– Jag är så lycklig över att vara tillbaka hos Tamer, jag ser fram emot varje torsdag då jag får träffa mina kamrater här, det är viktigare än allt annat för mig, säger Asma Abumrahil som jag träffar en eftermiddag på Tamerinstitutets kontor i Gaza City.
Asma, som är 21 år gammal och studerar informationsteknologi vid universitetet, kom först i kontakt med Tamerinstitutet när hon gick i skolan. När hon var femton år gammal vann hon skrivartävlingen My first book – det var en stor upplevelse för henne. Nu deltar hon i en grupp som kallas Yaraat – arabiska för ”pennor” – där ungdomar mellan 17 och 22 år möts för att läsa, diskutera och skriva.
Det var kriget i vintras som fick henne att komma tillbaka:
– Det var en så smärtsam upplevelse, efteråt kände jag att jag måste hitta ett sätt att starta livet på nytt. Nu har jag börjat skriva poesi.
Asma, som kommer från en mycket konservativ familj i mellersta Gaza, berättar att hennes far för några veckor sedan förbjöd henne att fortsätta i gruppen. Men hon beslöt att trotsa hans förbud, och tar sig nu i hemlighet den långa vägen till Gaza City varje torsdag.
– Far skulle bli jättearg om han visste, men han kan inte stoppa mig för jag vet att det här är rätt och viktigt för mig, säger hon med allvarligt eftertryck.
Flera av Asmas kamrater i gruppen, ett tiotal flickor och pojkar i övre tonåren, säger att Tamerinstitutet är som en familj för dem – relationerna och samtalen här betyder oerhört mycket i det hårt trängda och auktoritära samhälle de lever i. Skolan ger dem ingen frihet att uttrycka sina känslor och åsikter, säger flera av de barn och ungdomar som jag möter under tre dagar i Gaza.
Efter kriget i januari tog sig Yaraatgruppens medlemmar an en helt ny uppgift – att ge stöd åt barn och ungdomar i skolor och på andra platser. De lyssnade på deras upplevelser och hjälpte dem att ge uttryck åt sin sorg och rädsla.
– Det var svårt, framför allt i början, att höra om allt det fruktansvärda barnen hade varit med om. Det berörde mig starkt, men det kändes viktigt att låta dem berätta, och de uppskattade det så mycket, några av barnen kallade mig ”fröken”, som om jag var deras lärare, berättar nittonåriga Hadil Fawsi, som vill bli journalist. Hon har skrivit sånger och dikter sedan hon var liten och säger att hon har utvecklat sitt skrivande mycket sedan hon kom med i gruppen för drygt ett halvår sedan.
Tjugoårige Mohammed Abu Suleiman, som läser informationsteknologi tillsammans med Asma, har deltagit i Tamers i tre år.
– När jag kom hit första gången, till en dramagrupp satt jag tyst hela tiden och tittade på de andras ansikten i halvdunklet. Det kändes som om alla kom från en högkulturell och liberal bakgrund. Jag log inte en enda gång på sex månader – de andra kallade mig ”ugglan”. Men jag stannade kvar, och kom så småningom in i gemenskapen – nu är jag med i redigeringsgruppen som väljer ut texter och bilder till den dagstidningsbilaga vi gör fyra gånger om året. Nu ler jag hela tiden, mitt självförtroende har vuxit. Förut fanns det inget annat i mitt liv än skolan och fotbollen.
Några av volontärerna, som tidigare varit med i Yaraatgruppen, beskriver den som en viktig språngbräda för vuxenlivet och karriären. Flera tidigare Yaraatmedlemmar har blivit journalister eller författare eller hittat andra bra jobb i arbetslöshetens Gaza.
När jag först kommer upp på Tamerinstitutets kontor för att möta koordinatören för barnlitteraturverksamheten, Eyad Balawi, lämnar jag över en cd-skiva som jag fått med mig från Diakonia i Jerusalem, som länge stött institutets verksamhet ekonomiskt.
Eyad tar emot skivan och säger efter några sekunders häpen tystnad:
– Hur ska jag kunna tacka dig för detta? Vi har väntat i mer än fyra månader på det här manuskriptet. Men efter kriget i januari har Israel vägrat att släppa in några böcker och manuskript i Gaza. Vi har försökt på alla tänkbara sätt att få hit den här texten, per e-post och med budfirmor och enskilda personer, utan att lyckas. Och nu kommer du med manuset i handväskan.
Hans reaktion förvånar mig – jag har inte ens snuddat vid tanken att ett barnboksmanuskript skulle kunna vara ett förbjudet dokument. Men efter kriget har den israeliska blockaden skärpts kraftigt, och bara ett minimum av livsnödvändiga varor släpps in. Allt byggmaterial är stoppat, vilket innebär att tusentals byggnader fortfarande ligger i ruiner fem månader efter krigets slut. Det är också stopp för alla slags maskiner, reservdelar, kläder och skor – och för böcker, musikinstrument och leksaker.
Manuskriptet som jag haft med mig är en samling berättelser med titeln ”Palestina på väg”. Den har redan tryckts en gång hos Tamerinstitutet i Ramallah, men inga av dessa böcker har släppts in i Gaza. Tanken var att en ny upplaga skulle tryckas i Gaza i december, men det har alltså hittills varit omöjligt. I Ramallah ligger tusentals andra barnböcker avsedda för Gaza – de har väntat i fyra år på införseltillstånd.
Tamerinstitutet i Gaza har tvingats hitta egna sätt att förse läshungriga barn med böcker, berättar Eyad Balawi:
– Vi fotokopierar de exemplar vi har, men det blir inte samma sak som en riktig bok med färgglada bilder. En av böckerna om Alfons Åberg, som barnen här älskar, fick vi per fax från Ramallah, och har sedan kopierat upp en egen upplaga.
Det är inte bara den israeliska gränsblockaden som begränsar Tamerinstitutets verksamhet i Gaza. Också den lokala Hamasregeringen har synpunkter på vad som går för sig i det alltmer religiöst konservativa samhället.
– Vi anpassar oss så långt det är möjligt utan att ge upp våra principer om individens rättigheter och tankens och ordets frihet. Efter Hamas maktövertagande 2006 har vi gått med på att skilja på pojkar och flickor i flera av verksamheterna ute på fältet. Men vi kan inte längre samarbeta med de allmänna skolorna eftersom Hamasregeringen kräver att lärarna ska vara med och leda vår verksamhet där, säger Eyad Balawi.
På familjecentret i Rafah i södra Gazaremsan driver Tamerinstitutet ett projekt som kallas ”Friendly learning spaces”. Här får barn och ungdomar som har svårt att hänga med i skolan stödundervisning i ämnen som arabiska, matte, musik, gymnastik och livskunskap. All undervisning utgår från FN-deklarationen om barns rättigheter.
I familjecentret, som varje dag besöks av omkring 500 barn, finns spår av ett bryskt ingripande från den islamistiska regimen – alla datorer utom en beslagtogs en natt förra sommaren sedan okända gärningsmän dödat två Hamasledare på stranden. Ett hundratal misstänkt illojala organisationer stängdes och deras kontorsutrustning konfiskerades.
I musikrummet, där en grupp flickor spelar och sjunger, hänger en rad sönderslagna instrument på väggen. De förstördes samma natt som datorerna försvann.
– Musikundervisningen i de allmänna skolorna har stoppats, för regeringen anser inte att musik lämpar sig som skolämne, förklarar Eyad Balawi när vi lämnar familjecentret.