På julafton 1976 gör Olof Lagercrantz en förbittrad anteckning i sin dagbok, där han luftar sin frustration efter åren på Dagens Nyheter. Han skriver på en elektrisk skrivmaskin som han ”tiggt sig till” efter 25 år på tidningen, varav 15 som chefredaktör. Slutet blev olyckligt: ”Inte heller fick jag ett ord av tack från vare sig ordföranden eller vice ordföranden” och till skillnad från Albert Bonnier, som uppvaktades med en ”färg-tv till hans landställe”, blev Lagercrantz heller inte firad på 65-årsdagen. ”Don efter person som det så vackert heter.”
På Dagens Nyheter finns numera få spår kvar av Olof Lagercrantz. Hans soffa och fåtöljer står, omklädda, kvar på kulturredaktionen, och rutinerade reportrar kan vittna om hur chefredaktören återvände till tidningen från sin famösa Kinaresa 1970 iklädd Maouniform (vissa versioner av myten vet dessutom att berätta att den var rosa).
På en vägg hänger dock ett oljeporträtt av en dödsmärkt Gunnar Ekelöf, iklädd en lustig luva med en narrpingla.
Kanske är det typiskt att minnet från Lagercrantz tydligast representeras av en poet, till på köpet den svenska diktare som han värderade högst. I sin bok om Ekelöf påminner Lagercrantz i sin tur om att Ekelöfs egen svenska favoritpoet var Nils Ferlin.
Frändskapen mellan den senige Ferlin och den luftlike Ekelöf är möjligen förvånande. Olof Lagercrantz och Ferlin började däremot umgås redan på 30-talet, men det kanske djupaste samförståndet finns i den världsbild som kommer till uttryck i Ferlins dikt ”När skönheten kom till byn”, hans uppsträckta långfinger till alla ”förklokade” litteraturkommissarier som ängsligt framhärdar i övertygelsen att det tråkiga är lika med det goda.
För Olof Lagercrantz är det roliga lika med det goda. I ett meningsutbyte under rubriken ”Roligt och tråkigt i litteraturen” 1954 beskriver Herbert Tingsten med viss förtrytelse sin kollegas litterära lättsinne: ”Vi retar oss litet på Lagercrantz, som alltid har roligt då han läser bra böcker.”
Tio år senare gäller konflikten mellan Tingsten och Lagercrantz helt andra saker. Då driver Lagercrantz skakande av vrede sin tidigare chef ut ur sitt tjänsterum, en scen som gott kan ses som emblematisk för de motsättningar som stod för dörren under 60- och 70-talet, då en hel världsbild skulle omförhandlas.
Som politisk galjonsfigur har Lagercrantz därefter kapats från alla möjliga håll, helt i linje med det opinionsklimat som han redan 1966 beskrev i artikeln ”Helvetets enfaldsplåga”, där den offentliga debattens tryffelsvin i triumf för hem sitt byte till spalterna, i form av det sämsta man kan hitta hos motståndaren. I Lagercrantz fall inte helt oförskyllt. Hans textuella Maokostymer var om möjligt än mindre klädsamma än de textila.
Det är naturligt, kanske till och med önskvärt, att minnet av en sådan person hålls levande genom kraftig kontrovers. Striden står inte kring en staty, utan om en alltjämt livskraftig intellektuell.
Olof Lagercrantz fick finna sig i att bli utan avskedssalut från DN:s ägare. Kanske var detta i själva verket den största hedersbetygelsen han kunde få. Som oberoende publicist och uppfinnare av den moderna svenska kulturjournalistiken förtjänar han nu, inför 100-årsdagen, desto fler kanonknallar. Det går för sig att varken bocka eller buga.