David är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen
upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren
till sina barn, medan vakterna räknar fångarnas kroppar och
glömmer bort själen. De förstår inte att han rymmer. Hans
vingar är två av Guds bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott
och du skall inte dräpa.
Sonen heter Kasper. Han är sjutton år och går på vatten
och genom eld för att besöka pappan. Det sker i hemlighet,
eftersom pojken inte har mammans eller de två systrarnas
tillstånd att åka dit. De har förskjutit David, men sonen uppväcker
pappan från döden inom familjen. Hat stelnar till gips,
men kärleken är rörelse och en stig som överlistar kartan.
Kasper är som ett sommargräs där en tung människa
legat länge. Han reser sig gång efter annan, när livet har
fällt honom.
Kasper bar familjens sår den första vintern efter katastrofen
och lämnade blodspår efter sig i snön. Likväl var det inte
lätt att följa honom. Det behövdes särskilda ögon och andra
sinnen för att hitta till hans sorg.
David har dräpt två människor eller mördat dem, om man håller sig till domstolens utlåtande. Det hjälper inte att han
gör avbön för sina brott tusen gånger om. När dagen har
tömt sina fickor i fängelset finns ingen tröst och barmhärtighet
kvar i fodret.
Kasper blev helt skallig av chocken, sorgen och en bottenlös
förtvivlan, när han var åtta år. Läkarna kunde inte förklara
vad som hänt, ty pojken var inte det minsta sjuk i kroppen.
Det inträffade sent i juli och i början av augusti det året när
andra pojkar och flickor lekte och badade i havet och deras
hår fick en ljusare ton. Det hände i den nya tideräkningen
när almanackan och klockan i familjen började om.
Det återstod några veckor innan Kasper skulle börja i andra
klass i den lilla byskolan. Himmel och jord förvandlades.
Cykelstyret blev kallt mot hans händer, fastän det vilat i solen
hela förmiddagen. Familjens hästar hörde inte de vanliga
rösterna längre när de stod i stallet eller betade i hagen.
Var är din far? undrade Hugo och sög på en randig klubba
i rött och vitt när de stod invid fotbollsplanen. Han frågade,
fastän han redan visste svaret. De hade satt ner benen på
marken och höll händerna på cyklarnas blanka bockstyren.
De var gåvor från pappa till son. Nu var hornen lyfta mot
varandra i en osynlig strid. Den ene pojken drog sig inte
för att utmana den andre som redan var dödligt sårad och
skadad.
Han är borta, svarade Kasper.
Var är din mor? fortsatte Hugo och visade tänderna som
fastnade i ett hånflin. Det fanns ingen nåd för Kasper i den
stunden.
Håll truten, annars får du smaka på denna, skrek Kasper,
och höll upp ena näven i luften, tills Hugo drog sig tillbaka.Kasper stod kvar och tittade när de andra pojkarna spelade fotboll på gräsmattan. Han hade fötts en andra gång i
en mardröm och människorna och allting omkring honom
hade förvandlats. Var och en som sprang på gräsmattan visste
vad som hade skett i Kaspers familj. Även hundar, katter och
hästar i trakten märkte av det.
Var det möjligt att den lilla pojken tappade håret av sorg
och förtvivlan?
David hade inte den minsta aning om att sonen hade blivit
skallig. Det dröjde nämligen nästan åtta år innan de sågs i
den nya tideräkningen efter katastrofen och ingen hade ringt
eller skrivit till honom och berättat.
Kasper och hans två systrar hade varit i helvetet och vänt
och kommit tillbaka. De vuxna människorna försökte trösta
dem, men det fanns inga ord eller hjärtan som kunde hjälpa
barnen under den tiden.
Genom hela skolgången fram tills Kasper flyttade fem år
senare hade han burit en osynlig stämpel i sin panna. Den
framträdde i en särskild belysning som ett hemligt meddelande
i krigstid. Där stod att han var son till en mördare.
Kasper sökte inte tröst och han ömkade sig inte inför andra
människor. Han hade försvarat sig med ord och ibland med
knytnävarna när plågoandarna blivit för närgångna och elaka.
Alla i den lilla byn där han var barn och växte upp hade vetat
vad som skett.
Han ville använda sig av förnuft och fredliga medel när
han bemötte bråkstakarna, men det hade inte alltid hjälpt
och då hade han tagit till knytnävarna, fastän han avskydde
varje form av fysiskt våld.
