På eget bevåg har Kulturhusets konstnärlige ledare för barn- och ungverksamheten, Behrang Miri, tagit beslutet att rensa bort alla Tintin-album ur Tiotrettons bibliotek. Alltså inte bara rasiststämplade ”Tintin i Kongo”, med sina stereotypa och nedvärderande skildringar av afrikaner – extra illa av en belgisk serieskapare i ljuset av kung Leopold II:s ofattbart inhumana kolonialstyre i just Kongo.

”Tintin i Kongo” har i Europa omväxlande dragits in, försetts med varningstexter eller nya förord, där den svenske översättaren förordar en kritisk läsning av albumet som ett ”tidsdokument från ett svunnet Europa”. Att det speglar gemene mans fördomar under mellankrigstiden var serieskaparen Hergé själv inne på, liksom att samma sak gällde för ”Tintin i Sovjet”.

Så nog finns det fog för att nagelfara alla Tintinalbum. Ändå väcker utrensningen dubbla känslor hos mig. För var ska vi dra gränsen och vem ska göra det? Med kritiska glasögon tror jag att minst halva världslitteraturen kan uppfattas som fördomsfull och potentiellt skadlig för barn. Och titta på våra museisamlingar – hur mycket rasism, sexism, homofobi och annan diskriminering speglas inte där?

Så vad ska vi göra med vår problematiska historia? Jag tror mer på att lägga till än att ta bort; att diskutera och kontextualisera historien för våra barn, så att även alla avarter i samtiden blir tydliga. Kritiskt tänkande som ett eget skolämne tycker jag är förslag väl värt att beakta.

Fotnot: Under tisdagförmiddagen drog Kulturhuset tillbaka sitt beslut. Läs mer här.