Hos J-M G Le Clézio - som i dag tar emot Nobelpriset - smälter landskap, tidsåldrar och människor samman. Som läsare blir vi del av något större, skriver Sara Gordan.
En term som ofta föresvävar mig när jag tänker på läsning är "osmos". Egentligen är det ett naturvetenskapligt begrepp, om jag minns rätt, som bland annat förklarar växters sätt att ta upp näring genom stjälkens yta. Den osmotiska processen strävar mot jämvikt, av salter eller vad man nu använder den till, också utanför växtriket. När det gäller läsning skulle det alltså handla om text. Missförstå mig inte; jag menar rent bildligt.
När läsaren tar till sig en bok, med sina egna kunskaper och förutsättningar i bakhuvudet - Hans-Georg Gadamer skulle kalla det för läsarens "förståelsehorisont" - börjar en jämviktsprocess där den nya texten läggs till de redan existerande erfarenheterna och en ny balans uppstår. Gamla insikter justeras, nya formuleras. När den nya jämvikten har uppstått kan man med fördel greppa sitt tangentbord - om man är kritiker eller författare - och försöka ge ord åt det som skett.
Varför denna harang om läsning? Det är någonting i Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios förhållningssätt till landskapet och historien som också får mig att tänka på osmos. Sammansmältning; att människan framställs som del av något större - ett landskap, en tidsålder - är ett viktigt tema i flera av Le Clézios verk. Det är slående till exempel i hans publika genombrottsroman "Öken" från 1980. Redan boktiteln antyder något om landskapets betydelse i texten, och när de tuaregiska nomaderna närmar sig i öppningsscenen är de mycket riktigt "till hälften dolda av stoftmolnet som fötterna rörde upp". Gränsen mellan människa och landskap är diffus. Bokens karaktärer utför sedan i princip ingen handling som inte på något sätt relaterar till landskapet de befinner sig i: de lever i sand, eller vid havet, eller i det myller av mänskliga insekter som storstaden härbärgerar.
Den ena huvudpersonen i "Öken" är en ung flicka, Lalla, som växer upp på gränsen mellan öken och hav. Hon rör sig i början sävligt, ägnar sig åt buskar och sand. I en scen ligger hon stilla i tången och låter flugorna slicka hennes hud ren från salt.
Efter emigrationen till Frankrike och just Marseille upplever sig Lalla omgiven (och kanske till hälften dold, liksom ökennomaderna av sanden) av människosvärmar, ansikten, fluglika. Lika motståndslöst som barnet låter sig slickas av flugor bland tången; lika uppslukad blir Lalla av den nya staden. Det handlar om att ta emot, att acceptera sin roll som kommunicerande kärl, som beståndsdel, varken mer eller mindre.
Jag tror att bilden av beståndsdelen och sammansmältningen är viktig för förståelsen av Le Clézios tankevärld. Le Clézio har betonat sin syn på människan som en del av ett större kollektiv, av historien, av alla de människor som lever och har levt, närstående eller sådana den enskilda aldrig ska möta. Synsättet blir tydligt där han relaterar till sitt eget biografiska material. Så sent som vid söndagens Nobelföreläsning i Stockholm beskrev Le Clézio till exempel sitt möte med indianerna i Panamá som en "integrering"; och sin tid i Afrika så här: "Det fick mig att ana hur vidsträckt den verkliga världen är, att utforska den inte genom kunskaper utan instinktivt, med alla mina sinnen."
I "Öken" precis som i flera andra verk av olika grad av fiktionalitet sker denna sammansmältning, delens uppgående i helheten, när Le Clézio beskriver sitt verkliga möte med världen. Ur läsarens synvinkel är möjligen skillnaden mellan att möta en text och att möta en levande verklighet rent akademisk. I en text som publicerats i BLM beskriver Le Clézio sitt möte med Stig Dagermans roman "Ormen":
"Den som läste begrep plötsligt att han inte längre kunde säga något verkligen, att han inte längre kunde låtsas hålla avstånd. Han begrep att hans ord, de andras ord, inte längre hade någon betydelse. Han bodde i samma språk, han hade samma minne, samma önskningar, samma tankar."
Man kan närma sig en text på samma självupplåtande vis som när man närmar sig ett landskap, det visar Le Clézio. Och för mig som läsare av hans böcker sker samma omvälvning som den han beskriver. Även om hans tidiga böcker är litterärt mer experimentella än de senare, finns för den som förmår ge sig hän redan från början ett frö till detta förhållningssätt, denna närhet till omgivningen som jag försökt beskriva. Kanske är det med Svenska Akademiens ord den "sinnliga extasen" som tvingar läsaren till denna närvaro i det skrivna; det är ett annat sätt att uttrycka det på. Landskapen tränger sig fram genom texten, platsen tar tid - och tvingar läsaren att ta sig tid. Man kan kalla det läsning, osmos eller vad man vill.