Kasper kunde ha tagit över kniven från pappan och börjat skära sig i handlederna eller skadat sig på annat sätt, men han visste inte vad olyckliga barn och ungdomar gjorde i de stora
städerna och därmed undvek han att bli ännu ett exempel i
handböcker för psykologer och psykiatriker.
Däremot började hans kropp och själ att röra sig i riktning
mot det första kapitlet i den här boken.
Kasper var lång och stark för sin ålder. När han cyklade på
grusvägarna glömde han bort katastrofen. Solen blekte den
och vinden förde bort den. Pappan hade monterat det stiliga
navet som blänkte i solen, innan han spärrades in i fängelset.
Hjulen snurrade i minnet av honom.
Pojken visslade i vinden och förnam doften av raps som
blommade i en ojämförlig färg på ömse sidor om vägen.
Omständigheterna hade spänt hans båge och nu sköt han iväg
som en pil mellan fälten och åkrarna i slutet av augusti.
De anhöriga hade i samråd med fröken och skolsköterskan
bestämt att han skulle vänta med att börja höstterminen i
den andra årskursen. Sorgen och smärtan måste ha sin tid.
Detsamma gällde för hans två systrar som var äldre än han.
Utan att pojken tänkte på det i den stunden så cyklade och
rullade han rakt in i denna berättelse. Han hade anpassat
växlarna efter terrängen. Vägen mellan Rörum, Mellby och
Ravlunda bestod av flera branta backar.
Emellanåt kände Kasper av mjölksyran i vader och lår, när
han trampade uppför backarna på Österlen och han hade
gjort det till en utmaning att inte stiga av cykeln och leda den
i den svåraste lutningen. Han pinade kroppen, medan själen
slumrade och vilade.
Kasper hade fått sitt namn av den ena ynglingen i en rövarevisa
och vid det laget visste han om att han sedan födseln följts av en skugga av kött och blod, livet och döden så nära varandra att ingen kunde skilja dem åt. Modern hade nämligen
fött en död tvillingbror till Kasper.
På annat håll, inför den förestående rättegången, hade två
psykologer och en psykiatriker var för sig undersökt pojkens
pappa för att komma fram till huruvida brottslingen var att
betrakta som sinnessjuk eller om han kunde sägas ha lidit
av en psykos vid tidpunkten när han tagit livet av två människor.
I den svenska lagboken stod ingenting om den förbrännande
kärleken och en alltigenom svart sjukdom som ofta
följde av eller levde inlindad i denna kärlek. Ej heller kunde
man i nämnda bok läsa om eller hitta paragrafer som avhandlade
den blinda och döva kärleken.
Kaspers pappa hade försökt att förankra sitt äktenskap med
hustrun Anna på berggrunden i havets botten. Sedan hade
han börjat bygga en vacker bro som för evig tid skulle förena
mannen och kvinnan med varandra.
David hade lärt sig av tidningarnas otaliga rapporter att
många äktenskap i de kristna länderna upplöstes i skilsmässor.
Han saknade förmågan att ljuga och förställa sig och
utan att han riktigt förstod det så var dessa egenheter av
väsentlig vikt för en människa som ville komma långt och
lyckas i livet.
I förhållande till den måttstocken var han närmast att
betrakta som efterbliven eller åtminstone som otidsenlig.
Han hade önskat att bron emellan honom och hustrun skulle
tåla svåra påfrestningar, stormar och återkommande perioder
av köld. Den var ju dessutom gjord och skapad av deras
gemensamma ansträngningar och insatser.Psykologerna och psykiatrikern kunde inte komma fram till att gärningsmannen var att betrakta som sinnessjuk. Det
gällde för dem att återföra David till stunden för brottet och
att försöka göra klart om han lidit av en psykos eller annan
svårartad störning i mentalt avseende.
David hade svarat på deras frågor och ansträngt sig för
att hjälpa dem i deras arbete. Han var som vanligt hövlig
och sansad och visade inga tecken på att vara aggressiv eller
förvirrad. Flera gånger hade han upprepat att han älskade sin
hustru och barnen över allting annat på jorden.
Jag har levt genom dem och mitt arbete, sade han. Anna
och jag väntade länge på det första barnet och när det väl
kom var vi lyckligare än någonsin tillsammans. Jag är oerhört
ledsen för vad jag gjort och jag förstår att det är omöjligt att
ställa allting till rätta igen.
Jag var beredd att offra livet för Anna och barnen, sade
han.
Likväl blev det så här.