Rönnells är ett av Sveriges till ytan sett största, och på senare tid mest utåtriktat offensiva antikvariat. I år fyller det åttio och man kan undra vart den pampiga bokinstitutionen med de gigantiska skyltfönstren är på väg.
”Releasekvällar” som den här, där Dramatenskådespelaren Marie Göranzon ska läsa högt ur en nyutkommen bok, är bara en av aktiviteterna de dragit i gång de senaste åren. De försöker kort sagt göra något annat och något mer av det som annars brukar betraktas som ett dammigt sysslande med begagnade böcker. Och på samma gång gå emot en rådande domedagstrend.
– Tidigare kunde ett antikvariat se likadant ut i sjuttio år och skötas av en person som satt med sitt suddigum och sin pennstump bakom örat … Men jag tror inte att det funkar i längden, säger Anders Nilsson, som är en av butikens anställda, medan bottenplanet långsamt fylls med folk.
– Vi tror verkligen att det här är vägen vi måste gå för att motivera flera hundra kvadrat på en av de bästa adresserna.
Antikvariatet säljer ungefär tjugo tusen titlar per år inom de mest skilda områden, och butiken sträcker sig över flera plan med en dramatisk ”gallerivåning” allra högst upp. Men bredden och läget har ett pris i denna bransch. För medan försäljningen på internet gjort att en del mindre handlare fått ett uppsving, har antikvariaten med stora butiker i centrala lägen fått problem när över disk-försäljningen minskar och hyrorna går upp.
– Vi skulle behöva sälja fler och dyrare böcker för att kunna plocka ut anständigare löner och känna en större trygghet, säger Pontus Soldén, som är en av delägarna.
– Men samtidigt är verksamheten ganska stabil, stabil på en låg nivå, brukar jag säga.
Antikvariaten som är kvar på de vackra adresserna i dag har tillspetsat två vägar att gå:
tjura och hålla tummarna. Eller parta loss så att pärmarna yr. Som åttioåringen Rönnells. I nästa vecka ska de hålla maratonöppet under åttio timmar och lovar kunderna åttio happenings under samma tid.
Men nu är det dags för Marie Göranzon att läsa högt.
– Märker du något, säger hon nästan viskande innan hon försvinner till antikvariatets scen. Folk som kommer in här talar ganska tyst ... Det skrivna ordet är inget hastverk …
Det är kulturministerns sak att vi har kvar våra antikvariat!
Göranzon rättar till sina brillor och sätter i gång. Läser ett ganska långt parti ur Helena Granströms nya bok ”Det barnsliga manifestet”. En sorts filosofisk betraktelse om ”en värld som är lekens, känslighetens och motstridighetens värld”. Ett bokbord har dragits fram på strategisk plats. Applåder och tack!
Kvällens extragäst – författaren Magnus Florin – är försenad så jag går ut på Birger Jarlsgatan där regnet öser ner. Tänker på Hipsterungdomarna i Slas-kepsar, och de andra book loverserna som tagit sig till antikvariatet i kväll. På kvinnan som plötsligt dök upp i publiken: hon som såg ut som om hon flytt in bland hyllorna för att söka skydd.
– Den ska inte ligga där!
Det är onsdag strax efter lunch och nere i ”intagningsrummet” i det första av källarrummen som hör till Rönnells, har en roman av Mare Kandre slunkit ned i en kasse märkt MAK, som betyder makulatur.
Delägaren Pekka Särkiniemi plockar upp den och konstaterar att den är signerad av författaren själv, vilket gör den till ett åtråvärt objekt av en författare som redan försvinner från hyllan direkt.
Det gäller inte alla namn i kartongerna som glider ner med den speciella ”bokhissen” från parkeringen utanför.
– Det händer att vi rycker ut med firmabilen till lägenheter som ska vara tömda på alla böcker inom en timme, berättar han.
Nästan ett helt rum är fyllt med ”dubbletter”, och det är först nu jag fattar att ett antikvariat av den här typen också är ett slags skyddsrum för bokstäver i tryck.
