Förmannen skrek: Cement måste man spara.
Och när vinden ven skrek brigadjären: Cement får inte flyga i väg.
Och när det regnade och snöade skrek förmannen: Cement får inte bli våt.
Och när en cementsäck gick sönder skrek kontrollören: Cement får inte rinna ut.
Cementsäckar är av papper. Cementsäckspapperet är alltför tunt för en full säck. Man kan bära en säck på tu eller tre man hand, fatta den i två eller tre eller alla fyra hörnen – ändå går den sönder. Med en sönderriven säck kan man inte längre spara cementen. Ur en torrt lagrad sönderriven säck rinner hälften ut på marken. I en fuktigt lagrad sönderriven säck häftar hälften mot papperet. Det går inte att ändra på: ju mer cement man sparar, desto mer cement försvinner. Redan när man fattar tag i säcken är cementen bedräglig som gatudamm, dimma eller rök – överallt kan den ses men ingenstans gripas. Den svävar i luften, kryper på jorden, hänger i kläderna och klibbar mot huden.
Cement måste man spara, men man måste se upp med sig själv när det gäller cement. Man bär säcken som ett spädbarn, ändå blir cementen hela tiden mindre. Man blir utskälld för att vara ekonomisk skadegörare, sabotör och cementtjuv. Man stapplar genom skriken och låtsas döv. Murbrukskärran skjuter man uppför byggnadsställningen på en skev planka till hjälpmurarna. Plankan gungar, man håller sig med darrande händer fast vid kärran, man kunde flyga upp i himlen vid dessa gungningar eftersom den tomma magen stiger en åt huvudet. Vad vill cementvakterna med sina misstankar. Som tvångsarbetare har man inte mer än en dräkt av vadd på kroppen och en koffert och en säng i baracken. Vad skulle man stjäla cement för. Man bär inte bort den. Man tar den med sig, inte som stöldgods, utan som efterhängsen smuts. Och varje kväll har man sin blinda hunger. Men cement kan man inte äta. Och den värmer inte när man fryser. Den väcker misstankar därför att den försvinner utan grund – hargrå, sammetsaktig och amorf.
Bygget låg bakom lagret, intill stallet i vilket det bara fanns fodertråg och sedan länge ingen häst. Det byggdes sex hus för ryssarna, sex tvåfamiljshus sade man oss. Varje hus hade tre rum. Men i vart och ett kommer minst fem familjer att bo, tänkte vi, eftersom vi såg människornas fattigdom och de många magra skolbarnen när vi knackade dörr. Alla slätrakade, alla i ljusblå vingklädnader, flickor som pojkar. Alltid i par, sjungande heroiska sånger hand i hand i gåsmarsch genom leran vid bygget. Framför och bakom stampade en matrona.
På bygget arbetade åtta brigader. De grävde fundamenten, släpade slaggblockstenar och cementsäckar, rörde ihop kalkmjölken och betongblandningen, göt grunden, gjorde murbruk åt murarna, bar den med båren, sköt upp den på ställningen med kärran, gjorde putsen till väggarna. De sex husen byggdes samtidigt, ett ständigt springande, allt skedde huller om buller men föga uträttades, nästan inget. Man såg murarna på ställningen, men man såg inte att murarna växte.
Det är det dumma vid byggandet – om man ser på hela dagen, ser man inte hur väggarna växer. Efter tre veckor tornar de plötsligt höga, de måste ju ha växt. Kanske övernatt, av sig själva, bortom arbetet, likt månen. Lika obegripligt som cementen försvinner växer också väggarna. Man beordras runt, påbörjar något och blir bortjagad. Man örfilas och sparkas. Man blir rasande inombords och feg utanpå, hundaktig och svårmodig blir man. Cementen biter sig in i tandköttet och gör det sårigt. När man öppnar munnen rivs läpparna sönder som cementsäckspapper. Man talar inte mycket.
Högre än varje vägg växer misstron. I detta byggnadsplatssvårmod misstänker alla varandra, att den andre bär den lättare ändan av säcken, att han utnyttjar en, och skonar sig själv. Vid slitet gås alla bakom ryggen, lurade av bygget. På sin höjd säger förmannen när någon dör: Schalko, otjin schalko, mycket synd. Strax därpå ändrar han ton och säger: Vnimanije, se upp.
