Annette Kullenberg, inbiten republikan, har den senaste veckan bröllopsbloggat. På sin Expressenblogg har hon ironiserat över brudtärnors icke-oskuld, om konsten att manövrera en kunglig slup, Carl XVI Gustafs brudöverlämnande och konstaterat att ”monarkin är en liten cirkus som håller öppet året runt”.
– Bröllopet är en pseudohändelse. Någon rojalistisk yra kan man inte tala om. Medierna har massivt bombarderat folk om bröllopet och då kan de inte undgå att tycka något. Men en yra? Nää.
Hon ser misstroget på mig. Solen kvällsgassar och hon är nu, efter en nästan avslutad middag på en krog på Söder, redo att svara på mina frågor. Mitt försök att börja intervjua henne i väntan på den beställda maten fick hennes ögon att smalna och solen att gå i moln. Den typen av svensk effektivitet ogillar hon.
Och intervjua förresten. När det gäller Annette Kullenberg är det ungefär som att försöka manövrera en egensinnig sluproddare. Hon tar egna årtag när hon får ett infall och samtalet driver förtöjningslöst hit och dit hur jag än försöker hålla stadig kurs.
– Jag tror bröllopet var början till avskaffandet av monarkin, säger hon och drar ett halsbloss på sin cigarrett. Kommentarerna från vanligt folk är ju: ”Kungen borde själv betala för bröllopet. Det fick ju vi göra!” Svenskar pratar mycket om pengar; vad saker och ting kostar. Se bara på valdebatten. Vad handlar den om? Skatterna! Vart tog framtiden och tredje världen vägen?
Hon fortsätter utan märkbar inandning:
– ... och så detta med Svanberg. Jag upplever att det finns en svensk aggressivitet hos folk som inte fanns förr. En inneboende ilska och nu ska Carl-Henric Svanberg vara ställföreträdare för den ilskan. Svanberg har konkurrerat med bröllopsbevakningen, slår hon fast.
Men är det inte fotbolls-VM som konkurrerat med bröllopet?
– Nej, VM är ett slags avkoppling. Bröllopet var så komplicerat: klänningarna, rodden, gästlistan, festmenyerna, ett orimligt lapptäcke av problem. I VM vet man att det är en domare och exakt hur många spelare som ingår i ett lag.
Annette Kullenberg går oftast på tvärs. Hon skräder inte orden när hon vänt på perspektivet eller fått syn på någonting som vi andra missat. Hennes iakttagelser är skarpa och pennan vass, tvärt emot den påstridiga vimsighet som en del tycker att hon utstrålar. De som på nätet kommenterar tv-debattprogram där hon medverkat med att ”en galen tant satt hela tiden och vrålskrek”.
Annette Kullenberg har skrivit två böcker om överklassen och flertalet gånger gisslat kungahuset och monarkin. Hon är mer än bekant med ämnet, uppvuxen som hon är i en högborgerlig familj. Pappan var vd för Sveriges köpmannaförbund, en hängiven högerman och ordförande i kommittén för firandet av Gustaf V:s 90-årsdag. Mamman var folkpartist, Segerstedtsliberal.
– Min pappa hade en djup vördnad för kungen. På den 6 juni gick han till Stadion där kungen utdelade fanor och nationaldagen firades. Jag minns när vår nuvarande kung föddes. Då samlades rojalisterna i Stadshusets trädgård och jag var med och höll pappa i handen. Alla väntade på om det skulle skjutas 20 eller 21 skott i salut. 20 för en prinsessa, 21 för en prins. Det var otroligt spännande, Sibylla hade ju fött fyra döttrar, skulle nu monarkin räddas? När 21 skott sköts blev rojalisterna euforiska. Sådan rojalism finns inte längre, konstaterar Annette Kullenberg.
Sedan berättar hon att hon blev utskälld av sin kamrats mamma för att hon några år senare bar en röd kappa när Gustaf V hade dött. Året var 1950, hon var 11 år. En röd kappa, när kungen dött. Det gick inte an.
När hon som ung journalist kom till Svenska Dagbladet i början av 60-talet ingick bevakning av hovet i arbetet. Det bestod av att två journalister och en fotograf intervjuade unga adelsfröknar som skulle introduceras vid hovet. Intervjuerna gjordes vid en traditionsenlig tebjudning på Slottet.
