Camilla Flodin: ”Att uttrycka det ­undanträngda"

I den svenska estetikens grå urtid, det vill säga mot slutet av 70-talet, utkom ett tidskriftsnummer om en av tidens hjältar. Publikationen hette ”Kris”, hjälten Theodor W Adorno.

Eller snarare: förebilden var filosofen sådan han framträdde i den postumt publicerade ”Ästhetische Theorie” som utkommit sju år tidigare. Spridda sidor ur verket översattes och författarskapet presenterades.

Trettio år och en handfull svenska avhandlingar senare finns det inget behov av introduktioner.

Förmodligen säger det något om utvecklingen inom universitetsvärlden, eller åtminstone om dess självsyn, att det para-akademiska ”Kris”-numret inte ens nämns i litteraturlistan till Camilla Flodins nyutkomna avhandling ”Att uttrycka det undanträngda”.

Studien lider av en klumpig titel, men bortsett från förträngningen av en föregångare är det i stort sett också det enda. Resten är pålitlig närläsning av några centrala tankegångar i ett av 1900-talets svårare, men också viktigaste estetisk-filosofiska författarskap.

Adorno var nästan jämngammal med förra seklet. Som tysk borgarson med judiskt påbrå, utbildad på Frankfurts bästa skolor och tidigt invigd i konsternas mysterier, drabbades han personligen av århundradets galenskaper.

Redan i unga år kom han att betrakta konsten som det medium i vilket mänskligheten förhandlar om sina förutsättningar. Studierna i filosofi, sociologi och musikvetenskap lärde honom betydelsen av regler och deras överträdande.

Men förmodligen var det inte förrän mötet med Schönbergs fiss moll-kvartett som aningen han bar på omvandlades till visshet: kons­ten kunde endast komma naturens hemligheter på spåren genom att insistera på sin egenart.

Åren i exil – först i Oxford, senare i New York och i underhållningsindustrins Mecca, Los Angeles – skärpte övertygelsen att estetisk autonomi inte var ett hinder utan tvärtom en förutsättning för samhällelig verkan.

Frågor om konstens ”nytta” missuppfattade i alla fall helt dess karaktär.

Flodin tar sin utgångspunkt i denna uppfattning, som hon samläser med Adornos kritik av människans herravälde över naturen. På så vis vill hon lägga grunden för en förnyad syn på relationen mellan samhälle och natur, människa och djur.

Det rör sig knappast om något försök att omvandla en omdiskuterad ”negativ dialektik” till ekologiskt tillämpbar kunskap. Utan snarare om att tolka övertygelsen att kons­ten uttryckligen bevarar minnet av den undanträngda naturen som ett vittnesbörd om möjligheten till förändring.

Eller med hennes egna ord: det handlar ”om att männi­skan och hennes kultur erkänner och reflekterar över beroendet av naturen”. Mer kan man förmodligen inte begära av en avhandling.