Man sliter och hör sitt hjärta slå och: cement måste man spara, cement måste man passa på, cement får inte bli våt, cement får inte flyga i väg. Men cementen sprider sig. Herregud, cement slösar med sig själv intill överflöd och snålar med oss in i det sista. Vi lever som cementen vill. Den kontrollerar oss. Den är en tjuv, det är den som har bestulit oss, inte vi den. Och inte bara det: vi vansköts. Cementen sår misstro då den sprider sig. Cementen är en intrigant.
Varenda kväll på vägen hem, på nödvändigt avstånd till cementen, med ryggen mot bygget, visste jag att det inte var vi som bedrog varandra, utan att alla bedrogs av ryssarna och deras cement. Det hjälpte inte. Nästa dag kom misstanken åter, mot bättre vetande och mot alla. Och alla mot mig. Och det märkte alla. Och det märkte jag. Cementen och hungerängeln är medbrottslingar. Hungern river upp porerna och kryper in. När den väl är inne smetar cementen igen dem. Man är för alltid cementerad.
Cementen kan bli dödlig som cementtornet. Det är 40 meter högt, fönsterlöst, tomt. Nästan tomt, men man kan drunkna i det. Med tanke på tornets storlek rör det sig om små rester, men de ligger fritt omkring, har inte fyllts i säckar. Vi skyfflar dem med bara händerna i hinkar. Det är gammal cement, men lömsk och alert. Den är full av liv. Den lurar på oss, glider grå och stum mot oss, snabbare än vi förmår dra oss undan och springa därifrån. Cement kan flyta, och den rinner snabbare än vatten, den är flackare. Man kan gripas av cementen och drunkna i den.
Jag blev cementsjuk. Under flera veckor såg jag cement överallt: den klara himlen var glattstruken cement, den molniga full av cementhögar. Regnet knypplade sina trådar av cement från himmel till jord. Min gråsprängda matskål var av cement. Vakthundarna bar en päls av cement och råttorna i köksavfallet bakom kantinen. Kopparormarna mellan barackerna ringlade runt i en strumpa av cement. Mullbärsträden var inspunna likt fjärilslarver, kokonger av siden och cement. När den grälla solen sken ville jag gnugga dem ur ögonen, men där fanns de ju inte. Och vid brunnen på lägerplatsen satt om kvällarna en fågel av cement. Dess sång var rå, en sång av cement. Paul Gast, advokaten, kände igen fågeln hemifrån. Jag frågade: Är den av cement hemma hos oss också? Han sade: Nej, hos oss kommer den från söder. Eftersom man såg det på bilderna i tjänstestugorna och hörde det ur högtalarna frågade jag inte: Stalins kindknotor och röst var av gjutjärn, men hans mustasch var ren cement.
I lägret var man ständigt skitig av allt arbete. Men ingen smuts var så efterhängsen som cementen. Cementen är lika oundviklig som jordens damm, man ser inte var den kommer ifrån, ty den är redan här. Förutom hunger infinner sig bara hemlängtan lika snabbt i människans huvud som cementen. Och den bemäktigar sig en också på samma sätt, och man kan drunkna i den på detta sätt. För mig finns det bara en sak som infinner sig i människans huvud snabbare än cement – rädslan. Och bara så kan jag förklara att jag redan på försommaren på bygget hemligen antecknade på ett stycke tunt brunt cementsäckspapper:
SOLEN HÖGT I SLÖJAN
GUL MAJS OCH INGEN TID.
Mer skrev jag inte, för cement måste man spara.
I grund och botten ville jag skriva något helt annat:
Djupt och snett och rödaktigt lurande
står halvmånen på himlen
redan i nedan.
Men det lät jag bli. Jag sade det till mig tyst i munnen. Det smulades genast sönder, ty mellan tänderna knastrade cement. Sedan teg jag.
Även papper måste man spara. Och gömma väl. Den som avslöjas med att ha skrivit på papper landar i en betonglåda elva trappor under jorden och så trång att man bara kan stå upp. Stinkande av exkrement och full av ohyra. Ovanpå avspärrad med ett järngitter.
Herta Müller
Övers. Aris Fioretos
Ur ”Atemschaukel” (Andningsgunga),
Carl Hanser Verlag, 2009.