– Då skulle man bära hatt och jag fick Svenskan att betala våra hattar. Jag hade samma hatt i flera år.
Valvstupstående kallade journalister ett annat uppdrag. Då stod de i Slottet, i valvet, och skrev ned namn på dem som kom till kungens middagar. Ett rojalistiskt Galapetter-uppdrag.
Annette Kullenberg har också skrivit om kungens systrars bröllop, utom prinsessan Christinas. Och när Konstantin II av Grekland gifte sig med danska prinsessan Anne-Marie 1964 flög hon ner till Aten för att rapportera på plats.
– Så om det är någon som slitit för Europas kungligheter så är det jag! utbrister hon och tar en sista tugga av gösen på tallriken.
Skillnaden mellan hennes skriverier om kungahuset då och nu är rätt hisnande. Ta till exempel hennes påstående i en krönika i Aftonbladet 2002 att prinsessan Madeleine hade alkoholproblem. Tidningsledningen gick in och ändrade i krönikan, vilket medförde att Annette Kullenberg slutade på tidningen.
– Men Svenska Dagbladet då är inte Svenska Dagbladet nu, konstaterar hon irriterat. Jag var en blivande stjärnreporter, jag stannade på Svenska Dagbladet i fem år och flyttade sedan till Veckojournalen. Det är ändå roligt att ha varit med om det där, men det är presshistoria.
Ingen läsare av Annette Kullenbergs krönikor tvivlar i dag på vilken falang hon tillhör. Ett tag var hon också med i Republikanska föreningen men gick ur.
– Där sitter bara riksdagsmän som vill profilera sig på frågan, säger hon och lägger ut texten om det omoraliska i att dess ordförande, Peter Althin i egenskap av kristdemokrat därmed inte värnar partiets traditionella värden: familjen och kungahuset.
Du vill att monarkin avskaffas, när och hur ska det ske?
– Att få allmänheten att inse att monarkin är förlegad klarar kungahuset själva. Nu reser brudparet på smekmånad och då kommer svenska folket att gå in i en semester- och midsommardvala med många shots. Då uppstår en jag-är-mätt-känsla som på annandag jul.
– Det här bröllopet ... Det var sista gången det hände. Bernadotterna sitter länge, alltså blir Victoria inte drottning förrän hon är 60 och sedan lever hon till hon är 90 år. Kan du tänka dig att vi fortfarande har monarki då? Nää, säger Annette Kullenberg.
Att Daniel Westling nu blivit prins tycker hon är helt okej. Kunde Napoleon välja en vanlig man av folket och ”upphöja” honom, kan väl kungen.
– Ja, ge honom en prinstitel! Vad är det med det? Det här är ju en enda stor maskerad.
Har du intervjuat någon av kungafamiljen någon gång?
– Ja, drottning Silvia, i Barcelona, vid Paralympics. Det var en regelrätt intervju men efter det har jag skrivit stenhårda artiklar om kungahuset.
Skulle du vilja intervjua någon av dem?
– Nej, jag gör inga intervjuer. Det är inte meningsfullt, de är så medietränade. De säger ingenting. Sådana där intervjuer är så ... lagom ... det finns en likriktning i Sverige. Det blir sött och lent som messmör. Men Maradona kan jag tänka mig att intervjua eftersom han inte bryr sig om vad han säger, utan alltid finner ett eget sätt att framföra sina skämt, sina oförskämdheter.
– Mycket som skrivits om bröllopet och monarkin har varit för långtråkigt. Utslätande, säger hon och beställer in en kaffe.
Annette Kullenberg ser som sin journalistiska uppgift att analysera vad som egentligen händer, och att inte hyckla.
Många blir arga på det du skriver. Mycket arga. Hur är det att ta emot den ilskan?
– Det här att vara känd är väldigt jobbigt. Jag har blivit fysiskt angripen utomhus och är därför rätt skygg. Jag åker aldrig tunnelbana. Men en del vill bara prata om vad jag skrivit. Det är ovanligt att inte någon har kommit fram nu när vi sitter här.
Hon beställer in ännu en kaffe. Det har gått tre timmar sedan vi satte oss ner och hon spänner ögonen i mig och säger att hon nu faktiskt har missat Spaniens VM-match mot Schweiz. På gatan står hennes taxi och väntar.
Carin Ståhlberg