Det är egentligen mycket märkligt. Televisionen har tagit cirka 50 år på sig att mogna till att kunna konkurrera med romanen som berättande medium.

Tv har varit ett massmedium sedan slutet av 1930-talet. När vi talar om tv-historia brukar vi syfta på banbrytande direktrapporteringar från allmänhistoriska händelser, höga tittarsiffror eller Snoddas sjungande ”Flottarkärlek” i ”Hylands hörna”. Sällan syftar vi på betydande fiktion. Vare sig ”Bröderna Cartwright” eller ”Dallas” når upp till de mest grundläggande kriterierna för en angelägen roman – även om man i efterhand kan få mycket ut av att närläsa populära tv-serier som sin tids urkunder.

Men någonting har hänt. Sedan en handfull år har kräsna fiktionister i min närhet diskuterat tv-serier som de annars diskuterar romaner, och jag har gladeligen hängt på.

Såvitt jag kan bedöma började det med David Lynchs och Mark Frosts ”Twin Peaks” 1990: en episodisk skräckthriller som vägrade anpassa sig till gängse berättartekniker och omedelbart rekryterade såväl en kräset intellektuell publik som vanliga tittare. Någon riktig chans fick serien aldrig, eftersom tv-bolaget först flyttade omkring sändningstiden på ett förvirrande sätt och därefter hänvisade till vikande tittarsiffror i kravet att mördaren skulle avslöjas redan i mitten av säsong två.

I det kravet dog alla seriens parallella berättelser och själva ”Twin Peaks” med dem.

När man i dag ser tillbaka verkar det hela absurt. ”Twin Peaks” fick två säsonger.

Ett år.

”The Wire” fick sex år, ”The Sopranos” fick åtta.

Det som hände mellan ”Twin Peaks” och ”The Sopranos” brukar sammanfattas med HBO – den amerikanska betalkanalen Home Box Office, som förutom ”The Sopranos” har stått för tv-romaner som ”Band of brothers”, ”Six feet under”, ”Carnivàle”, ”Deadwood” och ”Rome”.

Det faktum att vi har med en betalkanal att göra kunde vara viktigt – reklambaserade bolag är för intelligent tv vad Snoddas är för death metal – men det förklarar inte varför den fria världens alla public service-kanaler under så många decennier inte långt tidigare har kunnat nå de nivåer som många amerikanska tv-serier når i dag.

Förmodligen beror en amerikansk serie som ”Mad men” på balansen mellan konstnärlig integritet och viljan/kravet att behaga.

Detsamma gällde författare som Charles Dickens och Fjodor Dostojevskij.

Madison Avenue på Manhattan brukade användas som metonymi för reklambranschen – ungefär som Londons Fleet Street används som helhetsbeteckning för massmedierna eller Stockholms Malmskillnadsgatan för prostitutionen.

Därav titeln på tv-serien ”Mad men”.

Kort beskrivning: Serien handlar om en reklambyrå på Madison Avenue och inleds 1960, då de första rapporterna om att rökning faktiskt kan vara farligt publiceras men innan kvinnor tillmäts nämnvärt fler talanger än att tömma askkopparna och ta hand om hemmet, om de är gifta. Är de inte gifta så ingår det i deras uppgifter att ta emot en och annan dask på rumpan och stillatigande stå ut med även grövre övergrepp.

Okej, knorrar den kräsne romanläsaren: Vari ligger det himlastormande i detta? Hur kan en kedja av 50-minutersfilmatiseringar jämföras med en helgjuten roman, och då menar jag en bra roman?

Jag tror att jag kan svara på detta, ity jag har sett de två första säsongerna av ”Mad men” under ett 48-timmarspass med avbrott för mat och sömn.

Det är för övrigt ungefär den tid och de dimensioner jag ägnar en riktigt bra roman. Det är ”bara ett kapitel till-synden” som gör sig gällande, fastän det här är frågan om avsnitt.

Om man vill vara idealistisk – och det brukar man vilja vara eftersom det anses vara en dygd – så kan man anföra den gamla slagdängan om att vi människor behöver berättelser, fiktioner, skildringar som inte nödvändigtvis är sanna men som hjälper oss att begripa vad vi är och varför. Det finns många konstarter som har de ambitionerna, men ingen som är så tillmötesgående som romanen. En roman kräver vår tid och i gengäld ger den oss precis samma sak tillbaka: tid att tänka och ett underlag att vila på. Och något mer värdefullt år 2010 än tid att tänka är det svårt att föreställa sig.

Men en roman kan inte bara vara rent resonemang eller naket språk. Då hade det inte varit en roman. Det populistiska är en del av den ambitiösa romanens ursprungliga idé och omsluter tankeinnehållet som kuvertet famnar brevet. Vad romanen behöver är – återigen – tid. Tid att locka, tid att intressera, tid att plantera, bevattna och gödsla. Förhoppningsvis har läsaren tid och förnuft att skörda.

De tidigare nämnda Dickens och Dostojevskij var bara två av många 1800-talsförfattare som skrev följetonger i tidningar, till minst en tredjedel följande läsarnas och redaktörernas önskningar.

Med tv-serier som ”Mad men” har vi 2000-talets följetongsromaner. Principen är densamma som för till exempel Dickens – publikens input är lika omedelbar som rådgivande – och fungerar i bästa fall som en tvingande men kreativ impuls. Ungefär som sonettformen för en poet.

Det mest intressanta är förstås att jämföra de olika medierna roman och tv. Det finns väldigt mycket som manusförfattarna till ”Mad men” (främst Matthew Weiner, som också skrev för ”The Sopranos”) hade kunnat göra om de hade skrivit en roman i stället. Men det finns nästan lika mycket som en romanförfattare inte kan göra, men som avsevärt fördjupar ”Mad men”

En sak som rökningen.

Mina dvd-samlingsutgåvor av de första säsongerna är formgivna som cigarrettpaket. Självklart. När ”Mad men” inleds 1960 har just de första kopplingarna mellan rökning och lungcancer gjorts, vilket självklart är frustrerande för seriens byrå som har hand om Lucky Strikes reklamkonto.

Det är det första som slår tittaren: kedjerökandet, cocktailmumsandet.

Sådana tidstypiska detaljer kan helt enkelt inte återges i en roman. Det hade blivit både tjatigt och övertydligt att skriva sådant som ”… sa han och tände en ny cigarrett”.

Och det ständiga hostandet på morgnarna hade irriterat på samma sätt i en roman.

Eller ta den picknick som huvudpersonen och hans familj genomför i en paradisisk park. När de bryter upp och ger sig av hem skakar de helt enkelt picknickfilten varpå allt skräp lägger sig att vila på gräsmattan. Han kastar lättjefullt i väg sin ölburk med quarterbackens hela grace. Så åker de i väg i sin Cadillac.

Försök göra om det i en roman, och i alla fall jag skulle himla mig och slå igen boken.

Det finns så mycket som imponerar med den här tv-serien. Så mycket som ger tillförsikt inför ett medium som annars verkar rusa tillbaka till grottstadiet så snabbt det bara går.

Hade jag varit en ”mad man” så hade jag kanske försökt med en slogan i stil med ”The thinking man’s TV”, men då hade jag riskerat – förutom att kickas för schablonism – att förlora den fokusgrupp som jag själv kommit att tillhöra när jag har följt serien: nämligen kvinnorna, som i och med ”Mad men” både får en bakgrund till vad hela det här med kvinnorörelsen egentligen handlade om, och en mycket trovärdig och subtilt gestaltad hjältinna.

Tredje säsongen av ”Mad men” släpps som svensk dvd-box i dag.