Det har gått ganska fort. För några dagar sedan recenserades "Kyckling med plommon", en ny serieroman av iranske Marjane Satrapi i DN - man kan undra om det hänt för tio år sedan. Hon hade troligtvis inte heller sålt tiotusentals exemplar av sina böcker i Sverige och USA. Men det gör hon. Och hon är inte ensam om att hyllas på kultursidorna för sitt ord- och bildberättande.
Ordet grafisk roman, eller serieroman som det brukar heta på svenska, kommer från USA och var ett sätt att skilja mellan vanliga serietidningar och tjocka utgåvor med hårda pärmar. Så gjorde man i Europa, gav ut inbundna album på högklassigt papper, och när Will Eisner i slutet av 1970-talet gav ut stilbildande "Ett hus i Bronx" kallade han den en grafisk roman.
- En grafisk roman behöver inte vara en roman, säger Horst Schröder. Det kan vara en serienovell eller en samling berättelser. Det kan också vara gamla nummer av Spindelmannen som ges ut som en bok - då kallas den också graphic novel.
Begreppet är alltså brett och innehållet inom de hårda pärmarna sträcker sig från superkommersiellt till avant garde. Men vad skiljer egentligen serieromanen från andra berättande medier? Horst Schröder borde veta, en legend i svenska serieVärlden sedan mitten av 1980-talet då han grundade vuxenserietidningen Epix och förlaget med samma namn.
- Ta en viktoriansk roman av Dickens. Han beskriver en vy över slummen i London och beskriver allt med ord. När du läser färgsätter du den själv. När man gör film av detta visar man bara bilderna - associationerna som orden väcker finns inte längre. I en serie har du bara en ingångspanel som visar en översikt och sedan upprättar stillbilderna ett narrativt flöde, från stillbild till stillbild.
- Det som händer mellan bildrutorna, i kanalerna, det är där läsaren aktiveras, genom att gå från den ena till den andra. En helt annan upplevelse som kan variera mycket beroende på hur bilden berättas.
Man brukar säga att den grafiska romanen blev allmänt accepterad av kulturvärlden efter att Art Spiegelmans drabbande serieroman "Maus", om föräldrarnas flykt från nazisterna, fick ett Pulitzerpris 1992. Andra viktiga milstolpar under 1980- och 90-talen är Frank Millers "Batman: The dark knight returns", "Alan Moores "Watchmen" och Neil Gaimans "Sandman" - ganska mörka historier med episka anslag och egensinnigt förhållande till berättarstilen.
Men kan man tala om litterära kvaliteter hos serieromaner? Horst Schröder menar att det än så länge saknas ett språk och en mer formulerad teori kring vad serier är och nämner Scott McClouds "Serier - den osynliga konsten" som ett första och viktigt steg.
- En serietecknare vill berätta något som kräver mera ord. Andra serier kräver mera bild. Det är vad som har hänt de senaste tio femton åren - landmärken som "Maus" och "Sandman" satte nya gränser och gav luft under vingarna åt dem som ville göra något nytt, både inom det populära och alternativa, säger Horst Schröder.
Bland den yngre engelskspråkiga generationen märks namn som Daniel Clowes, upphovsmannen till "Ghost world", Charles Burns "Black hole" som nyligen kom ut på svenska och Alison Bechdel vars grafiska memoar "Fun home" fått hyllande recensioner. Bechdels bok kom ut på ett vanligt förlag, vilket börjar bli allt vanligare.
En utveckling man också kan se i Sverige - tidigare i år gav Alfabeta ut brittiska Simone Lias "Fluffy" om en vit kanin och när Bonniers i höstas gav ut pseudonymen Tim Davys "Amberville" var den ena utgåvan "illustrerad i stor utsträckning".
- Vi har inga fler grafiska romaner i pipelinen, säger Jonas Axelsson, ansvarig förläggare på Bonniers. Det är en kompetensfråga, om vi är förmögna att sälja den här sortens böcker. Men Joanna Rubin Dranger går jättebra och "Amberville" har sålts till 22 länder, flera av dem vill också ge ut den illustrerade utgåvan.
De flesta serieromanerna utgivna i Sverige står fortfarande förlag som Epix, Galago och Komika för. I USA har den unga publikens intresse för mangaböcker gjort att försäljningssiffrorna har flerdubblats sedan 2000 och genren fortsätter att utvecklas. Joe Sacco har gjort journalistiska serieromaner från Palestina och Balkankriget, medan Jason Lutes i "Berlin - stad av sten" tecknar Weimarrepublikens tillblivande. I Japan ger man ut praktiska serieböcker om ekonomisk teori.
Hur långt kan serieromanen gå?
- Det vet vi inte, säger Horst Schröder. Vi är fortfarande en väldigt bokstavsfixerad kultur och om två tre generationer kanske det inte är så. Det kan komma fram andra sätt att gestalta och berätta. Men så länge vi befinner oss här kommer serien kapa åt sig fler och fler områden.