Våren 2001 sitter en historiker nedsjunken över en bok i en läsesal i USA. När han tagit sig fram till sidan 159 och vänder blad gör han en fasansfull upptäckt: ”Inbäddat i – vecket hittade jag ett tjockt svart hårstrå … som såg ut att komma från en mustasch.”
Inget konstigt kanske. Om det inte vore för att boken, en gammal arkitekturguide till Berlin – där fläckarna av paraffin ”tyder på att den lästs i skenet av levande ljus” – har tillhört Adolf Hitler. Och varit med den blivande massmördaren när han tjänstgjort som frontsoldat i första världskriget.
– Egentligen ville jag bara springa därifrån, säger amerikanen Timothy W Ryback i telefon från Paris, där han numera arbetar med bland annat diplomatiska frågor.
– Men samtidigt så underströk strået omedelbarheten i de här böckerna, som tillhört Hitlers bibliotek. Hur personliga de hade varit för honom, hur sammankopplade de är till historien och tiden när han läste dem.
I dagarna kommer Rybacks ”Hitler’s Private Library” ut på svenska med titeln ”Böckerna som formade Hitler”. Nyss gav Rysslandskännaren Rachel Polonsky ut sin ”Molotov’s Magic Lantern”, där hon berättar om hur hon som nyinflyttad i Moskva plötsligt får tips om att en del av Stalinhantlangaren Vjatjeslav Molotovs bibliotek finns kvar i en lägenhet i samma hus. En samling böcker i en dunkel korridor som hon genast börjar nagelfara.
När man till dessa lägger Thomas Wrights ”Oscar’s Books” från häromåret, om den bokbesatte Oscar Wildes böcker och jakten efter hans skingrade samling, anar man en mindre trend med titlar om superkända, eller i vissa fall ökända personers privata bibliotek.
Det är en genre med potential, förstår man när man läst Rybacks bok, där böckerna som Hitler lämnade efter sig blir utgångspunkt för en omskakande världskrigshistoria i trehundrasidorsformat.
– Jag bestämde mig för att undersöka lämningarna efter Hitlers liv och det var då jag gjorde den rätt överraskande upptäckten att delar av hans privata bibliotek fanns på kongressbiblioteket i USA … Jag menar i själva hjärtat av Washington DC, rätt över gatan från vår berömda högsta domstol, säger Timothy Ryback.
Han talar om Hitler som en man som var känd för att bränna böcker, men kunde låta binda in Shakespeares samlade verk i ”marockanskt läder” och sedan ”prägla in en örn med ett hakkors i klorna och initialerna A H på pärmarna”.
Själva upptäckten av böckerna som spridits över världen blir ett drama i sig. Och när Ryback berättar om ”den stora samlingen” som beslagtogs av röda armén i Berlin – ingen vet var i Moskva den befinner sig – anar man den potentiella uppföljarens actionvändningar.
Men det riktigt thrilleraktiga är när han i sin bok, gång på gång, visar hur Hitlers läsefrukter fick direkt genomslag i hans krigshandlingar.
– Jag tror verkligen att ett privat bibliotek kan ge unika insikter i människors liv. Och jag tror att för en person som är så ogenomtränglig som Hitler förser hans läsningar oss med en unik öppning.
– Och när han skriver ner något i marginalen, eller stryker under några ord … Då har man möjlighet att se vad som verkligen upptog hans tankar vid den tidpunkten, några månader senare så kan man se att han repeterat dem ordagrant i sina tal.
Bland de mest förödande böckerna som Hitler tog till sig fanns amerikanen Madison Grants antisemitiska och rasistiska ”The Passing of the Great Race”, som översattes till tyska 1925.
– Jag skulle vilja hävda att det är den mest destruktiva boken som gavs ut under 1900-talet. Det var en av de viktigaste böckerna bakom formandet av Hitlers paranoia. Och i förlängningen politiken som ledde fram till de tyska raslagarna, andra världskriget och Förintelsen.
– Så när vi frågar oss: Herregud, varifrån kommer dessa idéer och hans fasansfulla ondska?
Då ger hans bibliotek svar på många av de frågorna.
Ryback menar också att det fanns klassiker ur världslitteraturen som formade Hitler, som Cervantes ”Don Quijote”. Och därmed försvinner till sist alla illusioner om att människan automatiskt blir god av att läsa böcker.
Men det finns förstås också kända bokälskare som skapat konst i stället för förödelse och förintelse av sina läsningar. Och här hemma väntar åtminstone två tunga efterlämnade samlingar ännu på sina biblioteksmonografiska bladvändare.
Lena Törnqvist är bibliotekarie och ansvarig för arkivet som Astrid Lindgren donerade till Kungliga Biblioteket, och där en boksamling om drygt fyra tusen titlar ingår.
– Jag brukar själv kolla i folks bokhyllor, och Astrid Lindgren läste ju mängder, säger Lena Törnqvist.
Böckerna finns till största delen oåtkomliga för allmänheten i lägenheten på Dalagatan i Stockholm, som författarens släkt äger. Men Törnqvist har förstås varit där, och ibland också släppt dit forskare.
– Det mest intressanta är den lilla bokhyllan som hon hade ovanför sin säng, med böckerna hon ville ha på nära håll när hon inte kunde sova. Där finns mycket svensk lyrik från första hälften av 1900-talet, men också böcker med den underfundiga och bildade humor hon gillade, som dansken Piet Heins ”grukar”: aforismer med en otrolig knorr.
– Ju mer jag läser av henne, desto mer inser jag hur det vimlar av litterära anspelningar i hennes böcker. ”Saltkråkan” är fylld med allusioner på allt från Bibeln och framåt, säger Lena Törnqvist.
Lika spännande ter sig Ingmar Bergmans boksamling, som efter turerna med försäljningen av hans lösöre nu håller på att gås igenom för att ställas tillbaka i hans hus på Fårö, där det är meningen att det ska bli tillgängligt för forskningsändamål.
Det visar sig att den nyutsedde vd:n för stiftelsen Bergmangårdarna Hanns Rodell, som bland annat ska ordna stipendieverksamheter och förvalta regissörens hus, själv har en högst personlig koppling till filmskaparens bibliotek.
– När Bergmans bibliotek anlände till Fårö från Stockholm frågade han mig om jag ville hjälpa honom att packa upp hans böcker i hyllorna. Jag kom dit en majdag 1993 och då stod alltsammans i kassar som jag sorterade enligt en enkel klassifikation, säger Hanns Rodell.
– Där finns naturligtvis mycket filmlitteratur men också skönlitteratur, och också titlar som jag tyckte att han kunde slänga men som han ville spara, märkliga böcker från privatpersoner som skrivit något som de hoppades kunde bli ett manus.
– ”Jag tror att det är bättre att du har Strindberg här vid dörren”, sa Ingmar när jag var klar, och då fick jag stuva om. Han var också noggrann med att den som lånat något skulle skriva upp titeln i en anteckningsbok, och jag tror att han var där och kikade ibland, säger Hanns Rodell.
Okej. Vem hinner först hitta vad mellan pärmarna hos de svenska kulturgiganterna?