraturkonferens på Stanford-universitetet, där Elif Batuman själv just inlett sin karriär.
Konferensens föremål: den ryske författaren Isaak Babel, känd för sin stenhårda prosa och sitt öde som politiskt ”utrensad” i skräckväldets Sovjet. Batumans skildringar av striderna kring vad som egentligen ska visas på monterutställningen av författaren i fråga, och middagen med Babels ilskna inresta släktingar är sanslöst rolig. Samtidigt som den blir en seriös introduktion till hans litteratur.
Inte konstigt att amerikanska kritiker kallat hennes debutbok för ”en korsning mellan Borges och Borat”.
Jag ringer upp henne i Turkiet, där hon just nu bor och verkar som lärare på universitet med det korthuggna namnet Koc. Lite snö ligger också där på marken, berättar hon, och så drar vi alltsammans från början: varför blir en dotter till turkiska USA-immigranter så besatt av gamla döda ryska författare att hon inte bara bestämmer sig för att studera deras verk, utan också lär sig språket och drar i väg för att följa dem i spåren på plats?
– Jag växte upp i USA under kalla kriget och fick hela tiden höra att i Ryssland fick barn liksom inte vara barn, att de var tvungna att traggla in saker i skolan och läsa gamla böcker och aldrig ha kul. Att ”ha roligt” var en amerikansk uppfinning, på något sätt.
– Men även om jag var glad över att ha ”en riktig barndom” hade jag kort sagt inget utbyte av att ha roligt.
Elif Batuman är helt allvarlig, och förklarar:
– Jag hade den här idén om att i Ryssland vill människor uppnå något i stället för att ha kul. Alla de här ryska schackmästarna och andra man fick höra talas om var ju enastående, och amerikanarna kontrade med att tja, de är ju som robotar! Då ville jag vara den optimala roboten.
Men …
– Alltså ta Tolstoj, när han skrev ”Anna Karenina”, fortsätter hon, då gjorde han det i stället för att, tja, stå och grilla eller kasta frisbee! Jag gillade aldrig att grilla eller kasta frisbee. Jag gillade att läsa, men att läsa ansågs inte som att ha kul.
Bäddat för besatthet, med andra ord. Och när Elif Batuman tagit sina första akademiska steg studerar hon inte bara sina favoritförfattares biografi. I bokens essäer får man följa henne när hon går ett steg längre, spinner egna reportageäventyr kring böckerna och författarna hon dyrkar.
Som när hon drar till favoriten Leo Tolstojs efterlämnade gods, och ställer sig den spektakulära frågan: blev den store berättaren mördad, kanske av den giftiga pupillvidgande växten bolmört, insmuget i hans te?
– Det är en sorts mysterium: man åker dit och de har alla dessa saker som tillhör Tolstoj och det enda som saknas är han själv. Man känner något när man ser hatten, som brukade sitta på hans huvud, som brukade rymma hans idéer. Det är naivt att tro att attributen vi lämnar efter oss inte är delar av oss själva, säger hon om vinsten av att besöka en författares ”plats”.
Och den där forskaren som du skriver om, tog ett dopp i bäcken där Tolstoj själv brukade bada, kom han ännu närmare sin idol?
– Ha ha, ja!
I den avslutande texten i ”Besatta” är det som om hennes tes om hur läsandet kan smälta ihop med levandet blir verkligt på allvar. Den handlar om hur hon och hennes akademiska studentkompisar vid den slaviska institutionen i Stanford börjar leva ett liv som kort sagt börjar påminna om spänningen mellan karaktärerna i Dostojevskijs ”Onda andar”.
Hennes egen reportageprosa är inte sällan dostojevskijskt halvfebrig och befriande skoninglös. Som när hon beskriver den stackars statsvetaren Dan, som också han ska göra den långa språkstudieresan till Uzbekistan, som bildar en viktig del av hennes bok: ”Han var obeskrivligt alldaglig, både till utseende och utstrålning, som en sorts fantombild”.
– Jag har lärt mig mycket av Isaak Baabel, som skriver någonstans att ”inget stål kan genomtränga hjärtat så iskallt, som en punkt på rätta stället”.
Till sist den oundvikliga frågan: är det verkligen nödvändigt att vara rolig när man skriver om litteratur?
– Absolut. Jag är jurymedlem i en litterär tävling just nu, och kan sitta där och tvingas ta mig igenom en hel roman utan enda rolig mening, och det är så … otroligt uteslutande för mig som läsare. Humor handlar ju ofta om igenkänning, och i det där igenkännandet finns det ett ögonblick av solidaritet med läsaren.
– Jag förstår inte hur man kan skriva litteratur eller litteraturkritik som inte åtminstone bitvis är rolig. Jag förstår inte varför någon skulle vilja producera den, eller varför någon skulle vilja läsa den. Så, ja, jag försöker vara rolig.