För medan den vanliga bokhandeln för länge sedan slutat spara titlar äldre än några år och landets bibliotek maler ner sina Olle Hedbergare för att få plats med sin multimediearsenal, kan inte bara ett utan flera exemplar av en för tillfället bortglömd bok få en frist på ett antikvariat.
– Mycket av det som den vanliga bokhandeln tycker är jobbigt tycker antikvariaten är kul, säger Särkiniemi.
Källaren tycks bara fortsätta och fortsätta med meter efter meter av
bokryggar. Det sägs att folk ”försvann i kulvertarna för att dyka upp nästa dag” när antikvariatet låg lite längre ner på gatan och grundaren Gösta Rönnell fortfarande levde.
an som hade tre syskon varav två var döda innan de var trettio, och som under återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa kunde tjäna stort när länder som Tyskland behövde titlar till sina utraderade bibliotek.
När verksamheten var som störst drev han flera bokbutiker i Stockholm, varav ett omtalat antikvariat, berättar delägaren Pontus Soldén, i den dekadenta Birger Jarlspassagen några stenkast bort, ”med Vilda V4ästern och erotika som specialitet”.
Vi stannar till i källarlagret där hyllorna fylls med antikvariatets ”andra” verksamhet. Bokförlaget som de startade redan 2001. Och som nu tycks gå in i en allt intensivare fas. De ger också ut musik under egen etikett.
Förresten kränger de också t-tröjor. Som den med den döde svenske kultkonstnären Elis Erikssons utrop ”Håll tjeften!” tryckt över bröstet.
Vad håller bokmalarna på Birger Jarlsgatan egentligen på med?
– Känner du till Skördemännen? Det var en finsk konstnärsgrupp som var i gång på 1970-talet med performances, vi kommer att göra ett evenemang om dem i vår, säger Särkiniemi.
Men jag förstår inte, säger jag. Om ni vill nå en ”ny publik” varför bokar ni då inte in en chic lit-författare och delar ut goody bags, i stället för att anordna aftnar om finskt avantgarde eller kvällar som den i går?
– Det gör ju alla andra redan! Vi rör oss i en annan riktning, mot det udda och förbisedda. Och vi märker ett intresse från en ny, yngre publik som söker det som inte har en kommersiell kraft.
– Mitt i den avskalade kommersiella miljön kring Stureplan blir det här en brokig plats där man inte riktigt vet vad som väntar en, säger Särkiniemi.
– Efter alla år av kris där vi precis gått runt känns det som om något långsamt blomstrar nu. Att vi håller på att bli en sorts … kulturinstitution.
Den anställde Anders Nilsson, som avbröt sina universitetsstudier i konst och filosofi för att komma nära ”doften, känslan och mängden av böcker” på ett ställe som det här, säger i sin tur att den litterära offentligheten i Stockholm ”vuxit sig riktigt stark på senare tid”.
Och menar att den ihållande trenden med skrivarskolor och med småförlagens litterära indieverksamhet, är positiv för försäljningen ”av smal litteratur”, och återväxten av kunder som kan tänkas köpa den.
– Vi måste bli … legendariska, säger Pekka Särkiniemi plötsligt, och med ens är det som om något faller på plats.
– Precis som bokhandeln Shakespeare & Company i Paris ... Och det här med att ge ut böcker är faktiskt också en antikvariattradition, fortsätter han. Joyces ”Ulysses” gavs ju ut av ett antikvariat, och antikvariatet City Lights i San Francisco, som var först med att ge ut beatpoeterna, de är k-märkta i dag.
– Kulturministern har aldrig varit här, vad jag vet, men vi har bjudit in henne till kvällen när den irländske poeten Paul Muldoon kommer hit, säger han till sist.
Från andra sidan gatan, på vägen hem, ser jag att Rönnells nästan ligger vägg i vägg med den superlyxiga kökstillverkaren Poggenpohl, där en familj just nu går omkring och stryker med sina fingrar över de utställda varorna.
Tänker att Stockholm har blivit en stad där ytan till sist har slipats så gnistrande hård att den kanske är på väg att spricka upp, för att släppa fram något annat, som hotar att gå förlorat.