Det är ju det där med pengarna. Sonya Hartnett sade ganska nyligen att hon bara skriver för att hon måste försörja sig. Hade hon bara pengar skulle hon aldrig skriva en rad mer.
Jaha. Och nu har hon pengarna, de fem miljoner kronor som Astrid Lindgren Memorial Award innebär. Har juryn därmed satt stopp för ett författarskap? Sonya Hartnett drar upp benen under sig i soffan på Grand Hôtel och skrattar.
- Ja, jag sade ju det då. När jag skrev "The Ghost's Child" var jag så trött, jag hade kommit till vägs ände, jag kunde inte se vad jag skulle kunna skriva efter det. Men jag kunde inte ha fått priset vid någon bättre tidpunkt - nu är det som om all press har försvunnit, jag kan gå tillbaka till att skriva för att det är roligt, i stället för att bara försörja mig. Men låt mig pensioneras vid sextiofem som alla andra, please, det kan jag väl få?
Sonya Hartnetts första bok kom ut när hon bara var femton år, ett underbarn. Nu är hon fyrtio och en av Australiens mest kända ungdomsboksförfattare. Hon berättar om det riktigt svåra, om barn som dör och föräldrar som plågar sina barn, om svält, maktmissbruk, umbäranden och sadism.
Själv bubblar hon av skratt, åt sin egen svartsynthet och åt andras förskräckelse inför den. Hon berättar med galghumoristisk förtjusning att hon brukar anklagas av vuxna för att skriva "for Columbine kids", sådana barn som begår skolmassakrer - fast egentligen, säger hon, plötsligt allvarlig, skriver hon för de ensamma och de rebelliska.
Sedan skrattar hon igen och berättar om den gången några yngre barn hade fått rita hur de trodde att hon såg ut: hemskt arg, hemskt ful och helt galen.
- De beskrev hur jag satt vid mitt skrivbord och slet mig i håret, säger hon, rätt nöjd med bilden av henne. Fast sen blir hon lite arg när hon berättar om en del föräldrar som ryker på henne när de läst hennes böcker, upprörda över att hon skriver så för ungdomar. "Morons", idioter, fnyser hon irriterat, som om vuxna hade någon aning om vad ungdomar behöver läsa.
- Det är en sådan konstig inställning det där, att de ska kontrollera barnens läsning. Så var det aldrig när jag var barn, min mamma visste inte så mycket - mina böcker var min egen, fria, inre värld. När jag jobbade i bokhandel kom det en gång in en pappa och en dotter, och dottern ville läsa "Anne Franks dagbok" och tjatade lite och pappan bara fräste gång på gång "Nej, vad ska du läsa den boken för". I stället köpte han en bok som han tyckte passade bättre, och som hon förmodligen aldrig läste.
Hon suckar lite. Den inställningen kommer hon aldrig att begripa. Böcker ska ju vara frihet och sanning, inte förljuget och uppfostran. Dessutom tycker hon inte att hon skriver så himla deppiga böcker, hon bara skriver som det är.
Sonya Hartnett har mest skrivit ungdomsböcker, men också några vuxenböcker och "The Silver Donkey" (2006) som är för yngre barn. Hon berättar om svårigheterna med att få tonen rätt, ordvalet, att hitta sättet att berätta enkelt men ändå komplext för barn.
- Det är så mycket lättare att skriva för vuxna, suckar hon, man behöver inte fundera över vad läsaren förstår, det är mycket mindre jobb.
Sina böcker brukar hon beskriva som en skolklass med barn, med sig själv som den ibland rätt oförstående läraren. Somliga barn är snälla och gör som läraren säger, som "The Silver Donkey", som tog lång tid att komma i gång med men som gick på sexton dagar att skriva när den väl blev av - en generös bok, säger hon uppskattande, andra är hm, resurskrävande.
- "Surrender" och "Thursday's Child", säger hon med en svårtolkad, sammanbiten min - som om hon inte riktigt står ut med dem, eller älskar dem mest, eller hatar dem, eller alltsammans samtidigt.
- De är böckerna som jag var tvungen att dra, släpa, baxa från mening till mening, de var så otroligt svåra att skriva!
- Fast, lägger hon till, de har ju blivit de mest framgångsrika. Det där är märkligt: ju mer distanserad jag är från författandet, desto bättre tycks jag skriva.
Även om det är lättare att skriva för vuxna vill inte Sonya Hartnett göra det. Varför göra något så poänglöst?
- Skriver man för vuxna de läser på ett annat sätt. Som när tanterna kommer in i bokhandeln och flöjtar till varandra, "Har du läst 'Life of Pi', oh it's so wonderful, den måste du läsa", och så köper de den och ställer den i bokhyllan och läser den aldrig varför skulle jag skriva för dem? Skriver man för barn så kan boken följa med dem genom livet, prägla dem för alltid. Böcker för barn är läsupplevelser, böckerna blir till perfekta juveler i stället för meningslös underhållning, som de är för vuxna.