Agneta Klingspor (DN 18/8) blir ledsen över det jag skriver om marknadskrafterna, och alla läsares benägenhet att köpa underhållningslitteratur, i stället för den mer krävande litteraturen: Mitt eget favoritexempel på krävande litteratur jag älskar är ”På spaning efter den tid som flytt”, av Marcel Proust.

Inte en svensk storsäljare. Och inte fick Proust Nobelpriset heller. Men han är och förblir en av världens absolut största författare.

Nåväl. Jag tror inte att man kan kräva att de smala, mer krävande verken någonsin ska bli storsäljare – hur mycket jag än önskar det. Behovet av lättsmält underhållning är stort – och det har det alltid varit.

Så nu säljer förmodligen pseudonymen Lars Kepler fler böcker än de böcker paret Ahndoril kommer att ge ut under egna namn. Sorgligt? Kanske. Fast jag har långt till tårar. Det är den kommersiella lättsmälta deckarlitteraturen som bekostar utgivningen av den betydligt smalare, högkvalitativa litteraturen. Paret Ahndoril har lyckats slå två flugor i en smäll. Och det hedrar dem. De har skrivit en kriminalroman som inte bara är lika bra, utan bättre än den litteratur vi brukar se i den här genren.

Det finns ett annat – betydligt mer obehagligt faktum – som man inte kan blunda för. En författare som gjort sig känd som ”smal”, alternativt ”svår”, kan inte ge ut en deckare under eget namn. Pseudonymen är inte bara önskvärd, utan snarare obligatorisk. En författares eget namn kan således döda en titel. Ingen kommer att förstå att det här är just den bok de söker efter – eftersom författarens namn berättar en annan historia.

Och medan jag ändå är i gång: Jag älskar deckare.

Men välskrivna ska de vara.